Korea

Ett liv i väntan

Taizébröder har levt i Seoul sedan 1979. Deras aktiviteter engagerar dem i undervisning, konst och vård av fångar. En av dem reflekterar här kring landets situation.

”Med min Gud kan jag storma murar.”

Under åren har vi slagit rötter i det här landet. Vi kommer i beröring med många människor. Om vi försöker förstå vårt liv, är vi ständigt medvetna om att vi lever i ett halvt land. Historiskt är Korea inte två länder; det har varit ett enda land i sekler. Delningen mellan Nord- och Sydkorea är ett resultat av Kalla kriget; omplanterat, utvidgat, blev det fruktansvärt under Koreakriget, och totalt oacceptabelt. Om man åker 20 km norrut från där vi är i Seoul, kommer man till taggtråd och vägspärrar och kan inte fortsätta längre. Det finns inte många platser där man faktiskt kan se Nordkorea, eftersom zonen mellan länderna är förbjuden att beträda. Man kan vagt skymta och överlåta åt Gud dem som är på andra sidan. Men det koreanska folket strävar efter mycket mer än så. Jag tänker på psalmens ord: ”Med min Gud kan jag storma murar.” Jag skulle så gärna vilja kunna storma den muren.

För några veckor sedan gick jag för att besöka en 85 år gammal man på sjukhus. Han är poet, och har varit journalist. Han växte upp i norr och innan Koreakriget, när han ville publicera sina dikter, upptäckte han att de inte var politiskt korrekta. Till sist insåg han att han måste fly söderut och riskera allt. Han lämnade sin unga fru, sin äldre mor och sin bror, som var katolsk präst. Det var 1949. Han kunde inte föreställa sig att han aldrig mer skulle återse dem. Hans fru kunde fly en kort tid senare. Men han har inga uppgifter om sin mor och sin bror. Han såg dem aldrig mer och hans bror dog 1950.

Vi lever med det koreanska folket deras mycket långa väntan på att dörrarna ska öppnas. I över femtio år har de knackat på dörren till denna splittring, som saknar motsvarighet någon annanstans i världen. Kyrkorna engagerar sig för Nordkorea efter förmåga. Det finns många i norr som skulle vilja fly och ta sig söderut, men det finns ingen lösning. Det är ett mycket invecklat företag för folk som levt i norr att komma till det väldigt annorlunda, förvirrade och hårda samhället i söder.

I väntan på att dörrarna ska öppnas.

I vårt liv är Nordkorea alltid närvarande, liksom Kina. Seoul är omgivet av kullar: bergiga och mycket vackra. Men man kan inte se dem när de är dolda av damm från Kina. Kina lider av enorma ekologiska katastrofer; utrymningen av landets norra del sprider sig längre för varje år. På våren, när den torra vintertiden är över, rör vinden upp dammet från öknen och driver det långt bortom Seoul. Samma fenomen förekommer så långt bort som i Seattle och Vancouver: till och med i Nordamerika fördunklas himlen av damm från Kina. Det påminner oss om att Kina är där. Nuförtiden kommer skaror av turister från Kina varje dag för att besöka Korea. Också där erfar vi en känsla av längtan. Det är inte möjligt att leva som vi skulle vilja med kyrkan i Kina. Kineserna kan besöka Korea utan svårigheter, om de har pengar. Men det är ändå inte lätt att vara med dessa kinesiska kristna så som vi skulle önska, och ingen vet hur länge denna situation ska vara. I våra böner ber vi för Nordkorea, och vi ber för kyrkan i Kina.

Vi inser inte tillräckligt i hur hög grad Sydkorea är en ”ö”: ingenting passerar den zon som skär landet i två. Från Seoul till den mest avlägsna punkten av landet är avståndet ungefär som från Paris till Taizé, 400 km. Nordöst från Seoul är Being: som från London till Taizé, en och en halv timme med flyg. Sydväst ligger Shanghai: en gigantisk stad, mycket modern och dynamisk. Så är det Taiwan. På andra sidan finns Japan, som orsakade så mycket lidande i Korea, Kina och andra länder. Från tid till tid – inte ofta – kommer besökare från Japan som söker försoning. Det är alltid fråga om historiens sår: vi kommer aldrig att veta hur de ska helas, och vi väntar med folket på att dessa dörrar ska öppnas, så att vi kan storma murarna. På ett sätt är hela vårt liv i Korea ett liv i väntan, som levs ut i bön.

“Livet är vackert, världen är god.”

En av de människor jag möter då och då är änkan till en poet. Hennes föräldrar arbetade i Japan, i Hiroshima. Den 6 augusti 1945 hade hennes far blivit inkallad – en representant för varje familj inkallades tidigt på morgonen – till ett stort möte i stadens centrum. Klockan 08.06 på förmiddagen exploderade en bomb ovanför den plats där mötet hölls. Det fanns inte en enda familj i Hiroshima som inte förlorade någon.
Den där buddhistiska kvinnan miste sin far den dagen. Några veckor senare återvände de till Korea. För två år sedan återkom hon för första gången till Hiroshima, för att se platsen. Hon har aldrig uttryckt den minsta förbittring mot någon. Hon har tillbringat sitt liv med att ta hand om denne poet, vars hälsa var mer än bräcklig: hon gav sitt liv för denne man, som hon känt sedan barndomen. I sin ungdom hade poeten arresterats och torterats utan anledning. 1970 trodde han att han skulle dö och skrev en dikt som är välkänd för många koreaner: den är som en förberedelse för döden. Efter allt lidande, tortyren, hans brutna hälsa, säger han vid slutet av dikten: ”Den dag jag lämnar denna vackra värld, ska jag återvända till himlen och när jag kommer ska jag säga: livet är vackert, världen är god.”
Slående är hur en man som utstått allt detta kunde ha ett sådant synsätt. Den helige Johannes av Korset säger att det är kärleken ensam som räknas. Den mannens liv var helt präglat av hans kärlek till sina vänner och barn – han älskade sina barn så högt. Denna förmåga att storma murar av hat och bitterhet är karakteristisk för Korea: att upptäcka att livet trots allt är vackert, och det är vad som är värt att säga till slut. För mig är det en nåd att ha fått lära detta.

Printed from: http://www.taize.fr/sv_article1182.html - 27 May 2020
Copyright © 2020 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France