Nyheter från de små, tillfälliga kommuniteterna


Slavonsky Brod (Kroatien)

Efter arbetet bland flyktingar var Samuel (Tyskland), Joshua (Holland) och Jaap Jan (Holland) i Slavonsky Brod (Kroatien) i fyra veckor under november och december. De arbetade tillsammans med Jesuit Service for Refugees. Här är några av deras intryck:

Hårt arbete! Lägret är häpnadsväckande. De blir registrerade och får ett lunchpaket. Sedan går de till ett uppvärmt tält. Vi försöker stötta flyktingarna och se till att de får vad de behöver. Vi kopplar ihop deras behov med rätt person, ler, pratar, svarar på frågor, samlar ihop familjer, leker med barnen ...
 
Barnens ögon får oss att fortsätta fastän vi är mycket trötta. En man från Irak sa till oss:
 
"När vi möter volontärer blir våra hjärtan varma. Det är fortfarande svårt för mig att förstå hur människor kan ge sin tid och lämna sin varma säng för att vara med oss på nätterna och hjälpa till."
 
Det är så gripande att se hur flyktingarna lever tillsammans på ett så fridfullt sätt när de har upplevt så mycket svårt. Att de alla hoppas på något bättre är det som förenar dem. Det är faktiskt det som håller oss samman, allihop. När de stönar stönar vi tyst med dem. När de ber ber vi tyst med dem.
 
Vi försöker också göra volontärernas tillvaro här lite bättre. Jag lägger mycket tid på att laga mat. Vi försöker att "tjäna de människor som tjänar".
 
Det finns inte utrymme för oss att ordna böner här, men vi lyckades bjuda fyra av våra kolleger till en bön i lägret och be för flyktingarna på vägarna och för volontärerna. Ibland ber våra muslimska kolleger oss att be en bordsbön innan vi äter tillsammans.


Dresden (Tyskland)

I november 2015 bodde Lea (Tyskland), Anna (Polen) och Michaela (Tyskland) i en liten, tillfällig kommunitet i Dresden:

Vi bakade äppelpaj och gick hem till en äldre kvinna som inte längre kan delta i församlingens gudstjänster. Hon blev så glad att få någon att tala med, och vi också. Vi sjöng tillsammans .... Till våra kvällsböner bjöd vi in alla, och på det viset blev det en grupp med stor mångfald, församlingsmedlemmar och människor som känner till Taizé. Ibland var det bara vi.

Raphaela, kontaktpersonen i församingen som tog emot dem, skriver:

I Gorbitz bor det många människor som har varit tvungna att fly från sina hemländer. De tre unga kvinnorna följer ibland med några av dem till sjukhuset, till exempe en syrisk man som inte talar tyska eller engelska. Vi lever i en stor välsignelse de här veckorna. En del saker som vi hade planerat har vi inte kunnat genomföra, men oväntade dörrar har öppnats.

Två veckor efteråt skriver Anna:

Det känns som om jag fortfarande är där — i den meningen att jag på något vis försöker att fortsätta leva på ett liknande sätt — särskilt med bönerna, och ett inre behov av att möta människor på ett enkelt sätt och dela livet med dem och hjälpa till som volontär.


Budapest (Ungern)

Tre volontärer, Samuel (Holland), Adam (Storbritannien) och Petr (Tjeckien) var i Ungern i en månad. Deras värdar var jesuiterna i Budapest. De levde som en liten, tillfällig kommunitet i ett land som under hösten påverkades mycket av att tiotusentals flyktingar befann sig på resa genom det. De och en kvinnlig volontär från Taizé (hon bodde hos en familj) hjälpte till med flera projekt som Jesuit Refugee Service arbetar med.

Under dagarna var de i Fót, på ett flyktingcenter för barn och unga under 18 år. De turades också om att åka två och två till gränsen mellan Österrike och Ungern och den serbisk-kroatiska gränsen där de hjälpte till med att dela ut mat, varmt te, kläder och filtar. De tog nattskiften för att täcke upp för de volontärer som fanns på plats och som var mycket trötta.

Här är några rader från deras dagbok:

“När vi kom in i morse blev vi varmt mottagna av de pojkar som vi mötte igår. De var vänliga och verkade vara glada att se oss. Vi började dagen med att fundera på hur vi kan göra stället mer välkomnande och hemlikt för dem ... Ett av barnen ritade av mig och visade mig teckningen. Hans leende och hans öppenhet var verkligen viktiga för mig."
 
