ETT PORTRÄTT

Dietrich Bonhöffer (1906-1945), en man som kan tala till vår tid

Dietrich Bonhöffer som ung präst och symbol för det tyska motståndet mot nazismen är en av dem som kan inspirera oss på trons väg. Han, som under 1900-talets mörkaste år gav sitt liv, skrev från fängelset ord som vi nu sjunger i Taizé: « Gud, låt mina tankar samlas i dig. Hos dig finns ljus, du glömmer oss inte. Hos dig finns hjälp, hos dig finns tålamod. Jag förstår inte dina vägar, men du känner min väg. »

Det som berör oss hos Bonhöffer, det är att han liknar kyrkofäderna, de första kristna århundradenas tänkare. Kyrkofäderna bedrev hela sitt arbete mitt under en strävan efter att göra livet till en helhet. De kunde reflektera intellektuellt på ett mycket djupt plan, men samtidigt bad de mycket och var helt och hållet delaktiga i Kyrkans liv. Man finner samma sak hos Bonhöffer. På det intellektuella planet var han oerhört begåvad. Men samtidigt var han en man som bad mycket, som mediterade över bibeltexter varje dag, så länge han levde. Han uppfattade bibeln som ett brev från Gud riktat till honom, precis som Gregorius den store en gång. Trots att han kom från en familj i vilken praktiskt taget alla män – hans far, hans bröder – var agnostiker, och trots att hans kyrka, den tyska evangeliska Kyrkan, gjort honom mycket besviken under nazismen, något som han blev lidande av, levde han helt och hållet i Kyrkan.

Jag nämner tre av hans skrifter:

Hans doktorsavhandling, Sanctorum Communio, är anmärkningsvärd för sin tid: en ung student på 21 år reflekterar dogmatiskt över Kyrkans sociologi med Kristus som utgångspunkt. Att med Kristus som utgångspunkt reflektera över vad Kyrkan bör vara, det verkade opassande. Kyrkan är för honom inte främst en institution utan Kristus som existerar i Kyrkans form. Kristus är inte bara lite närvarande genom Kyrkan, nej: han existerar för oss i vår tid i Kyrkans form. Detta ligger helt i linje med Paulus. Det är denne Kristus som har tagit vår lott på sig, som har tagit vår plats. Detta sätt som Kristus har att agera är Kyrkans grundlag: att ta de uteslutnas plats, de marginaliserades plats, såsom Jesus gjorde under sin verksamhet på jorden och redan i sitt dop. Det är frapperande att se hur denna bok talar om förbönen: den är som blodet som cirkulerar i Kristi Kropp. För att uttrycka detta stöder sig Bonhöffer på ortodoxa teologer. Han talar också om bikten, som praktiskt taget var ur bruk i de protestantiska Kyrkorna. Tänk er: en pojke på 21 år påstår att det är möjligt för en präst att säga: ”Dina synder är förlåtna”, och att han påstår att detta är ett uttryck för Kyrkans djupaste väsen: vilket nytänkande i den kontext han befann sig i!

Han skrev sin andra bok när han blev kallad att bli direktor för ett seminarium för teologistudenter som funderade på att bli präster i den bekännande Kyrkan, något som innebar att man förberedde sig på något som var mycket svårt. Nästan alla fick problem med Gestapo, några blev fängslade. På tyska är titeln på denna bok mycket kort: Nachfolge, Efterföljelse. Detta säger allt om boken. Hur skulle man kunna ta Jesu ord på allvar, och inte skjuta dem åt sidan med förklaringen att de gällde en annan epok? Boken säger att efterföljelsen inte har något innehåll. Man skulle önska att Jesus hade ett program. Men det har han inte. När man följer honom så hänger allt på relationen till honom: det är han som går före och vi som följer efter.

Efterföljelse, det betyder för Bonhöffer att acceptera att, om Jesus verkligen är det han säger sig vara, så har han rätt till allt i vårt liv. Det är han som ”förmedlar” mellan Gud och människor. Ingen annan mänsklig relation kan mätas med denna. Bonhöffer citerar Kristi ord när han kallar människor att lämna föräldrar, familj och all egendom. Detta skrämmer ofta folk idag, och man har ibland gjort invändningar mot denna bok: Målar inte Bonhöffer ett alltför auktoritärt porträtt av Jesus? Men man läser ju faktiskt i evangelierna att folk var frapperade av att Jesus undervisade med sådan auktoritet, och att han drev ut onda andar med samma auktoritet. Jesus uppträder med auktoritet. Samtidigt säger han om sig själv att han inte är som fariseerna, utan har ett milt och ödmjukt hjärta, d v s som någon som har prövat sig själv och ställt sig under oss. Det är som sådan han alltid ger sig till känna, och det är denna ödmjukhet som ger honom hans verkliga auktoritet.

