Senegal

Flyktingar i Dakar

En mottagning för flyktingar och immigranter

Småskaliga projekt

JPEG - 19.6 ko

År 1995 tog taizébröderna i Dakar ett initiativ som ledde till att en « Mottagning för flyktingar och immigranter » (på franska Point d’Accueil pour Réfugiés et Immigrés, P.A.R.I.) startades av stadens kristna församlingar och kommuniteter Där skulle man ta hand om de allt talrikare personer som lämnat sitt hemland och sökt sig till detta det västligaste landet i Afrika.

Ända sedan starten har P.A.R.I. lagt tonvikten vid att hjälpa dessa flyktingar i staden att ta ansvar för sin egen situation, hjälpa dem att själva finna lösningar till sina problem och hjälpa dem att finna en plats i den « informella sektorn » som är mycket utvecklad och som tar sig många olika uttryck i Dakar.

Det viktigaste verktyget i denna strävan har varit att föreslå «småskaliga projekt». P.A.R.I. börjar med att fråga flyktingen vilken sorts arbete han/hon skulle kunna tänka sig att göra för att förtjäna sitt uppehälle i detta samhälle, där man inte kan vänta sig att få något varaktigt stöd av någon instans. Det är flyktingen själv som ska finna svaret på denna fråga så att han/hon verkligen gör ett ordentligt försök att lyckas med sitt projekt. Sedan får flyktingen göra upp en lista på de hjälpmedel, verktyg och ibland råmaterial som han/hon behöver och en ungefärlig kostnad av denna utrustning. P.A.R.I. tar ställning till projektet, diskuterar eventuella ändringar, och ger systematiskt företräde åt dem som räknar med ett arbete som innebär en produktion eller tjänst, snarare än rent komersiella projekt.

Några av de vanligaste projekten är att arbeta som trottoarfrisör, reparera eller tillverka skor, baka och sälja kakor, starta en trottoarrestaurang eller transportera varor i hamnen eller på marknadsplatser med hjälp av en liten vagn.

JPEG - 26.4 ko

Till dessa projekt behövs det aldrig mer än 30.000 Frankcfa (ung 400 svenska kronor); denna summa är en gåva och betalas inte tillbaka. Men man ger aldrig flyktingarna pengar i handen, utan det är P.A.R.I. som köper det nödvändiga materialet och överlämnar det till flyktingen.

Till dessa projekt behövs det aldrig mer än 30.000 Frankcfa (ung 400 svenska kronor); denna summa är en gåva och betalas inte tillbaka. Men man ger aldrig flyktingarna pengar i handen, utan det är P.A.R.I. som köper det nödvändiga materialet och överlämnar det till flyktingen.

Sedan kontrollerar P.A.R.I. att projektet verkligen sätts igång, försöker att regelbundet besöka dem som håller på med det, något som är svårt eftersom det ofta handlar om folk som förflyttar sig i arbetet. En del, som hållit ut en tid och som verkar vara inställda på att fortsätta, kan få lite nytt kapital efter ett år, särskilt om de har en familj att försörja.

Omkring 60% av dessa projekt lyckas, vilket inte är så dåligt. Det händer ibland att en flykting byter arbete och då säljer de redskap han fått av P.A.R.I. Det gör inte så mycket, det viktiga är ju att de klarar att försörja sig på något sätt.

P.A.R.I. utgår inte ifrån att dessa småskaliga projekt ska innebära en definitiv lösning på flyktingarnas problem, även om många av dessa håller ut och lyckas överleva i flera år tack vare dem. Det handlar framför allt om en pedagogik för att få flyktingarna att själva ska ta ansvar och hjälpa dem att komma igång.

Det händer ibland när någon börjar med ett småskaligt projekt, att personen i fråga just går igenom en svår period, och att omedelbara behov som mat med det samma tar stor plats, bringar projektet i obalans och att det hela misslyckas. Därför är det numera så att när någon får sin utrustning för ett projekt, så får han/hon också ett « livsmedelsstöd ». Detta består för en familj av 10 kg ris, 1 liter matolja, ½ kg pasta, socker, torrmjölk, tvål, för en kostnad av 6550 Francscfa (ung 100 svenska kronor).