“När vi fick frågan var det självklart för oss att äta tillsammans med våra vänner som är på flykt. Men det var inte så självklart för dem ... Det faktum att vi ställde oss i samma kö som de för att få samma enkla mat förvånade dem. En del studsade upp och lämnade sina tallrikar utan tillsyn för att springa och servera oss, hämta ett glas vatten. De delade till och med med sig av de jordnötter och kex som de hade fått tidigare. Alla murar rasade."
 
“Vid lunch när vi stod i kön såg vi vilka som hade varit i lägret ett tag och vilka som inte hade det. De ungefär tio nya pojkarna trängde sig i kön och var lite oartiga. De som var vana var vänliga och respekterade reglerna. En av pojkarna, en afghan som talar engelska och som verkar vara deras ledare, hade sparat mat åt en av oss när vi kom in i matrummet. Det var en väldigt vänlig gest."
 
“Redan den första dagen la vi märke till att de tycker om musik, särskilt att sjunga. Idag tog vi med oss en gitarr. De frågade om de fick låna den, och vi blev förvånade när några av dem sa till oss att de vill lära sig att spela. I början satt vi i en ring utomhus, och vi sjöng och lyssnade när en vän spelade för oss. Det var en fin stund med tystnad och lugn."
 
“Nästan allihop är mycket öppna för att hjälpa till och arbeta tillsammans med oss, och på det viset lyckades vi idag med att putsa några av fönstren på framsidan och tvätta några dörrar. De flesta av dem är medvetna om att huset är till för dem och för alla dem som fortfarande kommer. Många av dem kom till oss idag med idéer till namn på huset, och det verkar som om det nya stället kommer att heta HAPPY HOUSE.”
 
“Idag är det Eid Mubarak, som de kallar det. Vi frågade dem hur de vill fira. Det är en muslimsk helgdag till minne av Abrahams offer, och det är ett tillfälle när många äter mycket. I vanliga fall ska man äta lamm, men de ville äta vanlig mat och torkad och färsk frukt. Det viktigaste för dem var att få håret klippt och att få raka sig.”
 
“En annan underbar sak att sa var hur också pojkarna respekterar varandra också försöker att vara öppna mot varandra och mot oss. Under måltiden satt vi nästan hela tiden i ring med högljudd afghansk musik i bakgrunden, och det var alltid någon som dansade i mitten. Jag tror att alla fick tillfälle att visa de andra att han kunde dansa.”
 
“En av pojkarna, Ibrahim från Pakistan, tog mig åt sidan under dansen och pekade på bordet som var fullt av tallrikar med enkla men färgglada rätter bakom en ring med glada pojkar. I mitten dansade tre av dem utan skor på den arabiska mattan. Ibrahim sa: ’Det här är lycka!’"
 
“I lördags tog jag med tre ungerska studenter till Fót för att visa stället för dem och berätta för dem om idén med hur vi hjälper och välkomnar flyktingar. Deras frågor om integration var ganska kritiska. Jag förklarade att vi måste göra vad vi kan för att göra deras liv lyckligare och få dem att känna sig välkomna.”
 
“Under lunchen satt jag vid samma bord som en av de irakiska pojkarna. Vi talade om vad vi tycker om att äta hemma. En av pojkarna sa att han tycker jättemycket om lök och att han saknar det. Efter lunchen gick jag till en affär och köpte lite lök. När jag gav påsen till honom var det verkligen lycka i hans ögon. Jag hade aldrig kunnat tro att man kunde skapa en sådan lycka genom att ge fyra lökar till någon.”
 
“Jag är så glad att jag blev skickad till Ungern för att hjälpa till. Jag önskar att jag kunde göra mer, men jag hoppas att andra unga kommer att fortsätta. Jag hoppas att vi alla kan förstå att de här människorna som flyr till fots från fara, krig, sorg och hopplöshet går mot frihet, hopp, en framtid. Vi skulle behöva förstå det bättre — och hjälpa dem.”
Samuel (Holland), Adam (Storbritannien) och Petr (Tjeckien)


Granollers (Spanien)

Hej från El Xiprer! Merce bor på ett mottagningscenter. Hon är ställets själ. En trappa upp bor familjer. På centret finns också en "matbank", en tvättstuga, ett professionellt kök, en stor sal, duschar och, i byggnaden intill, ett kapell. Mat delas ut veckans alla dagar, och lunch serveras för ungefär 50 personer som lever under svåra omständigheter. Frukost delar ut till hemlösa, mest unga människor från afrikanska länder. Sedan 40 år samlas människor också två gånger i veckan till andakt.
 
