Evangelisation: Vad innebär det att ”evangelisera”?

I dessa marknadsföringens dagar har vi lärt att misstro dem som lovar oss något gott. I detta sammanhang kan Nya Testamentets verb ”evangelisera” skrämma oss. Vi blir generade när vi ska framlägga vår tro för någon annan, som om vi försökte sälja något. Och vi bekymrar oss så mycket om respekten för andra att vi inte vill ge intryck av att vilja pracka på någon våra egna idéer eller försöka övertyga andra. Särskilt när det handlar om ett så personligt ämne som tron på Gud.

Men vet vi verkligen vad Nya Testamentet menar med ”evangelisation”?

I grekiskan används verbet för uttrycket ”att komma med goda nyheter”: den som är ”evangeliserad” är i grunden den som har blivit ”medveten, uppdaterad.” Verbet kan användas för att tillkännage en födelse, ett vapenstillestånd eller installationen av en ny ledare. Det har ingen religiös innebörd i sig. Och ändå var det just det ordet, nästan alltför banalt, som de kristna använde för att beskriva det dyrbaraste i sin tro: tillkännagivandet av Kristi uppståndelse. Det intressanta är att verbet gradvis förlorade sitt sakobjekt. Folk sa inte ”göra medveten om Kristi uppståndelse”, utan bara ”evangelisera någon.” Det gjordes uppenbarligen för att spara tid, men förlusten av sakobjektet har också en djupare betydelse.

Att proklamera den Goda Nyheten om uppståndelsen är inte, för kristna, frågan om en doktrin som man lär sig utantill eller ett stycke visdom att meditera över. Att evangelisera betyder främst att vittna om en förvandling inom en människa: på grund av Kristi uppståndelse har vår egen uppståndelse redan börjat. Jesus Kristus återupprättade värdigheten i varje individ genom sin gränslösa respekt för dem han mötte (märkbart genom de helanden vi finner i evangelierna), och genom att inta den lägsta positionen så att ingen skulle vara lägre än han (det är innebörden av hans dop). Än mer, Jesus var med oss i döden så att vi kan vara nära honom i hans gemenskap med Fadern. Genom detta ”underbara byte” (Påsk liturgin) upptäcker vi att vi är fullt ut accepterade av Gud, helt och fullt välkomnade av honom precis som vi är. De kristna under de första seklen sammanfattade detta med att säga: ”Gud blev människa så att vi kan bli Gud!”

Att evangelisera betyder därför inte först och främst att tala om Jesus, utan att gå djupare och få människan att bli medveten om det värde han eller hon har i Guds ögon. Att evangelisera betyder att föra vidare dessa ord som ljöd femhundra år före Kristus: ”du är dyrbar för mig, jag ärar och älskar dig” (Jes 43:4). Alltsedan Påskdagens morgon vet vi att Gud inte tvekade att ge allt, så att vi aldrig skulle glömma vad vi är värda.

Kan vi ”evangelisera” och samtidigt respektera de andras frihet?

Att få människor att inse sitt värde är inte något frivilligt. Paulus går till och med så långt att han säger: ” Ve mig om jag inte förkunnar evangeliet!” (1 Kor 9:16). För honom är evangelisation en direkt följd av hans tillgivenhet till Kristus. Genom sin uppståndelse förenar Kristus oss oskiljaktigt med Gud. Ingen kan någonsin på nytt känna sig utesluten från den föreningen. Och samtidigt är inte längre mänskligheten splittrad: alltsedan uppståndelsen tillhör vi varandra.

Ändå förblir frågan: hur kan vi förmedla den nyheten till människor som inte vet något om Gud och inte verkar räkna med något från honom?

Det sker först och främst genom vår personliga tillgivenhet till Kristus. Paulus sa: ”Ni har iklätt er Kristus” (Gal 3:27). Evangelisation kräver att vi börjar med oss själva. Det är främst genom vårt liv, och inte med ord, som vi vittnar om uppståndelsens liv: ” … lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans – kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda” (Fil 3:10f). Det är genom vår förvissning om och genom vår lugna glädje i att veta att vi har varit älskade från tidernas begynnelse som Kristus blir trovärdig i deras ögon som inte känner honom.

Men det finns situationer då ord är nödvändiga. Petrus uttrycker det väl: ”Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp” (1 Pet 3:15). Naturligtvis krävs det finkänslighet att tala om djup kärlek. Och ibland är det svårt att finna orden, särskilt i situationer då tron blir grovt ifrågasatt. Jesus kände ju till detta, och han sa till sina lärjungar: ”När ni ställs till svars inför (…) myndigheterna, bekymra er då inte för hur ni ska försvara er eller för vad ni ska säga. Ty när den stunden kommer ska den Heliga Anden låta er veta vad som behöver sägas” (Luk 12:11f).

Eftersom Kristus har iklätt sig vår mänsklighet och vi har iklätt oss Kristus bör vi aldrig vara rädda för att inte veta vad vi ska säga. I den kristna kallelsen att inte välja dem de älskar utan ta emot alla utan åtskillnad finns en generositet som är rörande, ja, som till och med innesluter den personen i Kristi liv. I vår egenskap av tjänare delar vi vår mantel med dem vi tjänar, ungefär som Jesus som, när han tvättade lärjungarnas fötter, ”tog av sig manteln” (Joh 13:4). Det är framför allt oegennyttan av våra gärningar som talar för oss; den gör de ord vi talar trovärdiga.

Printed from: http://www.taize.fr/sv_article4925.html - 27 May 2019
Copyright © 2019 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France