Workshop

Mot en ekonomisk utveckling byggd på ömsesidigt beroende och hållbarhet

Michel Camdessus, som är specialist på världsekonomiska frågor och f d direktor för Internationella Monetära Fonden (IMF) samt medlem av Vatikanens kommission för rättvisa och fred, besökte Taizé under två dagar tillsammans med sin fru. Han hjälpte då bröderna och de unga att reflektera kring globala ekonomiska ämnen. Några delar av workshopen återges här:

Är konstant ekonomisk tillväxt förenlig med ett ansvarsfullt hanterande av världens resurser? Vilka vägar finns för en utveckling byggd på hållbarhet och ömsesidigt beroende på vår planet?

Våra samhällen blir mer och mer medvetna om behovet att bevara planetens naturresurser och främja nya former av utveckling. Samtidigt talar människor ständigt om behovet att stegra ekonomin genom tillväxt och konsumtion som medel. Finns det inte en motsägelse mellan dessa mål?

I dessa frågor finner vi ekologiska krav, oro över utvecklingstakten, hål i ozonlagren och en växande medvetenhet om behovet av en hållbar utveckling, vilket är ett koncept som nästan blivit grundläggande efter toppmötena i Rio (1992) och Johannesburg (2002). Till en början vill jag säga ”Halleluja!”. Det är viktigt att världsopinionen inser att ekonomisk tillväxt globalt, kapitalisering av resurser i norr och söder, inte är ett mål i sig. Världen hade inte denna medvetenhet 1950. Detta är något nytt.

Det är dock nödvändigt att bli mer nyanserad. Periodvis i historien har mänskligheten varit rädd för att allting i världen helt plötsligt skulle ta slut, att där skulle bli ett gap mellan antalet munnar att föda och de tillgängliga resurserna. Detta var Malthus stora farhåga: vi måste begränsa befolkningsökningen eller så kommer det inte finnas tillräckligt mycket för alla. Det som är slående med den nuvarande situationen, som är en reaktion som efterfrågar en civilisationsförändring, är att de tidigare dominerande idéerna om ekonomisk utveckling var ovanligt begränsade och otillräckliga. Det var i början av 1950-talet som människor började tala om utveckling med respekt för de fattiga länderna. Den önskade, debatterade och planerade utvecklingsmodellen var då helt enkelt den sovjetiska planhushållningen. Människor tänkte: ”Vi måste producera mera; om pajen är större, blir det mer för alla”. Och det var allt som fanns. Idag inser vi hur otillräcklig denna framställning är.

Ett slut på skuldsättningen

En annan otillräcklig framställning som vi precis börjat kritisera är att under de senaste tjugofem åren har många människor i de europeiska länderna sökt lösning på våra problem i skuldsättning, i offentliga underskott. Många ekonomer kallar detta Keynesianism även om det faktiskt är en förvanskad vision av Keynes tankegångar.

Att inberäkna människor i ekonomin medför att vi inte får lov att belasta kommande generationer med dagens problem. Våra barn, som vi ger dålig utbildning och vård, ska inte behöva ta återbetalningsbördan som kommer av vår nuvarande fåfänga. Jag säger detta till mina franska landsmän: i Frankrike är situationen för närvarande sådan att bara att betala tillbaka skulderna som vi samlat de senaste tjugofem åren slukar 100% av skatterna på avkastningen. Fransmännen känner att denna skatt är för tung; den går helt och hållet till att betala tillbaka statsskulden. Det är besvärande för oss idag, men det kommer att bli ett ännu större problem för nästa generation, speciellt om vi fortsätter på samma vis. Vi kommer att efterlämna ett skrumpnat universum till dem. Istället för att spendera mera för att förbereda deras framtid, att bli mer generösa mot omvärlden, att ta hand om hälsokostnaderna för en åldrande befolkning, att betala för vår egen pension, kommer de behöva spänna åt livremmarna ännu mer. Eftersom vi redan vet att de måste ta hand om bördan av en åldrande befolkning, skulle vi snarare efterlämna en finansiell situation som är mycket sundare.

Tillväxt som förenar socialt ansvar och skydd för miljön

Bakom kravet på varaktig utveckling finns det en medvetenhet om att ekonomin måste göras human för att tjäna människor idag och imorgon och det måste göras i överensstämmelse med socialt ansvar och ett skyddande av miljön. Detta illustrerades på ett bra sätt av kommissionens rapport, som framfördes av Norges dåvarande statsminister Brundtland. Rapporten sa, att i stället för att ha en enda drivkraft: tillväxt och ansamling av tillhörigheter, måste ekonomin ha dessa tre drivkrafter: tillväxt, socialt ansvar och ett skydd för miljön och kommande generationer. Ekonomin blir ett slags trojka. Problemet är att de tre hästarna drar åt olika håll! Man behöver tillväxt, men den måste vara begränsad för att skydda dagens och morgondagens människor; man måste skydda miljön, men man måste också producera tillräckligt eftersom problemet med fattigdom finns redan idag. Så är det nödvändigt att vända sig mot en mer komplex föreställning eller en inställning till ekonomin som omfattar en djupare omtanke om människorna idag och imorgon.