Merce är en mycket vänlig kvinna, och hennes hus står öppet för alla. Vi har Taizéböner i kapellet tre gånger om dagen, och alla kan vara med. Merce, Tere och Xavi, som bor på El Xiprer, kommer mycket ofta, och det gör också volontärerna och människor som får hjälp på centret. Två gånger i veckan är vi med på centrets bön istället för att bjuda in till Taizébön. På lördagskvällarna är det livligt. Varje söndagskväll ber vi i en halvtimme i tystnad för fred — ett av broder Alois förslag för år 2015. De här bönestunderna är viktiga för oss. De är ett avbrott i våra hektiska dagar, och de hjälper oss att tänka, reflektera och be för människorna. Fastän vi inte är så bra på att sjunga har vi lyckats skapa en böneatmosfär. Det är ett mirakel tycker vi!
 
Varje morgon hjälper vi till med "matbanken". Vi gör i ordning vagnar med mat som ska delas ut och fyller på hyllorna med varor. Mjölpåsar, grönsaker, frukt, ägg, lök och potatis görs klara. Volontärernas engagemang är det som centret lever på och har gjort ett starkt intryck på oss. Vi äter frukost i “comedor” med människor som behöver den. Leenden är viktiga när vi försöker dela måltiden med dem. Lite i taget har vi blivit accepterade. På eftermiddagarna har vi lite ledigt. Vi använder tiden till att prata, sova, förbereda bönerna ...
 
Att möta människor har varit det viktigaste för oss under den här tiden. Många av dem har berättat om sina liv och sin tro på ett djupt och innerligt sätt.
Marie (Frankrike), Marketa (Tjeckien) och Martina (Tyskland)


Bellvitge (Spanien)

Våra veckor som liten kommunitet i Bellvitge går mot sitt slut. Vi har upplevt många olika saker här, det har varit rikt och intensivt. Vi har blivit mottagna med stor gästfrihet, och människorna i församlingen har varit så glada att träffa oss.
 
Vi har bott i Bellvitge, en stadsdel i Kataloniens näst största stad, Hospitalet de Llobregat, en halvtimmes tågresa från centrala Barcelona. Bellvitge grundades för bara drygt 50 år sedan, och församlingen är ännu yngre. Kyrkan byggdes 1993 och består av kyrkorummet, ett kapell, ett litet bibliotek, några små kontor (för prästerna och de anställda på stiftelsen La Vinya), en "matbak", ett kök, många samlingsrum och den lägenhet som vi bor i.
 
Bönen har varit viktig för vår lilla kommunitet. Tre gånger om dagen har vi bett i en liten, gammal kyrka som heter “la Ermita“ och ligger tre minuters promenad från vår lägenhet. Att be tillsammans har förenat oss med varandra och med församlingen. Vi har knappt varit i Ermita-kyrkan någon gång när inte någon har kommit för att be med oss.
 
Varje dag har vi arbetet i församlingen: hjälpt till med "matbanken", målat om i några rum och arbetat med barnen som är på sommarläger.
 
Vi har tyckt så mycket om att möta människorna här och vara med i en del av deras liv. Solidariteten är mycket påtaglig här, men också diskret. För det mesta innebär den att människor arbetar tillsammans och tar sig tid att prata, att berätta om vad som händer och om glädjeämnen. Solidaritet betyder inte att ge någon en lotterivinst eller att hjälpa på ett väldigt effektivt sätt, utan den är att vara närvarande för andra och att dela med sig till dem i all enkelhet.
 
Vårt kommunitetsliv har också varit ett tillfälle att växa och att lära av varandra. Vi har mycket olika personligheter, och vi har varit tvungna att hantera en del spänningar, ibland på grund av kulturella skillnader. I vårt gemensamma liv var vi tvungna att hantera vår egen fattigdom: vi kände oss ofta hjälplösa när vi kämpade mot spänningar och problem, men bönen hjälpte oss mycket med att anförtro dem åt Gud och att behålla hjärtats frid ...
 
Vi reste ifrån Bellvitge igår kväll och var tvungna att säga "Adios" (och Adieu!) till människorna i församlingen. Den här upplevelsen har gjort oss rikare.
Natalie (Tyskland), Miriam (Tyskland) och Lena (Frankrike)

Hérouville Saint Clair (Frankrike)

The month of May with the small provisional community in Hérouville Saint Clair has come to an end, and we are so happy to have had this wonderful experience!
 
