Ett samtal med Paul Ricœur

“Utbrott av godhet”

Under många år kom den franske filosofen Paul Ricœur till Taizé. Han tillhörde den protestantiska traditionen. Han dog år 2005 i en ålder av 92 år. Vi publicerar här det brev som broder Roger skrev till hans familj efter hans bortgång. Efter brevet följer några utdrag som är hämtade från ett samtal som ägde rum i Taizé under Stilla veckan och Påsken 2000.

Några ord av broder Roger efter den franske filosofen Paul Ricoeurs bortgång:

Taizé den 21 maj, 2005

Till Paul Ricoeurs familj och till alla andra som uppskattat honom vill jag på brödraskapets vägnar uttrycka vårt deltagande i sorgen och vår visshet i väntan på vår uppståndelse.
I 50 år har Paul Ricoeur kommit till Taizé då och då, och vi har haft stort utbyte av hans rika kultur, hans förmåga att uttrycka evangeliska värden till människor i vår tid. Han har ofta hjälpt oss att reflektera, och mer än en gång har jag citerat honom i brev till unga vuxna, citerat starka uttryck som han formulerat över teman som är viktiga för oss, såsom det ondas mening och ursprung. En dag sa han till oss: ”Hur radikalt det onda än är, så är det aldrig lika djupt som godheten.”
Idag skulle jag vilja be tillsammans med er: ”Kristus, du som är full av medlidande, du gör det möjligt för oss att förbli i gemenskap med Paul Ricoeur, liksom med alla andra som gått före oss och som har en så stor plats i våra hjärtan. De ser redan det osynliga. Du förbereder oss på att i deras efterföljd ta emot en stråle av din klarhet.”

Förenad med er i djup gemenskap och med förtroende i hjärtat - broder Roger i Taizé.

JPEG - 24.9 ko

Utbrott av godhet

”Vad kommer jag för att söka i Taizé? Jag skulle säga att det är att få uppleva det djupaste i min tro, nämligen att det man vanligen kallar ”religion” har att göra med godhet. De kristna traditionerna har i viss mån glömt detta. Det har varit en slags koncentration kring och en inskränkning till att fokusera på frågor om skuld och ondska. Det är inte alls så att jag underskattar det problemet som jag tvärt om ägnat mycket tid åt under flera decennier. Men jag behöver bekräfta det faktum att hur genomgripande ondskan än må vara så är den ändå inte lika djupgående som godheten. Och om religionen, religionerna, har en mening så består den i att frigöra den godhet som finns som grund i människan, att söka efter godheten där den är helt dold. Här i Taizé ser jag nu på ett speciellt sätt hur det goda bryter fram i brödernas gemenskap, i deras stilla och diskreta gästfrihet och i bönen. Jag ser tusentals unga som inte har ett begreppsligt uttryck för det onda och det goda, Gud, nåden och Jesus Kristus, utan helt naturligt vänder sig i riktning mot det goda

Liturgins språk

Vi blir betryckta av allt tomt prat, all polemik, det skenbara som överfaller oss och som idag liksom bildar en oklar sfär. Men det goda går djupare än den mest genomträngande ondska. Vi måste frigöra denna visshet, ge den ett språk. Det språk som ges här i Taizé är inte filosofins språk, inte ens teologins, utan liturgins. Och för mig är liturgin inte bara handlingar utan också tankar. Det finns en gömd, diskret, teologi i liturgin som sammanfattas i tanken att ”bönens lag är trons lag”.

Att gå från protest till bejakande

Jag skulle vilja säga att frågan om synd nästan förflyttats från att vara den centrala och ersatts av en annan som kanske är ännu allvarligare, frågan om mening och meningslöshet, om det absurda. (…) Vi härstammar från en civilisation som i själva verket dödat Gud. Den har alltså låtit det absurda och det meningslösa få överhanden i stället för det meningsfulla och detta utlöser en djup protest. Jag använder detta ord som ligger mycket nära ordet bejakande [på franska ‘attestation’]. Jag menar att bejakandet numera utgår från protesten, att intigheten, det absurda, döden inte har sista ordet. Detta kan knytas till min fråga om godheten eftersom det goda inte bara är ett svar på det onda, utan är svaret på det meningslösa. I protest finns ordet testis ”vittne”, man pro-testerar [vittna mot] innan man kan at-testera (bejaka) [vittna för]. I Taizé går man vägen från protest till bejakande och denna väg följer bönens lag, trons lag. När man protesterar är man kvar i det negativa, man säger nej till nej. Men sedan måste man säga ja till ja. Det finns alltså en pendlingsrörelse från protest till bejakande. Och jag tror att den sker genom bönen. Jag blev mycket rörd i morse av sångerna, dessa böner i åkallande form: ”O Christe”. Här befinner vi oss inte i det beskrivande, inte heller i det föreskrivande utan i det uppmanande och jublande! Jag tror att lovsjungandet av det goda är den mest grundläggande hymnen.