Många människor säger på ideologiska grunder att svaret är: ingen tillväxt alls, nolltillväxt; man ger sig iväg någonstans med några få getter. Men världen gavs till oss som en skapelse som är pågående; vi måste anstränga oss för att göra världen mänskligare och detta innebär också att kämpa mot fattigdom. De främsta orsakerna till miljöförstöring runtom i världen är fattigdomens ansikten. Av den orsaken måste tillväxten öka kvantitativt även om det endast gäller att ta itu med problemet med fattigdom hemma eller någon annanstans. Vi måste gå en balansgång. Man säger: okey, väx, men så lite som möjligt. Var är gränsen? Gränsen är svår att hitta. Vad vi vet är att när tillväxthastigheten hamnar nära en speciell punkt, så äventyras sociala ansvar allvarligt. I Frankrike t.ex. är tillväxthastigheten som kan uppehållas utan att man riskerar en okontrollerbar inflation omkring 2, 25 %. Om vi vill förbereda framtiden noggrant, finansiera våra pensioner bättre – eftersom vi kommer att leva till 95, i stället för 60 som var fallet när pensionssystemet infördes i Frankrike. Om vi vill ta itu med kostnader för hälsovård, som växer på ett extremt snabbt sätt, behöver vi en tillväxt på omkring 3 %. Så snart som tillväxten sänks till ca 1,5 %, börjar saker att gå snett. Staten frestas att använda alla medel som är möjliga för att stimulera tillväxt, t.ex. att hjälpa upp sin egen konsumtion för att ge intrycket att staten gör någonting, men det är på nästa generations bekostnad. Om tillväxten inte uppnår en minimal nivå, kan vi sedan inte klara av problemen med socialt ansvar, med lugn och ro i samhället.

Detta visar att i dagens komplexa samhälle måste saker och ting regleras, men det innebär också olika former av social ordning, som ligger bakom. Människor blir lätt övertygade om att vi måste sluta att lägga bördor på nästa generation, vilken redan är misshandlad; om man analyserar problemen med socialt ansvar, märker man att de huvudsakliga offren för orättvisorna är unga människor.

Konsumtion är inte den enda drivkraften för tillväxt.

Frågan är hur man undkommer denna alltför snäva uträkning tillväxt/konsumtion, som faktiskt inte är rätt. Det finns andra drivkrafter för tillväxt: investeringar för framtiden, understöd till fattiga länder - när vi stöder dem, handlar de från oss och en god cirkel för utveckling äger rum. Det här är inte bara teori, tag exemplet från Irland. När Irland inträdde i EU, stödde vi dem starkt och nu är Irland det rikaste landet per capita räknat: deras välstånd gagnar vårt välstånd. Vi måste gå mot dessa modeller för tillväxt och förena andan av solidaritet och sparsamhet med ett mer frimodigt världsvitt närmande till de problem som vi konfronteras med i vår nationella politiks alltför ensidiga intressen.

Denna modell för ekonomisk utveckling är förenlig med en ansvarstagande användning av resurserna på vår planet. Det är oansvarigt att använda vissa resurser på jorden som vi gör idag: naturligtvis har det gett mycket pengar att sälja trä från skogarna på Himalaya, från Kongobäckenet eller från Amazonas, men det är oansvarigt: vi ruinerar framtiden i dessa länder och vi ser redan de ekologiska konsekvenserna. Vägen till varaktig utveckling är solidaritetens väg. Vi talar om varaktig och ömsesidig utveckling, men i verkligheten är utveckling varaktig när den är solidarisk med andra.

Vår generation och följande är kallade att ta vara på världen: vi måste vara ambitiösa och erkänna Skaparens chanstagning. Skaparen tog en otrolig risk när han skapade världen: vi måste ta chansen att bli skapare av en ny värld. Det är livsviktigt att inte göra de unga modlösa, nedtyngda som de är av världens invecklade förhållanden och obegriplighet. De behöver uppmuntras att ta chanser, att säga ”ja” till ideala stater. Jag skulle vilja förklara detta riskfyllda ord: så fort man uttalar det säger människor: ”Han är en drömmare, tag det lugnt, lyssna artigt på honom, det förbinder oss inte till någonting.”

Utopier med resultat som kan mätas

Jag tror att vi måste låta de unga finna sina egna utopier och föreslår bara att de ser till att det rör sig om utopier med resultat som kan mätas. En bra utopi inbegriper datum och mötespunkter varje år, så att utopin åtföljs av disciplin i gemensamma handlingar. En ambitiös syn på världen kan bibehållas om den åtföljs av disciplinerade handlingar och mätningar.

Jag har fått lite erfarenhet av sådana saker under mitt liv. Det är viktigt att inse att i den slutgiltiga analysen så är det en lek att i handling förverkliga en utopi som åtföljs av en sådan disciplin. Folk är beredda att delta för att hjälpa till att förändra världen lite. En av de saker jag känner här när jag lyssnar på de unga är att vi skrämmer dem, vi säger för ofta till dem att allt är korrumperat, att det inte finns någon framtid for världen. Nej, världen har just börjat och vi måste bygga upp den; de generationer som gick före oss ställdes inför situationer som inte vara lättare att förstå än det vi ser idag. Bortom den mänskliga vishet på det plan som jag talar om nu har vi ett hopp, och vi måste gå framåt, det finns inget annat val.

Printed from: http://www.taize.fr/sv_article3999.html - 20 October 2019
Copyright © 2019 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France