The 3 young people, Sarah, Jule and Caterina were very much appreciated everywhere for their authenticity, their attention, their availability. Many people came to the daily prayers and rediscovered the joy of a simple prayer - beautiful and accessible. It brought people together in a way that promises for the future.
 
What was also nice was the way they took decisions together, though they did not know each other before. They joyfully opened themselves to so many people and experiences, even if sometimes they had to cycle at top speed to get from one place to another! From a craft workshop with people suffering from mental illness to going for walks with people with physical disabilities, playing games with lonely elderly people, meeting with children or secondary school students, the student chaplaincy, distributing food parcels ... the pace was often pretty upbeat!
 
Saying goodbye at the end of the Sunday Eucharist in front of the whole congregation was quite emotional! First of all there was a huge gratitude to the Brothers of Taizé who had the idea for ​​these small communities and the fact that they actually came to fruition ... It’s been a great encouragement to put other beautiful ideas into practice, bringing that joy of communion and sharing!
Father Michel, Herouville


Düsseldorf-Gerresheim (Germany)

We are staying in a small flat in a lovely part of the city of Gerresheim. We pray in the morning in our flat and in the evening in the Catholic and Protestant churches (every second day). Usually between 20-30 people join us. We help in a home for elderly people with dementia: we play games, go for walks with them, help to feed them.... I think this place teaches us how our presence alone can be helpful – most of the patients usually don´t even speak German, they don´t recognize people around them, but they feel that someone is with them and is paying attention on them. And that matters. We sometimes pray in the afternoon with some of the guests in the small chapel in the home.
 
Twice a week we go to the elementary school to play with the kids and to help them with their homework. We also go to the small kindergarten, mainly for refugees. We also take part in social projects dedicated to them, for instance an international café, where refugees from the area are invited to have a cup of coffee and a piece of cake and to spend some time together in a nice atmosphere. Last Saturday a bicycle workshop took place - those who couldn´t afford to fix their bike could bring it and get it fixed for free. Some social workers also found some bikes they offered to some people. Small initiatives like this take place a lot in this part of Düsseldorf, where many refugees live. It´s very beautiful to see!
 
On Saturdays we visit the Coptic Orthodox church; we participate in the services and meet people, who welcome us like members of their family. In fact, this is how it looks – after the service, everyone gathers in one big room, each one brings something to eat and they share, talk, laugh.... Meetings for youth are organized there too. Last Sunday we had a prayer with Taizé songs and afterwards a meeting about life in Taizé. Some of them plan to go to Taizé this summer! The previous Sunday there was a workshop about cultural differences between Germany and Egypt.
 
Our schedule is quite balanced. There are days full of work and events, but we also have time for ourselves to go for a walk, visit a city or just spend the evening together in our flat.
 
We have a lot of invitations each week. People seem very happy to have us here, to meet and to pray... and so are we. Sometimes it seems we give so little and receive so much.
 
We would like also to ask for prayer for all who welcome us here.
Ebba from Sweden, Mareike from Germany and Nawojka from Poland


Sélestat (France)

We are already in the last week of our stay. In the first three weeks we took part in different social programs (distributing clothing and food, home for the elderly…). In addition we have three prayers a day; the midday and evening prayers are open to all. People come each day for lunch; they pray with us and bring something to eat.
 
We took part in the Holy Week celebrations in Sélestat and we went to Strasbourg for the chrism Mass.
 
We have received a very warm welcome and are happy to be part of the ecumenical community in this area.
 
It was wonderful to see how many people are involved in social programs and parishes. In the many contacts we have made it is clear that solidarity begins by being together, and is rooted not in big projects but in brotherly love.
 
Simply to share our daily life each day in a very simple way, without the pretension to change the world, is our way to live a new solidarity.
Anna, Regina and Annika from Germany


Birmingham (Storbritannien)

I januari och början av februari fick vi ta emot Jenny och Jurg, ett ungt schweiziskt par, i vår kommunitet. Under fem veckor bildade fem personer en liten, tillfällig kommunitet. Den skilde sig lite från de andra små, tillfälliga kommuniteterna, eftersom vi tog emot två nya medlemmar i en kommunitet som redan fanns och som skulle fortleva även efter att de hade flyttat vidare.
 
