Tre månader på Haiti

Nippes Department, stiftet Anse à Veau, Maragoâne: paradoxer

En av Taizébröderna har bott på Haiti i tre månader.

En av bröderna som bor i Brasilien kom för ett tag sedan tillbaka efter tre månader på Haiti.

Det karibiska havsvattnet slår in mot den hör sidan av ön, där bergen sträcker sig uppåt utan träd på sluttningarna och där otillgängligheten gör det svårt att nå slätterna.
För trettio eller fyrtio år sedan var Miragoane – en administrativ centralort med 50 000 invånare – den mest välfungerande delen av landet. Idag, med landets ständiga brist på vatten och dess elavbrott, dess sopor och dess brist på tidtabeller, lever det på den humanitära hjälp som anländer med båtar och lastbilar.
När man lämnar kusten blir marken stenig och börjar snart höja sig. Getterna vet hur man tar vara på allt som en stad gör sig av med som sopor.

På den nedre stadsdelens affärsgator flockas gatuförsäljarna med sina varor. Kläder, skor och elektronisk utrustning blandas när de rör sig i området. Lagad mat säljs dygnet runt. En förvånansvärd harmoni med kaosartade inslag. Det enda som skär sig med den här bilden är de amerikanska militärbilarna och de glänsande nya fordon som tillhör internationella organisationer.

En västerländsk person som rör sig till fots blir snabbt en attraktion för de människor som lever på gatan. Barnen blir lätt vän med honom. Det råder ingen brist på kramar.
Biskopen Mgr Pierre Dumas bjöd in en Taizébroder att bo på Haiti ett tag, som en uppföljning av den period förra sommaren då han skickade ungdomar att vara en längre tid i Taizé; han ville att det de vunnit genom sin vistelse där skulle leva vidare.
Tillsammans tog vi oss an uppgiften att börja en hjälpverksamhet för mindre barn med hjälp av den modell som Dr Zilda Arn hade använt sig av i Brasilien. Målet är att reducera barnadödlighet och stärka mödrars hälsa. Dr Arn, denna modiga kvinna, var en av dem som drabbades av jordbävningen i januari 2010 – hon var i Port-au-Prince för att hålla ett föredrag.
Lite i taget, genom kontakten med de mest hjälplösa människorna, upptäckte jag något. Jesaja 50:4 ledde mig in på den väg som jag ständigt återvänder till: Herren Gud har gett mig en lärjunges tunga, så att jag kan inge den trötte mod. Varje morgon gör han mitt öra villigt att lyssna på lärjungars vis.

Att varje morgon låta sig ledas av Hans ord så att man kan finna ett ord eller en gest som inger mod hos dem som inte längre orkar gå, det är lydnadens väg, det är självuppoffring, och det är vad jag gjorde när jag följde kallelsen genom att erbjuda min hjälp och uppmärksamhet till de män och kvinnor som var helt utslagna av lidandet. Deras ögon sken upp och utan att de förstod det blev de det ord som tröstar, den levande Kristus, sakramentet som ger sig själv till mig.
Påskmysteriets paradox: jag erbjuder omvårdnad till dem som har gått så långt de kan gå, och det är de, Kristi kropp, som ger sig själva till mig. Min själ fylls av glädje, och mina tårar flödar. Jag överväldigas av vetskapen att hans nåd kommer att förvandla mig ända in i de skrymslen inom mig som aldrig tidigare har varit nårbara. Hur skulle jag kunna behålla denna glädje för mig själv?

Printed from: http://www.taize.fr/sv_article12741.html - 6 April 2020
Copyright © 2020 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France