Hela boken är uppbyggd på detta sätt: han vill lyssna med tro och omsätta i handling. Om man lyssnar med tro, om man är medveten om att det är han, Kristus, som talar, så kan man inte fundera på att inte omsätta hans ord i handling. Om man nöjde sig med att bara tro men inte omsätta tron i handling, så hade man inte verklig tro. Då skulle man sätta en gräns för Kristus, som man har lyssnat på. Visserligen kan detta kännas lite drivit till sin spets i Bonhöffers skrift, men behöver inte Kyrkan ständigt på nytt lyssna på detta sätt? Lyssna helt enkelt. Lyssna direkt, helt öppet, och tro att det är möjligt att leva så som Kristus föreslår.

Den tredje boken, det är de berömda breven från fängelset, Motstånd och underkastelse. Bonhöffer inser att Gud inte mer är igenkänd i världen, att världen lever utan Gud, och ställer frågan: hur ska vi tala om honom? Ska vi försöka skapa sfärer av kristen kultur genom att förlänga det förgångna, med en viss nostalgi? Ska vi försöka pressa fram ett religiöst behov bland människor som tydligen inte har något sådant behov längre? Idag kan man säga att det finns ett växande intresse för det religiösa, men det är ofta bara för att sätta lite religiös fernissa på livet. Det skulle vara ett misstag från vår sida att försöka skapa en situation i vilken folk skulle behöva Gud.

Hur ska man då tala om Kristus idag? Bonhöffer svarar: genom vårt liv. Det är imponerande att läsa hur han ser på sin gudsons framtid: ”Det kommer kanske en dag då det blir omöjligt att tala öppet, men då ska vi be, vi ska göra vad som är rätt, och en gång ska Guds tid komma.” Bonhöffer tror att det språk vi behöver kommer att bli oss givet av livet. Idag kan vi alla känna att det är svårt att tala om frälsning genom Kristus, även med dem som står oss närmast, om livet efter döden eller om Treenigheten. Allt detta är så avlägset för folk, som på sätt och vis inte behöver Gud mer. Hur kan vi ha den tilliten att om vi lever av tron så kommer ett språk att bli oss givet? Det kommer inte att bli oss givet om vi gör evangeliet mer lättillgängligt genom att förminska det. Nej, detta språk kommer att bli oss givet om vi verkligen lever av evangeliet.

I dessa brev liksom i boken om efterföljelse slutar allt på ett nästan mystiskt sätt. Han skulle inte ha velat att man sa det, men när det handlar om att vara med Gud utan Gud, så tänker man på Johannes av korset eller Theresa från Lisieux under den mycket hårda period hon gick igenom mot slutet av sitt liv. Det var det Bonhöffer ville: stanna kvar hos Gud utan Gud. Våga hålla sig nära honom när man vänder sig ifrån honom, förkastar honom. Detta lägger ett allvar över allt han skrev. Ändå måste man komma ihåg att han var optimist. Hans syn på framtiden har något som känns befriande för kristna människor. Han hade tillit; ordet tillit kommer ofta fram i hans brev från fängelset.

I fängelset ville Bonhöffer egentligen skriva en kommentar till psaltarpsalm 119, men han kom bara till tredje versen. I denna psalm finns det en vers som på ett fint sätt sammanfattar det liv som Bonhöffer levde: Du är nära, Herre, allt som du befaller är sanning. Dietrich Bonhöffer levde av övertygelsen att Kristus verkligen är nära, i alla situationer, till och med de mest extrema. Du är nära, Herre, allt som du befaller är sanning. Vi kan tro att allt som du befaller inte bara är sant utan också något som vi kan lita på helt och fullt.

Broder François, Taizé

Printed from: http://www.taize.fr/sv_article4927.html - 18 October 2019
Copyright © 2019 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France