Möte på tillitens pilgrimsfärd i Filippinerna

”en törst efter ett liv i fullhet…
en kallelse att förvandla världen”

Mötet i Manila ägde rum från onsdagen den 3 till söndagen den 10 februari 2010. Det var det femte asiatiska mötet för unga vuxna, en station på den ”tillitens pilgrimsfärd” på jorden som leds av kommuniteten i Taizé.
Merparten av de unga kom från olika regioner i Filippinerna. Med de många värdfamiljernas deltagande förde mötet samman runt 6000 människor av olika kyrkotillhörighet. 500 av dem kom från andra asiatiska länder och 200 från Europa och Amerika.
Deltagarna, mellan 16 och 35 år gamla, togs emot i 77 välkomstcentra i olika församlingar; katolska och några icke-katolska församlingar deltog i välkomnandet. Därifrån gick de unga till familjer, ”fosterhem”, där de bodde under hela mötet.
Bön tre gånger om dagen och möten i smågrupper kring teman ur broder Alois ”Brev från Kina” var programmets huvuddelar. Varje kvällsbön höll broder Alois en betraktelse.
Klockan tio på söndag förmiddag, den 7 februari, presiderade kardinal G. Rosales, ärkebiskop av Manila, vid en mässa. Mötet i Filippinerna förbereddes i nära samarbete med ECY-NSYA Episcopal Commission on Youth - National Secretariat or Youth Apostolate.
Catherine är en medicinstudent från England. För närvarande praktiserar hon på WHO:s (Världshälsoorganisationens) avdelning för barnhälsovård i Manila. Varje dag under Manila-mötet skickade hon berättelser om dagens händelser.

Mötet dag för dag

Tisdagen den 2 februari

1991 besökte broder Roger Smokey Mountain (Rykande berget), ett berg av Manilas sopor, ångande i morgonhettan. Ett berg så högt och så stort, att att man från toppen kan se bortom hamnens kranar, ända till Manilabuktens blå horisont, långt därborta. Och vid foten av detta berg står en liten träkyrka, full av sjungande barn och unga. ”Sapagmamahal”, sjunger de tillsammans, ”Naroroon ang Diyos”. Där kärlek är, där är Gud. Och sedan tystnad. Vilken tystnad! Bruten endast av ungtupparnas galande och ljudet av avlägsen trafik. De unga människorna i Taizés förberedelseteam välkomnas här så glatt, så generöst. Och senare under veckan ska pilgrimer från andra delar av Filippinerna och mer långväga gäster också välkomnas i denna den Uppståndne Kristi församling, Smokey Montain. Ja, här finns verkligen kärlek. Sapagmamahal, Naroroon ang Diyos.
Och längre söderut tycks vårt lilla förberedelserum i Don Bosco Technical Institute, inbäddat i Manilas storstadsjäkt, krympa i takt med att antalet bröder, systrar och volontärer ökar dag för dag. Det är energi i luften; människor som rör på sig, förbereder, sjunger, delar tankar och erfarenheter. Välkomstskyltar tecknas med flera asiatiska språks urgamla skrifter.

Selamat datang! स्वागत! Mabuhay! 환영! 欢迎! Welcome!

Barn spelar basket på de fria ytor som råkar finnas till hands mellan byggnaderna. En sådan basketplan, vår stora kyrkplats, håller på att dekoreras med tre sorters filippinsk bambu, höga som orgelpipor, gröna av nytt liv. Här i Filippinerna är bambu en symbol för enhet – hur skulle ett bamburör kunna stå ensamt?
Den här helgen har vi firat festen till minne av Don Bosco och området har vibrerat av musik och festligheter. Vi minns hur det var en Don Bosco-skola som välkomnade taizémötet också i Kolkata 2006; Don Bosco, vars livsuppgift det var att ”resa med de unga”. Kanske är det därför vi är här också. Och på onsdag ser vi fram emot att många fler ska ansluta sig till oss på denna resa, denna Tillitens Pilgrimsfärd på Jorden.