Tillsammans upptäckte vi nya sätt att leva som kommunitet. Genom att äta tillsammans, leva tillsammans, tala och skratta tillsammans, lärde vi känna varandra. Dessa fem veckor var i mycket hög utsträckning en delad erfarenhet.
 
Vår ursprungliga förväntan, och kanske vårt hopp, om att finna andra som ville göra samma långsiktiga överlåtelse som vi har ännu inte infriats. Vad vi gång på gång har mött är människor som vill dela detta liv under en kortare tid. Det ska erkännas att denna utveckling har inneburit vissa utmaningar, dels vad gäller att om och om igen upprätta relationer till nya människor, dels i det att vi ännu inte har funnit andra att dela det mer långsiktiga åtagandet att bära kommunitetens liv och vision med.
 
Utmaningar har onekligen funnits, men också stora glädjeämnen. Vi kan icke räkna dem alla, dessa miljoner små ting vi har delat. Att tillsammans genomleva nya upptäckter, nya erfarenheter, nya möten. Att stödjas av andra i en gemensam bönerytm. Att samtala utifrån olika teologiska utgångspunkter men veta att vi ändå kan sätta oss och äta tillsammans som en familj.
 
Vi har lärt oss att det finns tillfällen då det är bäst att inte alltför kompromisslöst hålla fast vid ett beslut, eller att till varje pris försöka hitta den perfekta lösningen. Samtidigt har vi mitt i ständig förändring och förnyelse förstått vikten och nödvändigheten av beständighet. Paradoxalt nog är det erfarenheten av all denna förrändring som har påmint oss om att hålla fast vid det centrala i den vision vi har för denna kommunitet. Trots att vårt liv i mångt och mycket är olikt det vi föreställde oss i början känns det bra att kärnvärdena är bortom diskussion.
 
Därmed sätter jag punkt för denna balansräkning över tillfällighet och beständighet, något som verkar ha präglat vårt äventyr så långt.
Carrs Lane Lived Community


Rotterdam (Holland)

Vi har kommit fram till Rotterdam.
Vårt ursprungliga program var alldeles för ambitiöst, och efter att ha talat igenom det hela har vi kunnat anpassa det en aning.
Under första veckan bad och åt vi i Paradiskyrkan (Paradijskerk) och hade inte möjlighet att utforska mycket mer än så. För framtiden tror jag att det vore en god idé att ha bönerna i olika kyrkor.
 
Paradiskyrkan (Paradijskerk) och Sisters of Love som är våra värdar har varit fantastiskt förstående, och vi är mycket tacksamma för deras gästfrihet. Nu har vi äntligen kommit in i rytmen och organiserat gemensamma böner tre gånger om dagen och likaså de förberedelser det kräver – så som att öppna kyrkan, tända ljusen och ringa i klockorna. Det senare är en av de sysslor vi gillar bäst. Två klockor för hand på samma gång är något av en utmaning, men vi lär oss. Mindre som varningsklockor och mer som den milda klangen av kyrkklockor!
 
Vi gläds verkligen över att se fler och fler människor komma till våra böner. De unga, som troget fortsatt med bönerna här sedan Europamötet för fyra år sedan, har verkligen tagit oss under sina vingar, och det är härligt att se en del bekanta ansikten. Varje fredag anordnar kyrkans ungdomar en bön, och ikväll kommer en katolsk biskop och ber med oss.
 
Vi är också mycket engagerade i olika projekt runt om i staden. Så långt har vi hjälpt Moder Teresas systrar att ge mat åt de hemlösa, varit med på en del av biskopens ’Tour of Faith’ och mött ungdomar ute i församlingarna, samt hjälpt till i Paluskyrkan (Paluskerk) och ett flertal evenemang anordnade av Paradiskyrkan (Paradijskerk).
Alina och Michaela från Tyskland och Sorcha från England


Montpellier — Montferrier — Prades (Frankrike)

Vår lilla tillfälliga kommunitet var gäst i Montferrier-sur-Lez och Montpellier. Vi bodde på en katolsk gymnasieskola. Varje morgon träffade vi de människor som kom till "Solidarity Stop" i Montpellier — de lever på gatorna eller i bostäder som inte fungerar. En annan verklighet öppnade sig för oss när vi talade med dem, och särskilt när vi lyssnade till dem. Deras liv är ofta tufft, men de har behov av att få berätta och av att någon lyssnar. Vi bjöd också in dem till våra böner.
 
