Lidandet

Vad säger Bibeln om oskyldigt lidande?

I den välkända romanen av Dostoyevsky är Ivan Karamazovs protester för många det största hindret för att tro på kärlekens Gud. Kan vi fortfarande tro på Gud i en värld där barn blir torterade? Om Gud är god hur kan han låta de oskyldiga lida?

Som ett vittnesbörd om människors andliga sökande genom tiderna försöker Bibeln själv komma till tals med denna fråga. Psaltarpsalmerna skildrar den ångestfyllda förvirringen hos de trogna när de ställs inför syndares lycka och de rättfärdigas olycka. "Förgäves höll jag mitt hjärta rent och sköljde i oskuld mina händer. Jag fick lida dagen i ända, var morgon blev jag tuktad på nytt… Jag ropar till dig, Herre, om morgonen stiger min bön till dig. Varför stöter du bort mig, Herre, och döljer ditt ansikte för mig?" (Ps 73:13f; 88:13f). Det blir allt tydligare att den uråldriga förklaringen, som kopplar samman olycka med synd, inte alltid fungerar; det finns oräkneliga exempel på att lidande inte bara är den välförtjänta följden av ett liv långt från Gud.

I hjärtat av de hebreiska skrifterna är Job den levande symbolen för denna gåta.

Som en rättrådig och religiös människa, men förkrossad av sorger, hävdar Job att han är oskyldig, och att han har en relation till Herren. När Job håller fast vid dessa ståndpunkter till varje pris ser han att samtalet med Herren leder till en överraskande ny insikt. Det är inte en intellektuell förklaring, och ännu mindre ett försvar för nödvändigheten att lida – en förvrängning som Gud i verkligheten aldrig skulle erbjuda – utan snarare uppenbarelsen av ett sammanhang där allting ändrar färg. Job inser att den synbarliga lösningen som anklagar Gud för olyckor leder in i en återvändsgränd. Den är faktiskt det största misstaget vi kan göra. När man väl besinnat detta ligger vägen öppen till en annan och sannare blick för verkligheten.

Och faktiskt, denna vision fanns där från början i den bibliska uppenbarelsen. Den förste oskyldige mannen vi möter på Bibelns blad är Abel, orättvist mördad av brodern Kain. Författaren till 1 Moseboken skriver dessa häpnadsväckande ord om denna handling: "Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken" (1 Mos 4:10). Blod i Bibeln är liv (se 3 Mos 17:11,14) och paradoxalt nog, liv som släcks av mänsklig ondska finner en röst. I stället för att tystas av våldet blir längtan efter liv i offrets hjärta befriad av hans sårade oskuld. Hans rop når Guds öron och får Gud att handla.

Samma process möter vi i frälsningshistorien i 2 Moseboken. Det som får ner Gud på jorden är inte någon hjältebedrift eller hängivenhet från människor, utan snarare ropet som stiger upp ur deras förtryck. Slavarnas jämmer sätter igång en omfattande befrielserörelse genom vilken Gud blir närvarande (se 2 Mos 2:23-25).

Ytterligare ett steg tas av profeterna i Israel. De känner i själva kroppen ett nej till Gud, den förste Oskyldige, från ett folk som vill ha full kontroll över sitt eget öde.

Vi kan finna att Hosea te. blir tvingad att tålmodigt stå ut med sin älskades svek, en levande bild för Guds trofasthet mot sitt trolösa folk. Eller Jeremia, utestängd och förföljd av sina vänner," en man som ständigt råkar i tvist och träta med hela världen!", dömd att förbli ensam med sitt "obotliga sår" (Jer 15:10, 17f). Det tar säkert tid att inse att dessa män som plågas när ingen lyssnar till dem eller förstår dem faktiskt ger oss en glimt av Gud eget hjärta.

