Commented Bible Passages

These Bible meditations are meant as a way of seeking God in silence and prayer in the midst of our daily life. During the course of a day, take a moment to read the Bible passage with the short commentary and to reflect on the questions which follow. Afterwards, a small group of 3 to 10 people can meet to share what they have discovered and perhaps for a time of prayer.

JPEG - 31.8 kb

2019

January

Titus 3:4-7: God, Friend of Humans
When the kindness and love of God our Savior appeared, he saved us, not because of righteous things we had done, but because of his mercy. He saved us through the washing of rebirth and renewal by the Holy Spirit, whom he poured out on us generously through Jesus Christ our Savior, so that, having been justified by his grace, we might become heirs having the hope of eternal life. (Titus 3:4-7)

In this passage which is only a single Greek sentence, read during the Christmas liturgy, Saint Paul gives us a striking summary of the Christian message. Everything begins with the remembrance of a God who is good or kind (in Greek chrēstos). This word, in the Old Testament, is not simply a trite expression or one that states a general truth. Applied to God, it refers to the fact that he is always there for his people, as can be seen for instance in two long psalms that recount all the actions by which God saves them from the impossible situations in which they go astray, psalms that both begin with the words: “Give thanks to the Lord, for he is good; his steadfast love endures for ever” (Psalm 106:1; 107:1). This good God thus shows philanthrōpia, which literally means “friendship-love of human beings.”

With the coming of Jesus the Christ, it becomes clear that God’s kindness extends to all without exception. The Good News announced and lived out by Jesus is essentially the proclamation of universal salvation. But what do we need to be saved from? In a word, from the consequences of an inauthentic life, wrong choices that lead only to dead ends and to despair.

Then, in his letter to Titus, the apostle emphasizes that this salvation is absolutely free and unmerited; we cannot earn it by our behavior. It is an act of mercy that we simply have to receive. It consists, more precisely, in the gift of God’s own Spirit, which transforms us inwardly. And we welcome this gift by speaking the “yes” of baptism, which Paul describes here as a bath by which we are born anew (see John 3:3-8) and enter a new life. Being a Christian thus does not mean first of all following the precepts of a different religion, but allowing God’s goodness and mercy to turn us into women and men of goodness and mercy.

Through this unmerited salvation from God, realized through Christ, God justifies us, in other words God brings us into a communion, a sharing of life with him. Though we already enter into this communion by our baptism, it is not a static reality. The relationship with God involves a dimension of hope; it grows until we enter into all the fullness of God, like children who, in the end, inherit everything that belongs to their parents. In just a few words, then, this passage opens for us perspectives wider than the universe.

- In the situation of the world today, is it realistic to believe in a God of goodness and mercy? Why or why not? What signs of this goodness can we see around us?

- Can I believe that God loves me without preliminaries and without conditions? What would the consequences of this conviction be for my life?

- If I have received baptism, what does it mean to me? How can I see it not just as a past event, but as a permanent dimension of my existence?

2019

January

Titus 3:4-7: Gud, människornas vän
Men när Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara räddade han oss – inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att han är barmhärtig – och han gjorde det med det bad som återföder och förnyar genom den heliga anden. Genom Jesus Kristus, vår frälsare, har han låtit Anden strömma över oss, för att vi genom Guds nåd skall bli rättfärdiga och, så som det är vårt hopp, vinna evigt liv. (Titus 3:4–7)

I det här textavsnittet, som på grekiska är en enda mening och som läses under julen, ger aposteln Paulus oss en slående sammanfattning av det kristna budskapet. Allt börjar med påminnelsen om en Gud som är god (på grekiska: chrēstos). I Gamla testamentet är det ordet inte något banalt uttryck eller ett som förmedlar en allmän sanning. När det används om Gud refererar det till det faktum att han alltid finns där för sitt folk. Det blir tydligt till exempel i de två långa psaltarpsalmer som redogör för alla de saker Gud gör för att rädda folket från alla de omöjliga situationer som uppstår när det går vilse. Både psalmerna börjar med orden: ”Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd” (Psaltaren 106:1; 107:1). Gud visar philanthrōpia, som bokstavligt talat betyder ”vänskapskärlek till människor”.

När Kristus kommer blir det uppenbart att Guds godhet sträcker sig ut till alla utan undantag. Den glada nyheten som Jesus förmedlar och lever är i grund och botten proklamationen om räddning (eller frälsning) för alla. Men vad är det vi behöver bli räddade från? Kort uttryckt: från konsekvenserna av ett liv som inte är äkta, från felaktiga val som bara leder till återvändsgränder och förtvivlan.

Sedan, i brevet till Titus, understryker aposteln att denna räddning är alldeles gratis och inte bygger på den räddades egna prestationer – vi kan inte förtjäna den genom att bete oss på något särskilt sätt. Den är en nåd som vi helt enkelt måste ta emot. Den består, mer exakt, av den gåva som är Guds egen Ande och som förvandlar vårt inre. Och vi tar emot gåvan genom att säga dopets ”ja”, som Paulus här beskriver som ett bad genom vilket vi föds på nytt (se Johannesevangeliet 3:3–8) och går in i ett nytt liv. Att vara kristen betyder alltså inte först av allt att vi följer en annorlunda religions föreskrifter utan att vi låter Guds godhet och barmhärtighet förvandla oss till människor som lever i godhet och barmhärtighet.

Genom Guds räddning, som vi inte kan förtjäna och som blir verklighet genom Kristus, berättigar Gud oss också, med andra ord: han tar oss med in i en gemenskap, vi får dela livet med honom. Fastän vi går in i den gemenskapen redan när vi döps är den inte någon statisk verklighet. Relationen med Gud har en hoppdimension – den växer tills vi går in i Guds fullhet, som barn som till slut ärver allt som tillhör deras föräldrar. Med bara några få ord öppnar det här textavsnittet perspektiv som är större än universum.

- I den situation där världen befinner sig idag, är det realistiskt att tro på en Gud som är godhet och barmhärtighet? Varför eller varför inte? Vilka tecken på den godheten kan vi se runtomkring oss?

- Kan jag tro att Gud älskar mig utan förbehåll och villkor? Vad skulle den övertygelsen kunna få för konsekvenser i mitt liv?

- Om jag är döpt, vad betyder det för mig? Hur kan jag se det inte bara som något som har hänt i det förflutna utan som en beständig dimension av min existens?



Other bible meditations:

Printed from: http://www.taize.fr/en_article167.html - 23 January 2019
Copyright © 2019 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France