Gudsfruktan

Vilken relation till Gud uttrycks med orden att frukta Gud?

Olika ord används för att uttrycka en relation till Gud. Vi kan tro på Gud, älska honom, tjäna honom. Ibland hör vi orden att frukta Gud. Detta uttryck är svårt att förstå, men eftersom det inte är ovanligt i Bibeln, är det värt att närläsa några texter för att se deras mening bättre.

För det första utgör fruktan en bakgrund till alla religioner. Uppenbarelser av det gudomliga skapar starka känslor, ibland till och med panik och skräck. De både fascinerar och skrämmer. Det kan inte finnas något möte med Guds oväntade realitet utan ett ögonblicks bävan hos oss. Så har det varit från Guds uppenbarelse på Sinai berg till den första påskmorgonen: kvinnorna som kom till graven ”var rädda” (Mark 16:8). Men i Bibeln följs de känslor som väckts av en gudomlig manifestation, i nästan alla fall, omedelbart av orden: ”Var inte rädd.” Religiös rädsla eller fruktan har inget egenvärde. Det ska inte bli varaktig, men leda till förtröstansfull tillit.

I andra sammanhang är gudsfruktan en varaktig och inte en övergående verklighet. ”Herrens fruktan är ren och består evinnerligen” (Ps 19:10). Förklaringen till denna oföränderliga fruktan står inte att finna i religiös emotion, utan i tidens politiska språk. Fördrag om beskydd föreskrev att de som åtnjöt det skulle frukta och tjäna sin beskyddare troget. I Guds förbund eller pakt med Israel, uttrycker samma ord en trofast överlåtelse åt Gud: ”vad är det som Herren, din Gud, fordrar av dig annat än att du fruktar Herren, din Gud, att du alltid vandrar på hans vägar och älskar honom, och att du tjänar Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ” (5 Mos 10:12). Frukta, älska och tjäna Gud är synonymer här. Gudsfruktan är inte längre en känsla utan en stabil attityd av trofasthet mot förbundet.

I psaltarpsalmerna innebär gudsfruktan att man ”håller hans förbund och tänker på hans befallningar och gör efter dem” (Ps 103:18). ”De som fruktar honom” utgör ”den stora församlingen” av trogna, samlade i templet för att tillbe Gud (Ps 22:26). I denna kontext svarar gudsfruktan ungefär mot vad vi skulle kalla religiös fromhet. Därför kan psalmisten säga: ”Kom, barn, hör mig, jag skall lära er Herrens fruktan” (Ps 34:12). ”Att lära ut Herrens fruktan” betyder inte alls att framkalla rädsla, utan snarare att lära ut böner och budorden, att leda någon in i ett liv av tillit till Gud. ”Ni som fruktar Herren, lita på honom” (Syr 2:8).

När vi inser hur Bibeln använder ordet ”fruktan”, kan vi i många fall översätta det med tillbedjan eller kärlek, och översätta gudsfruktan med trofasthet.

Är gudsfruktan något som fortfarande berör oss?

Den samtida oviljan att tala om gudsfruktan är utan tvivel berättigad, så mycket som fruktans språk har dolt det faktum att Gud är kärlek. För att undvika denna fara, använder man så långt som möjligt en annan vokabulär. Men i båda testamenten finns avsnitt där gudsfruktan är nyckelordet, som inte så lätt kan ersättas.

Enligt profeten Jesaja besegrar gudsfruktan fruktan för människor. ”Ty så sade Herren till mig, när hans hand kom över mig med makt och han varnade mig för att vandra på detta folks väg: Ni skall inte kalla för sammansvärjning allt vad detta folk kallar för sammansvärjning, ej heller skall ni frukta vad det fruktar, ni skall inte förskräckas för det. Nej, Herren Sebaot skall ni hålla helig, honom skall ni frukta, och för honom skall ni förskräckas” (Jes 8:11-13). Det är uppenbart att Jesaja ropar på mod och förtröstan, men han kallar denna förtröstan för fruktan och förskräckelse! Det är en retorisk formulering, men mer än så. Jesaja vet att fruktan är okontrollerbar. Det är alltså som om han sade: ”Ni kan inte sluta vara rädda: så frukta Gud! Rikta mot Gud all den energi som stimulerar er fruktan.” Denna gudsfruktan som absorberar all annan fruktan är inte lätt att definiera, men den är verkligen källan till stor inre frihet.

Lite längre fram hos Jesaja är gudsfruktan en andlig gåva hos Messias: ”på honom skall Herrens Ande vila, vishets och förstånds Ande, råds och starkhets Ande, Herrens kunskaps och fruktans Ande” (Jes 11:2). Gudsfruktan är en gåva av den heliga Anden, lika mycket som vishet och styrka! Denna gåva kan också kallas ödmjukhet. Att frukta Herren betyder att urskilja Gud som källan till allt gott. Denna genomskinlighet fanns i hjärtat av Jesu liv: ”jag [gör] inte… något av mig själv… Fadern är i mig och utför sina gärningar” (Joh 8:28 & 14:10).

Aposteln Paulus skrev: ”arbeta med fruktan och bävan på er frälsning… Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte” (Fil 2:12-13). Eftersom Paulus bekräftar att frälsning kommer av tro måste ”arbetet på frälsningen med fruktan och bävan” vara en aspekt av tron. Tro är inte en lättsinnig övertygelse, utan en ”darrande” förtröstan: levande, förvånad, vaken. Vår frälsning är ett under som Gud ”verkar i oss”, och därför måste vi vara helt uppmärksamma på den. ”Att arbeta med fruktan och bävan”, det innebär att bli medveten om att varje ögonblick är ett möte med Gud, för Gud arbetar i oss varje stund.

”Ni som fruktar Herren, lova honom, ära honom, alla Jakobs barn, och bäva för honom, alla Israels barn” (Ps 22:24). Verbens ordningsföljd förvånar. ”Lova, ära, bäva för Herren”! Fruktan är här en bön som nått den punkt där den förstummas: lovprisning som blivit förvåning, tystnad och kärlek.

Brev från Taizé: 2004/4

Printed from: http://www.taize.fr/sv_article1427.html - 19 November 2019
Copyright © 2019 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France