Om profeternas liv visar att oskyldigt lidande inte bara förmår Gud att ingripa för att återställa rättvisan, utan dessutom är det speciella tillfället för människan att komma nära det gudomliga mysteriet, så blir detta klart och tydligt i den mystiska man som vi möter i Jesajabokens 40-55 kapitel. Denna man beskrivs som den svagaste av svaga, en varelse som drar till sig all illvilja från andra som en magnet, för att förvandla det till lidande (se Jesaja 53). Men denne man som var föraktad av alla och till synes avvisad av Gud är i själva verket Herrens Tjänare, med andra ord någon som gör Guds frälsningsplan till verklighet på jorden. Om "det behagade Herren att slå honom med krankhet" (Jes 53:10) så var det för att upphöja honom i allas åsyn, så att alla skulle se Gud verksam i honom, för att försona med sig själv dem som avvisar honom genom att ta på sig följderna av deras trolöshet.

Har Jesu liv något mer att säga oss?

Det var inte av en slump som de första kristna ständigt återvände till de här kapitlen i Jesajaboken, när man genomsökte Skriften för att få insikt om Jesu öde.

Redan när han helade sjuka hade detta vittnat om att han ville ta andras svaghet av kärlek (se Matt 8:16f). Men det var främst det sätt på vilket han mötte en skrämmande död som bröt sönder ondskans infernaliska länk. Domen över en oskyldig människa som svarade med förlåtelse (se Luk 23:47,34) förverkligade Guds avsikt att ge rättfärdighet åt många (se Jes 53:10f). Med andra ord, en oskyldig mans lidande, som han fann sig i fullt ut, ledde till glädjen över en återupptäckt oskuld för alla människor. Jesu blod var "det renande blod som talar starkare än Abels" (Heb 12:24) därför att det gjorde Guds ankomst till jorden till en outtömlig källa till nytt liv.

I den sista boken i Bibeln, Uppenbarelseboken, blir hela denna process uttalad i kapitel 6, en storartad vision av människans historia sedd genom en bok som förseglats med sju sigill. De fyra första sigillen beskriver människan när hon är övergiven åt sig själv – en nedåtgående rörelse obevekligen på väg mot döden. Med det femte sigillet rör vi oss i motsatt riktning, då Gud kommer för att frälsa. Och det börjar med ropet från "själarna av dem som hade blivit slaktade… " (Upp 6:9-11).

Vi bör inte begränsa denna grupp till de kristna martyrerna; det väcker snarare till liv "allt rättfärdigt blod som utgjutits här på jorden, alltifrån den rättfärdige Abels blod," (Matt 23:35; se Upp 18:24). Genom Gud får oskyldigt blod en effektiv kraft som motverkar våldets destruktiva följder. Deras synbara nederlag sätter igång en befrielserörelse, som kulminerar i Kristi kors.

Detta ser vi när nästa sigill öppnas, vilket leder till "Lammets vrede" (Upp 6:16).

I Bibeln är Guds "vrede" eller upprördhet en teknisk term som beskriver Guds svar på synden, för att återställa rättvisan som har blivit hånad. Här syftar det på den handling då Jesus tar all mänsklig synd på sig genom att ta konsekvenserna ända till slutet, i sin egen kropp (se 1 Pet 2:21-24).

Genom att offra sig ända till slutet delar Jesus sitt öde med alla oskyldiga offer för omänsklighet, och på det sättet försäkrar han att deras plågor inte varit förgäves. Han bär deras lidande i sin egen relation med den Ende som han kallar abba och, eftersom Fadern alltid hör honom (se Joh 11:42) får vi garantin att detta lidande inte är bortkastat. Detta gör att den gamla världsordningen försvinner, den som är märkt av orättvisa, och frambringar "nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor" (2 Pet 3:13). Det är det slutgiltiga svaret till Ivan Karamazov och Job som de upplevt det. Långt ifrån att ens för ett enda ögonblick tolerera oskyldigt lidande tömmer Gud med dem, i sin älskade Son, ända till sista droppen den bittra kalken, och när han gör det förvandlar han den till välsignelsens kalk för alla.

Brev från Taizé: 2003/6

Printed from: http://www.taize.fr/sv_article1433.html - 24 October 2018
Copyright © 2018 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France