Korset

Varför blev ett dödsredskap kristendomens symbol?

Döden är det mest gåtfulla i människans tillvaro. Allt som vi har byggt upp år efter år, allt vackert i vårt liv, tycks gå upp i rök på ett enda ögonblick. Och då, i den kristna trons själva centrum, finner vi symbolen för våldsam död.

Men faktum är att döden från början aldrig varit i Evangeliets mitt. Tron börjar med proklamationen av ett Liv mäktigare än döden: ”Han har uppstått!” Det är i ljuset av uppståndelsen som döden intar sin plats i det kristna livet.

Betraktad i ljuset av detta får döden en annan betydelse. Utan tilltro till ett Liv större än döden förblir människan förlamad av rädsla, fastfrusen vid randen av en avgrund som hon inte vågar närma sig. Men genom att gå med på att ge sitt liv av kärlek, för han var buren av förvissningen om en oförstörbar gemenskap med Fadern, tog Kristus ”udden” från döden (1 Kor 15:55), rädslan för tomheten: ”att genom sin död befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv” (Heb 2:14f).

I sällskap med Kristus kan döden bli ett språk som kan uttrycka jagets totala gåva. Med sitt liv lärde Jesus oss ”vetekornets lag”: ”om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd” (Joh 12:24). Denna ”lag” tillämpas inte bara på den fysiska döden. Den talar mer om att vägen till Livet oundvikligen handlar om att släppa, att vägra att till varje pris klänga sig fast vid allt det som vi har åstadkommit, för att färdas med Gud mot det som ligger framför oss, och det som når längre än allt hopp. Vi bär inom oss ett livgivande frö som förblir och blommar ut trots allt.

Därför är vår födelse den första erfarenheten av ”döden,” när vi lämnar bakom oss vår moders sköte och ställs inför livets kärva villkor. Sedan har vi, i frälsningshistorien, Abrahams exempel, när han kallas att lämna den värld han känner för att ge sig iväg på ett äventyr med Herren (se 1 Mos 12:1-4). Senare kommer vi till exemplet med Israels folk, som tvingas färdas genom vildmarken med dess oundvikliga prövningar för att komma till det Utlovade Landet. Korset är alltså den totala uppenbarelsen om livets verkliga växling: ”Den som försöker bevara sitt liv skall mista det, men den som mister det skall rädda det” (Luk 17:33).

Verklig död, i ordets negativa betydelse, är därför paradoxalt nog vägran att våga leva med Gud. Den som vill bevara sitt liv eller ”rädda” det till varje pris, den som klänger sig fast vid det som han redan har, förstår knappast någonting om ett äkta liv. Kristi kors visar på ett sätt att dö som inte strider mot livets logik. I Kristi sällskap inser vi att korset och uppståndelsen är de två sidorna, den mörka och den ljusa sidan, av en och samma Kärlek, av ett och samma Liv.

Kan en oskyldig människas lidanden rädda oss?

En ny film ställer denna fråga på ett dramatiskt sätt. Vi vet att Jesus fick dö en avskyvärd död. Korsfästelse var en av den antika världens värsta tortyrmetoder, men också, för judarnas del, ett tecken på Guds avståndstagande (5 Mos 21:23; Gal 3:13). Men Nya Testamentet ser inte korset som ett misslyckande eller som en fördömelse, utan som ett redskap till vår frälsning (te. Gal 6:14; Kol 1:20). Det är inte överraskande att människor alltid funnit det svårt att förstå hur en sådan hemsk händelse kunde få sådana positiva följder.

Egentligen har denna oförståelse sina rötter i ett missförstånd, som vi behöver få fram i klart ljus. I hundratals år har detta missförstånd haft ödeläggande verkan, och gjort att många människor inte kunnat tro på Kristus. Det bygger på tanken att Jesus själva lidande har ett frälsningsvärde. Med andra ord, Gud Fadern har krävt detta lidande, vilket innebär att han i någon mening är medbrottsling till det våld som utförs mot hans ende Son.

Det räcker nästan med att klart formulera denna tes för att förstå att den inte bara är falsk utan hädisk. Om Gud inte vill att ens de gudlösa ska lida och dö (Hes 33:11) hur kan han då nöja sig med att hans älskade Son blir förstörd, den mest oskyldiga av alla? Tvärtom, vi måste repetera om och om igen att lidandet i sig självt inte har något värde i Guds ögon. Än värre, pina och plåga skadar det som lever, och står i uppenbar strid med en god Gud, som vill ge liv i överflöd till alla (Joh 10:10).

Men varifrån kommer då detta missförstånd? Det kommer bla. från en alltför ytlig läsning av bibeltexter som faktiskt vill spara på orden. En sådan läsning glömmer bort kontentan, som är kärlek. Bara kärlek kan ge liv; endast kärlek kan frälsa oss. Även om lidandet inte har något värde i sig, eftersom det oftast är destruktivt, kommer det stunder då vi måste acceptera ofattbart lidande för kärlekens skull. De texter i Nya Testamentet som tycks upphöja lidandet upphöjer i verkligheten Guds kärlek, som sträcker sig så långt att den utger sig själv till förmån för den älskade. Johannes påminner oss i tydliga ordalag om detta när han skriver: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner” (Joh 15:13).

I meningen ”Kristus led för er skull” (1 Pet 2:21) är det ”för er skull” som uttrycker kontentan, närvaron av kärleken. I sin Son engagerade sig Gud för människans villkor till den grad att han ”antog en tjänares gestalt” för kärlekens skull; korset är därför uttryck för en absolut solidaritet (se Fil 2:6-8). Och när Paulus skriver att han delar Kristi lidanden (te. 2 Kor 1:5; Fil 3:10; Kol 1:24), ger han uttryck för sin önskan att ge sig själv för andra utan förbehåll. Eftersom Kristus tog på sig våra lidanden av kärlek kan dessa lidanden upplevas, inte som ett straff som vi förtjänar eller ett blint och absurt öde, utan som ett möte med Kärleken och en väg till Livet.

Brev från Taizé: 2004/3

Printed from: http://www.taize.fr/sv_article1429.html - 26 May 2020
Copyright © 2020 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France