Vilka flyktingar

JPEG - 31.3 ko

Vilka är dessa flyktingar som finns kringströdda över hela Stordakar? Bland de första som kom fanns rwandiska familjer som bott en tid i Centralafrikanska republiken men som lämnade landet efter flera år när det blev oroligt där; ungdomar från Brazzaville och från det andra Kongo som flydde etniska strider där, eller vars familjer hamnat på « fel sida » i politiska konflikter. Många var från Liberia och flydde för andra gången efter en hemresa under en period då det verkade bli fred i landet. Och från Sierra Leone kom det också många som var drabbade av kriget där. Sedan dess har det kommit folk från allt fler olika länder, och det handlar inte längre om större grupper som känner varandra, utan om en massa individer. Bland dessa blir det allt svårare att se skillnad på politiska flyktingar, « ekonomiska flyktingar » och nomader. Alla säger att de är flyktingar.

I verkligheten är det mycket få asylsökande som förr eller senare uppnår en eftertraktad flyktingstatus, i genomsnitt bara 6%! Alla andra, som lever en tid med temporärt uppehållstillstånd, något som ger dem ett minimum av rättsligt skydd, får klara sig utan « utlänningskort » (för att få det måste man ha fast anställning någonstans), utan pass (för att få det måste man stå i förbindelse med en ambassad, något som man undviker). Dakar är alltså ett paradis för« papperslösa ». Om de håller sig lugna, inte är ute för mycket på nätterna och undviker illegala affärer, så kan de stanna i Dakar flera år utan att få några större problem med polisen. En dag kanske de trots allt åker fast och får tillbringa några månader i häkte; efter ett halvår kommer en domstol att döma dem till det antal månader som de just tillbringat inlåsta och uppmana dem att lämna landet... något som de förstås inte gör.

En förändrad situation

JPEG - 25.6 ko

Sedan 2006 är situationen mycket mer komplicerad på grund av en våg av utvandring av ett nytt slag: alla piroger som försöker nå Kanarieöarna. Det är i första hand unga senegaleser som ger sig av men även utlänningar om vilka man trodde att de kommit till Dakar för att söka sig en framtid där. Nu ser man att de bara var på genomresa.

P.A.R.I. vill inte uppmuntra detta farliga äventyr som ofta slutar tragiskt och som de för flesta andra mynnar ut i att de skickas tillbaka till Senegal. Och vilket slöseri med energi och pengar! Detta visar dock till vilken grad en stor del av Afrikas ungdom har gett upp hoppet och inte ser någon framtid i sitt hemland. Om försöket att ta sig till Kanarieöarna misslyckas så upplever flyktingen det som en stor skam och dessutom har han ofta skulder att betala. Man kan t o m stöta på unga senegaleser som inte vågar gå hem mer, och som på så vis blir en sorts flyktingar i sitt eget hemland. De gör då som andra flyktingar här: stannar kvar i Dakar, försöker klara sig så gott det går, egentligen precis som många andra dakarbor som inte har det mycket bättre.

Detta utgtör en ny utmaning för P.A.R.I. Konsekvenserna av den hemliga utvandringen, situationen för dem som förts tillbaka till Senegal efter ett misslyckat utvandringsförsök (och som ofta bara tänker på hur de ska gå till väga vid nästa försök) ställer många frågor. Borde man inte försöka att tillsammans med andra ordna någon form av utbildning och utveckling som skulle kunna ge dessa ungdomar ett hopp om att det trots allt finns en framtid för dem i Afrika? Samtidigt måste man förstås fortsätta att stödja alla som misslyckats, alla som är bittra och som förlorat allt hopp.

Men vilken tillgång att kunna arbeta med dessa frågor i Dakar och inte någon annanstans! Denna stad är enastående i sin förmåga att välkomna främlingar, särskilt i de breda folklagren. Visserligen har man inte mycket att dela med sig av, men folk är mycket toleranta och toleransen betraktas som ett drag som är typiskt för landet och som man är stolt över. Detta är känt som « teranga » (mottagande). Och det är ett ord som verkligen har ett innehåll här.

Printed from: http://www.taize.fr/sv_article5220.html - 21 May 2019
Copyright © 2019 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France