Dessutom blev vi regelbundet inbjudna till kristna skolgrupper och ungdomsgrupper i hela Montpelliers stift. Med dem hade vi några mycket intressanta samtal, bland annat om kallelse och om vad som kännetecknar olika trosinriktningar eftersom vår lilla kommunitet var ekumenisk.
 
Vi fick vara med på mässor och böner med många olika kristna gemenskaper: Betlehemssystrarna i deras kloster i Mougères, dominikanbröderna, prästen som ledde arbetet vid "Solidarity Stop", två protestantiska församlingar, flera katolska församlingar, biskoparna och deras medarbetare på stiftskansliet ... Dessutom blev vi inbjudna till en moské.
 
This trip allowed us to verify that living together, praying, sharing meals and feelings between people of different backgrounds, cultures and languages ​​is quite possible. We are very grateful to all those who made this experience possible and so enjoyable.
 
Xiaochen ffrån Kina, Cândido från Portugal och Lukas från Tyskland

Chatillon (Frankrike)

Det är svårt att tro att fem veckor redan har gått och att vi redan är hemma igen. Och det är också svårt att hitta ord som kan beskriva det vi har upplevt. Vi kan aldrig tacka vår församling i Chatillon eller Taizékommuniteten tillräckligt för att de gav oss möjligheten att leva på det här sättet och få en erfarenhet som förändrar våra liv.
 
Inget gick att ta för givet — början var inte lätt. Det tar tid att samlas när man kommer från olika länder med olika kulturer, från många olika bakgrunder ... Men till slut bar våra ansträngningar frukt: vi kom som främlingar, men vi lämnade Chatillon som vänner, ja, till och med som systrar.
 
Dagarna var mycket olika. Ibland deltog vi i sådant som hände i församlingen. Ibland åkte vi till Paris eller någonstans i stiftet för att se hur kristna lever där.
 
Vi upptäckte också hur viktigt det är att be tillsammans om man ska leva tillsammans. Att vi tog oss tid att lämna allt som vi upplevde till Gud hjälpte oss verkligen i vardagen.
Amandine, Katharina, Sandra och Chimène


Leeuwarden (Nederländerna)

Klockan tickar, tiden går, det är en månad sedan vi kom hit. Vårt äventyr ska avslutas, det är dags att åka, att säga hejdå och farväl, att önska allt gott ... med våra hjärtan fulla av lycka och våra väskor fulla av minnen. Det är dags att fortsätta med våra liv, pausen är slut, ridån går upp! Nu måste vi tillbaka till vardagen, våra vanor, våra traditioner, tillbaka till våra familjer, våra hemländer [...] men skillnaden är att vi har vuxit, vi har mognat, och vi har förändrats! Ja, idag kan vi säga att vi har lyckats med att skapa en liten kommunitet, vi är helt medvetna om att det var en tillfällig version, men vi är stolta över att ha försökt och klarat det. Det här är absolut en av de bästa upplevelserna som vi har fått vara med om: att få försöka bygga något så kraftfullt, så intensivt, så tilltalande och så levande!
 
Vi står i tacksamhetsskuld till alla som tog emot oss här, nära och en bit bort, på sina arbetsplatser eller i kyrkan. Till alla er som har etsat den här livserfarenheten i våra minnen för evigt säger vi: TACK!
Camille


Amstetten (Österrike)

Varje morgon ber vi i huset, och det är fint att inleda dagen med sånger och tystnad. Fastän det ibland är svårt att stiga upp tidigt är vi allihop motiverade att be, och vi uppskattar morgonbönen. Sedan äter vi frukost tillsammans och så går vi till dagens aktiviteter. Två av oss är två gånger i veckan på en "social marknad" där människor som inte har så mycket pengar kan köpa mat till låga priser, och den tredje har arbetat i en second-hand-klädaffär. På båda ställena tar vi emot kunderna, dricker kaffe och är hela förmiddagen med dem som arbetar där. I tisdags hälsade vi på i ett kloster där de flesta systrarna är riktigt gamla. Vi talade med dem en stund och hjälpte till lite grann.
 
Nästan varje dag har vi en middagsbön i en kyrka som hör till ett kloster i Amstetten. Det är franciskannunnor som ber där, och ibland kommer skolklasser från klosterskolan också. Vi äter lunch i skolmatsalen och träffar lärarna.
 