Onsdagen den 3 februari

JPEG - 27.9 ko

Idag välkomnar vi och blir välkomnade. Och med en sådan glädje! Grupper av unga människor sitter tillsammans, ansikten från hela Asien och ännu längre bort, vilar efter sina långa resor. De unga filippinierna som bjuder på sin stad tar varje tillfälle att ta emot, att dela med sig, att visa runt, att hälsa välkommen. Vår mötesplats är en stilla grön fristad bland stadens skyskrapor och byggarbetsplatser. Mangoträden och bougainvilleorna skänker de trötta resenärerna sin svala skugga.
Och vissa har rest mycket långt. Vi har välkomnat grupper från Asiens alla hörn, från Vietnam, från Bangladesh, från Japan, Indonesien, Östtimor. Från andra världsdelar – Litauen, Kanada, Kenya. Andra har kommit från Filippinernas många öar, från Luzon, från Vizayaöarna. Också resan genom Manila tog flera timmar för vissa. Vi är speciellt glada att kunna välkomna grupper som rest från de sydliga Mindanaoöarna, muslimska och kristna vänner tillsammans.
Många internationella pilgrimer återvände till Manila idag från ”för-mötes-vistelser” i andra delar av landet. En från Sverige talade varmt om att leva i ett kollektivjordbruk på ön Negros och om att bli så varmt välkomnad att han snart var med i arbetet med sockerrörs- och bananskörden.

I den sena eftermiddagens gyllene sken ekar musiken från sångövningen över vårt böneområde, som nu är prytt av flera stora målade ikoner; vi känner doften av brödbak inför morgondagen, i ett litet bageri som drivs av unga människor som har flyttat till Manila för att arbeta; man spelar improviserade matcher på fotbollsplanen intill; vi samlas till en enkel kvällsmat på kyckling och ris; och sedan ber vi. En ung volontär från Hongkong delade: ”Vi har väntat så länge på det här ögonblicket och den här dagen har varit så utmattande, men sedan, när jag hade satt mig ner för att be ikväll, tittade jag på alla dessa människor som satt tillsammans med mig och jag insåg – den här dagen har varit så vacker.”

Torsdagen den 4 februari

I hjärtat av mötet är bönerna, ett hjärta som slår dagens rytm, precis som det gjorde i Poznan, precis som det kommer att göra i Porto nästa vecka, precis som det gör varje dag i många hem runtom i världen. Den första hålls i våra lokala gemenskaper, de sjuttiosju välkomstcentren i lokalförsamlingar som har öppnat sina dörrar för pilgrimer. Och sedan samlas vi från hela denna jättestad, ledda av grupper av volontärer som kommer och guidar oss till och från tåg och bussar och allehanda olika sorters fortskaffningsmedel. Klockringningen från kullen i Frankrike leder oss mot vår böneplats, ”kupolen”, där skynken av tyg böljar i den svala brisen. ” O halina, halina, Diyos Espiritu Santo”, sjunger vi, ackompanjerade av gitarrer, flöjt och fiol; O kom, kom, Helige Ande. Och vilka vindbyar vi omges av!
Sångerna vi sjunger tycks tala om en törst inom oss: ”Diyos ang bukal ng buhay”, Herre, du är levande vatten; ”Kaluluwa ko’y nauuhaw sa ‘Yo”, min själ trånar efter dig i natten. Och så den flödande melodin hos en filippinsk sång, kanske ett svar, ”Ang Panginoon ang aking pastol, pinagiginhawa akong lubos”, Herren är min herde, han vederkvicker min själ.

Idag reflekterar vi över Jesu möten med två kvinnor – den samariska kvinnan vid brunnen och Maria Magdalena vid den tomma graven. Efter middagsbönen delar broder Alois: ”Maria Magdalena är fylld av den törst som finns i varje människohjärta… Är inte den törsten ett tecken som Gud graverat in i oss så att vi kan vända oss till honom?”

