Frihet: Är jag fortfarande fri om jag följer en kallelse från Kristus?

”När han gick förbi” (Mark 1:16 & 2:14), lade han (Jesus) märke till sina första lärjungar och kallade dem. I detta ”gick förbi” finns en fläkt av frihet. Jesus hade ingen fastställd strategi; han såg sina framtida lärjungar och kallade dem. Han sa inte mycket om vad han väntade av dem, inte mycket om vad de kunde vänta sig av honom. De skulle få upptäcka det steg för steg. Jesus ville att de skulle vara just så fria som han var.

Eller snarare; fria på samma sätt som han var. ”Du skall följa mig!” är Jesu sista ord i evangelierna (Joh 21:22). Uppstånden från de döda, fortsätter han att inbjuda folk att följa honom. Han ”går alltid förbi”. Jag väljer inte ögonblicket. En dag berörs jag av evangeliet. Ett möte eller en händelse vänder livet upp och ner och får mig att göra ett åtagande gentemot honom.

En kallelse är först och främst något som händer mig. Var finns då min frihet, när det inte är jag som väljer att möta Kristus, utan snarare han som finner mig? Dessutom, när jag tillfrågas om varför jag gjort ett sådant åtagande är det svårt för mig att svara, eftersom det är för mig som för lärjungarna: saker och ting verkar delvis ha hänt av en slump. ”När han gick där fick han se…” och Levi, utan en sekunds tvekan, ”steg upp och följde honom” (Mark 2:14). Är inte detta lite väl snabbt för ett medvetet, ansvarsfullt och fritt val? Det som är säkert är att Levi, genom att stiga upp, blev fri. Fram till dess handlade hans frihet om honom själv och hans tullindrivarbord. Hädanefter vidgades hans horisonter.

Trots att Kristi kallelse till Levi var mycket påtaglig, var den ingen begränsning av hans frihet. För där Kristus är, där är också den heliga Anden. Kristi kallelse vidrör något i djupet av mitt hjärta. Den kommer både utifrån – från ord jag har hört eller läst, en händelse eller ett möte – och inifrån. Den frigör mer än den befaller. Samtidigt som Kristus kallar mig, befriar den heliga Anden inom mig det som varit fängslat, förlöser det krampaktiga och det lidande.

Jesus förutbestämmer inte sina lärjungars val. Han var förtjust i att ställa frågor till dem: ”Och ni, vem säger ni att jag är?” (Mark 8:29); ”Inte vill väl ni också gå er väg?”(Joh 6:67); ”Älskar du mig?” (Joh 21:15-17). Vår frihet och vår kreativa inblandning är viktigt för honom. Det är endast genom mitt svar som hans kallelse blir klar för mig. Mina egna fotsteg som hans följeslagare spårar upp vägen. ”Genom att kalla dig dikterar inte Gud vad du måste göra. Hans kallelse är först och främst ett personligt möte.” (Brev till dem som vill följa Kristus.)

Printed from: http://www.taize.fr/sv_article7112.html - 16 September 2019
Copyright © 2019 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France