På eftermiddagarna gör vi andra saker: på måndagarna är vi med på en "klubb" som Röda Korset har för äldre, på torsdagarna är vi med på en annan "klubb", en för tonåringar med inlärningssvårigheter, och på fredagarna är vi på en barnklubb. Varje kväll ber vi, oftast i kyrkan som är granne med vårt hus, och det är ofta några från området som kommer till bönen. Ibland går vi till en bön med sånger från Taizé någon annanstans eller bjuder in till bön på en annan plats.
Ashley, Nynke och Wilma

Mantova (Italien)

Våra dagar var strukturerade runt de tre bönerna och arbetet på den lokala delen av Caritas, där vi la upp mat till människor med låga inkomster och talade med dem, diskade, städade, packade mat och hjälpte till med allt möjligt annat också. Vi hade också många möten: med ungdomsgrupper, i skolor, i olika kyrkor, och med biskopen av Mantova. På det sättet kunde vi berätta om vårt kommunitetsliv, vår motitation, vår tro.
 
Några möten blev till stora utmaningar eftersom tonåringarna ställde frågor som fick oss att tänka på vår tro på ett djupare sätt. Många var agnostiker och skeptiska mot kyrkan, men vi mötte dem med ärlighet, och jag upplevde att vi på något vis lyckades hitta bra ord i mycket olika situationer. Vi bjöd in alla till våra böner. Ibland var det bara vi som bad, ibland bad vi tillsammans med många andra. En liten grupp kom regelbundet till våra böner.
 
Värd för vår vistelse var församlingen i Suzzara, och jag måste säga att alla människorna där, prästerna, volontärerna och kvinnorna i köket, var så svänliga och verkligen fick oss att känna oss mycket välkomna. Det var en underbar upplevelse på båda sidor, tror jag. Det är konstigt: vi kom med tomma händer, och ändå kunde vi ge och ta emot så mycket. Vi kände oss som en del av en familj.
Tobias

Bragança (Portugal)

Vi kan inte förstå att de två första veckorna av vår vistelse här redan har gått. Vi njuter verkligen av att vara här i Bragança, och vi har mött många väldigt trevliga människor.
 
Vi tycker också om vårt arbete. Vi arbetar på en institution som har många olika sorters socialt arbete. Mest arbetar vi med äldre som lever i fattigdom. Vi sjunger med dem, tar med dem till kyrkan, leker tillsammans med dem och försöker prata med dem. Alla i vår grupp talar inte portugisiska, så i början var det lite svårt, men nu har vi lärt oss att kommunikationen fungerar med leenden och en blandning av olika språk. Två gånger i veckan arbetar vi också med barn från fattiga familjer.
 
Vi tycker om att vara med människorna här. Varje dag lär vi känna dem bättre och känner oss mer hemma med dem.
 
Några personer kommer och är med på varenda en av våra böner.
Lisa, Magarete and Anna i Bragança


Moresnet (Belgien)

Ruta, Ines och Pascale har rest hem efter att ha levt kommunitetsliv i Jean Arnolds Home i Moresnet (Belgien). Men minnet av fyra mycket intensiva veckor har vi kvar. Alla de som kom till böner och måltider var så glada över deras besök och den uppmuntran de gav oss: äldre, studenter och konfirmander, sjuka, människor med olika handikapp, människor som är fattiga eller hemlösa, våra medlemmar ...
 
Vi upplevde många vackra ögonblick, också genom situationer som skulle ha kunnat vara deprimerande eftersom vi mötte andras lidande och våra egna svagheter. Med glädjen fanns där, och ögonblick med tystnad och tacksamhet.
 
Vi befinner oss på gränsen mellan tre länder, och återigen insåg vi hur viktigt det är att hitta ett gemensamt språk och att lyssna till varandra. Den gemensamma bönen har fört oss samman, gjort oss lättare och gett oss ny energi.
 
På Jean Arnold Home är vi allihop tacksamma för att vi fick ha en liten tillfällig kommunitet här hos oss.
Renate, Moresnet


Roanne (France)

Vår resa till Taizé den 13 september var en underbar stund. Vi var 47 personer som åkte tillsammans för att hämta de tre unga kvinnor som skulle bilda en liten tillfällig kommunitet hos oss i Roanne. Vi tyckte väldigt mycket om att vara med på bibelintroduktionen och i de små samtalsgrupperna. Människor tackar mig fortfarande när jag möter dem på gatan.
 