Här i Filippinerna är religionen synlig överallt – målad på bussar, julpynt som fortfarande pryder många gator. Men snarare än symboler är de kanske tecken på en djupare tro, en längtan, en törst, vilket är så centralt i många liv här. Vi blir påminda om hur broder Roger ”beundrade de unga filippiniernas gåvor. Han sa dem hur mycket han uppskattade den djupa förtröstan i dem, förtröstan på den levande Guden.” I eftermiddag är vi inbjudna att samtala i smågrupper. En ung flicka från Mindanao berättar: ”2008 såg vi konflikt mycket nära vårt hem. Många hem brändes ner och människor dödades. Så vi törstar efter fred; vi har beslutat oss för att vara fredsstiftare på vår skola och i vårt samhälle. Det kräver mycket mod, och ibland misströstar vi, men vi klamrar oss fast vid hoppet.”

Vi har så mycket att lära av varandra.

Fredagen den 5 februari

JPEG - 34.4 ko

Kanske i större utsträckning än i andra världsdelar, lever människor i Asien sida vid sida med dem från andra religiösa traditioner, och ur denna kollektiva erfarenhet kommer en rikedom av vishet. I eftermiddag är vi inbjudna till workshops, för att få näring av denna vishet och för att dela tankar och erfarenheter.

I en workshop delar unga muslimer och kristna från Mindanao med sig av sina erfarenheter av hur dialog mellan människor med olika tro bygger en väg till fred. I en annan berättar unga missbrukare om ett kollektivjordbruk där de är välkomna. Andra lyssnar till dem som arbetar med flyktingar och med de mycket fattiga. Hos så många finns en längtan efter att vara närmare andra människor, att öppna våra liv för ”den andre”.

En annan grupp reflekterar över hur den Heliga Anden är given till alla människor, alla klasser, stammar, öar, religioner. I eftermiddagssolens värme sitter vi med våra söta merienda-snacks och talar om vår fruktan. Vi är från Pakistan, från Demokratiska republiken Kongo, från många olika filippinska öar. En ung kvinna från Vietnam talar om att ”vara i kontakt med våra djupaste önskningar, vår inre frihet att gå med den Heliga Anden”. Vad mycket vi redan delar!

Av det överflödande välkomnande vi får av familjer, vilkas tillit leder dem att öppna sina hem, leds vi att dela med oss mer. En schweizisk pilgrim talar om en stund av bön och gemensam sång, som de delade en sen kväll på familjens hustak. Vi välkomnas över alla gränser, utan frågor. En tysk flicka bär ett halsband hon fått av en ny filippinsk vän; en volontär från Filippinerna bär med sig en burk chilipasta, som en koreansk besökare haft med sig.

I filippinska kyrkor håller vi varandra i handen när vi sjunger “Ama Namin”, Vår Fader. Varje kväll den här veckan inbjuds vi att be tillsammans runt korset, att uttrycka våra och världens bördor. Vi hör böner på den asiatiska kontinentens olika språk. Kyrkan är upplyst av facklor och korset stöds av bambukonstruktioner – återigen denna symbol för enhet. Som broder Alois sa tidigare under veckan: ”Det är Gud som förenar oss.”

Angående livet därhemma förklarar en ung pojke från Mindanao: ”Vi lever som två åtskilda kulturer. Vi behöver bygga broar, helt enkelt eftersom det är så svårt att leva i åtskillnad.” Vi reflekterar över Anden som en bro, över vilken vi kan gå till den andra sidan. En kvinna från Ecuador berättar om hur hon tidigare idag såg en man sälja fisk som han fiskat i floden, och insåg hur mycket våra kulturer har gemensamt.
Vad många broar det allaredan finns.

Lördagen den 6 februari

JPEG - 23.2 ko

”Många av er vet vad enkelhet innebär”, säger broder Alois. ”Enkelhet öppnar era hjärtan för delande och solidaritet med andra. Vi ser så många människor här i Manila som tar initiativ för att dela med sig och är engagerade i arbete med de fattiga.

Vi är kallade att förvandla världen. Och denna vecka har vi sett glimtar av så många liv av stilla solidaritet och av handling. Många församlingsgrupper har inbjudit ”hoppets människor” att berätta lite om sina liv; en pojke, som under flera år hade sålt kransar av sampaguitablommor utanför kyrkan, talar om hur hans församling samlade in tillräckligt med pengar för att betala hans skolgång. Vi hör människor som genomlevt det sista årets översvämningar här i Manila; en ung filippinier som bor intill ett bostadsområde som drabbats av en tyfon säger: ” Jag har inget att ge, men jag kan erbjuda min röst.”