”Vem lär oss lycka?”

Jag tycker mycket om ordet lycka. Jag tänkte under lång tid att det antingen var för lätt eller för svårt att tala om lycka, och sedan kom jag över denna försiktighet, eller snarare fördjupade jag denna försiktighet gällande ordet lycka. Jag ser på det i alla dess olika betydelser, däri också inkluderat Saligprisningarna. Lyckans uttryckssätt, det är "Lycklig är den ...". Jag välkomnar lyckan som ett "erkännande" i ordets tre meningar. Jag erkänner den som min; jag känner igen den hos andra; jag är tacksam för den lycka jag har känt, de små erfarenheterna av lycka, vilket inkluderar de små lyckliga minnena, för att hela mig från de stora olyckorna i det glömda. Och där fungerar jag både som filosof rotad i grekerna, och som läsare av Bibeln och Evangelierna där man kan följa ordet lyckas väg. Det verkar som om det finns två nivåer: det bästa av grekisk filosofi är tankar om lyckan, det grekiska ordet eudaimon hos t ex Platon och Aristoteles. Å andra sidan känner jag mig mycket hemma i Bibeln. Jag tänker på början av Psaltaren 4: "Vem kan ge oss lycka?". Det är en retorisk fråga, men den finner sitt svar iI Saligprisningarna. Och Saligprisningarna är den horisont av lycka som uppenbaras i det liv som följer det godhjärtades riktmärke, eftersom lycka inte bara är vad jag inte har och vad jag hoppas ska få, men också vad jag har smakat.

Tre sorters lycka

Jag har nyligen tänkt på tre sorters lycka i livet. När jag betraktar skapelsen, det vackra landskapet framför mig, är lycka denna beundran. Den andra sorten finns i relationen till andra: när vi erkänner andra, liksom i bröllopsmodellen i Höga Visan, fylls vi av jublet, Slutligen är den tredje sortens lycka vänd mot framtiden, den är förväntan: Jag förväntar mig fortfarande något av livet. Jag hoppas att jag ska ha modet att möta de svårigheter som jag inte vet om ännu, men jag förväntar mig fortfarande lycka. Jag använder ordet förväntan, men jag skulle kunna använda ett annat ord från Första Korinthierbrevet, från versen som introducerar det berömda trettonde kapitlet, "kärleken bär allt, den uthärdar allt." I versen står: "Sök vinna de nådegåvor som är störst." "Sök": det är lyckan i sökandet som fullbordar lyckan i jublet och lycka i beundrandet. (...)

Ett glädjerikt tjänande

Vad som slår mig här, i alla de enkla dagliga gudstjänsterna, i alla sorters möten, i måltiderna, i samtalen, det är den totala frånvaron av maktrelationer. Ibland får jag intrycket att i den tålamodiga och den tysta noggrannheten som karaktäriserar alla sysslor som utförs av kommunitetens medlemmar så lyder alla utan att någon ger order. Detta skapar ett intryck av ett glädjerikt tjänande, hur ska jag uttrycka det, av en älskande lydnad, ja, av älskande lydnad, som är den totala motsatsen till förtryck och den totala motsatsen till ett mållöst irrande. Denna något smala väg mellan det jag nyss nämnt av förtryck och irrande är till stor del utstakat av kommunitetslivet. Och vi som är deltagare (inte bara närvarande, men människor som deltar), som jag känner att jag själv har varit och är här, får utbyte av det. Denna älskande lydnad gör oss gott och vi i vår tur handlar utifrån det exempel som getts oss. Kommuniteten ålägger oss inte någon hotande modell, utan ett slags vänlig uppmuntran. Jag tycker om ordet uppmuntran eftersom vi inte lyder under några befallningar, och ännu mindre av tvång, men vi styrs heller inte av misstro och tvekan, vilket idag är fallet i arbetslivet, i stadslivet, både på arbetet och på fritiden. Det är denna gemensamma frid som för mig speglar lyckan i livet med Taizékommuniteten.

Printed from: http://www.taize.fr/sv_article1148.html - 17 October 2019
Copyright © 2019 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France