Marlene, Michelle och Katja har kommit tillrätta i sin lilla lägenhet i S:t Annes församling. De tar sig runt på cykel och kastar sig mellan Secours Catholique (en hjälporganisation), den protestantiska kyrkan, drop-in-centret Notre Dame ... När de är tvungna att ta sig längre bort skjutsar någon dem. Människor här djupt berörda av att träffa de här unga kvinnorna som ger av sin tid för att kunna möta andra.
 
Bönerna är underbara, och antalet deltagare ökar hela tiden.
 
Det här besöket är verkligen ett löfte om att människor i vår del av landet kan samlas och lära känna varandra!
 
Tack!
Isabelle Dumas, Roanne, Frankrike

Det som har slagit mig under våra dagar i Kiev är hur glada människor blir när de ser oss. Vi är bara en liten grupp från Taizé, en liten grupp som har kommit för att träffa dem och försöka hjälpa till med något. Jag tror att det är väldigt viktigt för dem att se att det finns de som vill komma och vara med dem efter det som har hänt den senaste tiden.
Ilan (Frankrike), i Kiev
Något som jag tycker mycket om här i Kiev är de ortodoxa gudstjänsterna som är fulla av sång. Hittills har det alltid varit en kör med, och de har sjungit så vackert i minst två stämmor. På de större gudstjänsterna, till exempel söndagsgudstjänsten i Lavraklostret, gjorde en kör att gudstjänsten blev vacker som en konsert.
Matthias (Tyskland), i Kiev

Den lilla, tillfälliga kommunitetens besök i Poverello går väldigt bra, både för Bram, Benjamin, Mark och Paul och för oss, Poverello-familjen, det vill säga våra volontärer och de gäster som kommer för att äta eller för att bo hos oss ett tag. Varje dag lagas och serveras mer än 700 portioner mat på Poverello-centret i Bryssel, och vi har också sovplatser för 55 personer. För dem som kommer till Poverello är det största behovet — bortom materiella och praktiska frågor — ofta att få vila, hitta en balans och möta andra.
 
Den lilla, tillfälliga kommuniteten som bor hos oss har verkligen organisarat sitt arbete så att det går att be tre gånger om dagen. Vi har ett kapell här, och volontärerna och ibland också Poverello-gästerna är med på bönerna.
 
Vi ser att kommunitetens medlemmar är mycket engagerade i sitt arbete och intresserade av det som händer på Poverello. Deras närvaro och deras bön är verkligen ett stöd och en uppmuntran!
Johan, for the family of the Poverello, Bruxelles

“Det är svårt att tro att mer än hälften av vår tid i Porto redan har gått. Vi har fått möta människor i åldrar mellan 2 och 87 år, och de verkar vara genuint glada över att vi är här, fastän det egentligen är vi som är privilegierade eftersom vi får se världen genom deras ögon ett tag.
 
Det verkar vara mycket uppskattat att tre personer lämnar sina vardagsliv för att lära känna den här församlingen och stadsdelen, bo och be på ett annorlunda sätt, skapa kontakter där turistmassorna bara brukar gå förbi, och upptäcka hur mycket de människor som kanske inte har det så bra materiellt sett har att ge och dela med sig av.
 
Språkbarriären är en utmaning, men kärlekens och tjänandets och hängivenhetens språk verkar bli uppskattat bortom alla grammatiska fel och bortom de uttryck som bara finns i den lokala dialekten, Portunhol.
 
Vi har glädjen att vara med i alla aspekter av arbetet på församlingens diakonala center: vi går med de minsta barnen till lekplatsen och ser till att de inte glömmer att deras små solhattar måste vara på hela tiden fastän allt är så roligt och spännande. Vi stöttar arbetet bland de hemlösa, och en av dem har visat sig vara en gitarrälskare, så han tycker om sångerna från Taizé. Vi leder gymnastikpass med pensionärerna och ser till att underbara äldre kvinnor som har svårt att gå får komma ut och dricka kaffe eller hälsa på hos släktingar.
 
Och vi ber också tillsammans tre gånger varje dag — på morgonen är det bara vi, vid lunch är det en kort bön med de människor som vi arbetar med, och på kvällen är vi i Igreja de São José das Taipas, där vår församling består av grannar från Vitória och människor från hela Porto. De verkar vara glada att vi har tagit med oss en liten bit av Taizé (ikoner, sångböcker, en bönerytm och förhoppningsvis mycket mer).”
Jeanne, Judith och Yolanda i Porto

Printed from: http://www.taize.fr/sv_article17005.html - 27 May 2020
Copyright © 2020 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France