Vi hör meddelandet till Taizé från Richard, en vän till kommuniteten på Haiti: ”Om natten kan jag inte skilja mellan liv och död…” I smågrupper har vi denna vecka blivit ledda att ställa frågor om sådant lidande. Kanske kan vi bara vara tysta. Och ändå delar många med sig av sina tankar och erfarenheter om hur vi i svårigheter ser gester och liv, som talar om ett djupare hopp, om nåd.

Denna eftermiddag kommer vi samman med dem från vår del av världen, för att tillsammans fundera över nästa steg på vår pilgrimsfärd och höra om steg som redan tagits på de platser där vi bor. En kvinna från Portugal säger: ”Här, på en så annorlunda plats, är det väldigt lätt att känna delandets glädje. Vad vi behöver nu är att ta med oss detta tillbaka till vårt dagliga liv därhemma.” Folk som bor här i Manila talar också om att ”förnya vårt sätt att se världen”. Så mycket av den här världen är representerat här; mer än femtio länder. Och så mycket rikedom får vi del av hela eftermiddagen, då små grupper delar med sig av sång, dans och musik från sina hem. Vilken färg, vilket liv, vilken glädje som blir utgiven och mottagen!

Denna vecka ber vi: “Heliga Ande, du stimulerar en önskan om fred och rättvisa i våra liv… Du har lagt ner gåvor I våra hjårtan för att göra oss till gemenskapsskapare.” Denna morgon tar Smokey Mountains unga sin bön till sopbergets topp, tillsammans med dem som bor där. Och denna kväll, när bönen går mot sitt slut, bryter en spontan kör av unga människor från Manila mjukt in i sången, och tagalogharmonierna omger och stödjer dem som ber omkring korset. Och också dessa enkla tankar blir handlingar av givmild solidaritet, av ett djupare hopp, av nåd.

Söndagen den 7 februari

Idag når detta steg på vår pilgrimsfärd sitt slut och vi lyfter våra fötter till nästa steg, närda av allt vi fått dela.

Vi åker inte härifrån med svar. Vi hörde denna vecka om en 80 år gammal protestantisk pastor, som bröderna mötte i Kina. Han hade varit i ett arbetsläger i 27 år. ”Det som höll mig vid liv”, sa han, ”var orden i Jesaja, där Gud säger: ’Mina vägar är inte era vägar.’”

Nej, vi åker inte härifrån med svar. Men vår tid tillsammans här ger så mycket återklang. Återklang inte av tomhet, utan av genljudande möjlighet: en glimt av liv av hopp; en smak av vad det kan innebära att leva enkelt, öppet, i gemenskap. En kvinna från Filippinerna talar om en törst efter gemenskap, som ”alltid är öppen för andra, aldrig vill kontrollera”. En annan, från Litauen, säger: ”Jag åker tillbaka hem i övertygelsen att vi är många delar av en kropp.”

Vi påminns återigen om denna enda kropp, när brödet och vinet till morgonens nattvardsfirande förs fram till altaret, och med dem en stor korg, överfull med frukt. Dessa gåvor bärs av unga människor från Östtimor, från Kina, Japan, Indien och Filippinerna, klädda i sina traditionella klädedräkters rika färger; många delar av en mänsklig familj. Fåglar kretsar runt i det flödande solskenet ovanför oss, och vi ger varandra ett fridstecken. ”Frid vare med dig!”

Kardinal Rosale, Manilas katolske ärkebiskop, avslutar sin betraktelse med orden “Duc in altum – gå vidare in i djupet.” Och ja, vi går vidare, in i djupet. Vi bärs vidare av Anden. Vi är kallade att förvandla världen. Kallade att, med vår törst, skapa källor av frid, av delande, av nåd.

Printed from: http://www.taize.fr/sv_article10123.html - 27 May 2020
Copyright © 2020 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France