Mötet i Bryssel

Två tal av kardinal Danneels

Vid två tillfällen talade kardinal Danneels, ärkebiskop av Malines-Bryssel, till de unga, först den 30 december för att hälsa dem välkomna, och sedan spontant den sista kvällen, den 1 januari, för att ta farväl.

Tisdagen den 30 december 2008: «I kväll ler Gud»

(broder Alois) Ett europamöte i Bryssel! Sedan många år fanns det ett vänskapsband mellan kardinal Danneels och broder Roger. De pratade flera gånger om den plan som förverkligas idag. Tack, käre kardinal Danneels, för att ni inbjöd oss.

Vi tackar också kardinal Danneels för att han från första början föreslog andra kristna ledare att skicka en gemensam inbjudan. Vi är glada över att representanter för de ortodoxa, protestantiska och katolska Kyrkorna är närvarande tillsammans här i kväll. Och nu ska kardinalen tala till oss.

(Kardinal Danneels) Vi är mer än sex miljarder på denna planet, och Gud vill att vi ska leva här tillsammans. Men det klarar vi inte. Fast i kväll så ser Gud oss och gläder sig. Ja, Gud gläder sig att se denna levande liknelse om en ny mänsklighet som vi är. Fyrtio tusen ungdomar samlade i bön, tystnad och fred. Ja, i kväll ler Gud.

Gud ger oss sitt ljus i det mörker som omger oss. I det att han skapar oss ger Gud var och en av oss intelligensens ljus, denna inre radar som inte kan undgå att söka sanningen. Den är en inre kompass som inte tar fel. För alla söker vi sanningen, vi må vara troende eller inte. Men dessutom ger Gud oss trons ljus; det är som en betlehemsstjärna som lyser i natten ovanför Bryssel: det är Jesus som är vårt ljus. Herre, lys upp vår intelligens och ge liv åt vår tro.

Men i dessa svåra tider behöver vi framför allt hoppet. Hoppet är inte frukten av en naturlig optimism. Nej, det är för många som lever i hopplöshet här i världen för att vi skulle kunna nöja oss lite gladlynthet och naturligt gott humör. Vi behöver ett gudomligt hopp som är grundat på de löften som Gud lovat att infria. Hoppet är hjärtmuskeln i vår själ. Den blir aldrig utsatt för hjärtinfarkt. Herre, ge oss hoppet: ge oss Jesus.

Gud ger oss också ett hjärta som kan älska. För det räcker inte ett se klart tack vare tron eller att leva med ett hopp. Vi behöver kärlekens värme i en värld som är kall. Men vad är kärlek, sann kärlek? Det handlar framför allt om att vi accepterar oss själva sådana som vi är och att tacka Gud för att han har gjort oss sådana. För som Guds skapade varelser är vi i grund och botten goda. Kärlek, det är också att acceptera andra som de är, inte sådana som vi skulle vilja ha dem, sådana som vi drömmer om att de ska vara. Kärleken låter var och en vara sådan som han/hon är. Kärleken är realistisk.

Kärleken är alltid det som kommer först, den väntar inte på att den andra personen ska älska oss för att sedan börja älska honom/henne. Kärleken tar det första steget. Den står inte ut med att något annat skulle få komma först. Den är inte possessiv, lägger inte vantarna på den andra, den ger sig själv, den är framför allt en gåva. Den gör andra lyckliga. Det är så som Jesus sa: «Det är en större glädje att ge än att ta emot.»

Torsdag den 1 januari 2009 på kvällen: «Jag tackar Gud»

Jag tackar Gud för dessa välsignade dagar, dessa nådens dagar som vi tillbringat här. Aldrig tidigare i Bryssels eller i Belgiens historia har vi upplevt en sådan jul!

Jag tackar Gud för att 40.000 unga vuxna samlats här varje kväll för att fördjupa sig i det som hör Gud till, bara några steg från Atomium, som är en symbol för de människor som försöker fördjupa sig i materians hemligheter. Jag tackar särskilt för de stunder av tystnad som vi haft mitt i bönen. Det är då den heliga Anden bereder plats i vårt inre, en plats som är som en liten krubba i vilken Jesusbarnet kan födas.

Jag tackar Gud för taizébröderna som under långa månader har byggt den här krubban och gjort det vackert här i Betlehems grotta, så att den skulle bli ett ställe som är värdigt att ta emot oss, oss och Herren Kristus.

Jag tackar Gud för de hundratals frivilliga som dagarna i ända har varit som herdar. Vad har de gett oss? Lite ull och lite mjölk, allt de hade: den ull som deras tid är och den mjölk som deras tjänstvillighet är.

Jag tackar Gud för alla som kommit för att delta dessa dagar, de är som de vise männen, de har kommit med gåvor, det guld som deras tro är, rökelsen som stiger uppåt och är en symbol för deras hopp, och den dyrbara myrra som deras kärlek är. Jag lovsjunger Gud för alla dessa hans söner och döttrar!

Och till sist tackar jag Gud för alla familjer som har tagit emot de unga under dessa dagar. De har tänkt: det fanns inte plats på härberget i Betlehem... ja, det kanske inte fanns plats i Betlehem, men i Bryssel och i Belgien finns det plats! Jag är säker på att om ägaren av härberget i Betlehem kan se oss från himlen så tänker han: Om jag hade vetat så skulle jag ha öppnat dörren. Och alla familjerna här svarar: vi, vi gjorde det!

Printed from: http://www.taize.fr/sv_article8014.html - 19 October 2019
Copyright © 2019 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France