Afrika”Du kommer att vara här under valet!” Detta var välkomsthälsningen när jag kom till Phnom Penh. Vännerna som mötte mig på flygplatsen verkade vara glada att veta att jag kunde vara där under en för kambodjanerna orolig tid. Valkampanjen var i full gång, den fjärde sedan demokratins införande. Föregående val hade inte alltid avlöpt i lugn och ordning, och minnena från det inte alltför avlägsna förflutna kan lätt komma upp till ytan. En person som var mycket engagerad i Kyrkan sa till mig: ”Jag har översatt broder Rogers brev. Det är så vackert att jag tillåtit mej att ta med valda delar i en text som vi skulle presentera vid ett panelsamtal som vi skulle ha inför valet och som organiserades av det Interreligiösa Sekretariatet i Kambodja. Jag fick känslan att mitt besök blev mycket meningsfullt under en tid för bön och eftertanke inspirerad av de ord av sankt Ambrosius som citerades flera gånger i flera av broder Rogers brev: ”Börja med att själva uppnå frid; när ni en gång fått frid i ert inre kan ni ge fred åt andra.” I tre veckor reste jag genom en stor del av landet. Överallt såg man flaggor från de olika politiska partierna, och mina olika chaufförer talade med mig om den politiska situationen.
Som i Apostlagärningarna
Att besöka de nya gemenskaperna var lite som att läsa: man studerade katekesen, människor försökte finna sin väg, utspridda kristna samlades i små gemenskaper. Jag träffade på nytt de fyra unga kombodjanska präster som blev vigda föra året. Jag blev bekant med dem när de började sina studier i prästseminariet i Battambang. Tre av dem hade suttit i flyktingläger. Var och en av dem följde mej en bit på min väg. De kom och hämtade mej i en församling, två av dem gjorde en resa på fyra timmar för att delta i ett möte i deras egen församling, och ibland skjutsade de mej till nästa etapp på resan om de som jag skulle besöka inte kunde komma och hämta mej. Under dessa timmar av resa tillsammans hade vi tid att prata om många saker. De flesta av dem var nio eller tio år under ”Pol Pot-åren”. Somliga var tvungna att fly till Vietnam och kom tillbaka när Vietnam ockuperade Kambodja. De talade om hungern och om sin ilska över att de inte visste varför man höll dem så svältfödda, de berättade om sina studier som blivit avbrutna och om sin väg vidare mot prästvigning med början av ett prästseminarium i flyktinglägret. De är eldsjälar, ställer alltid upp när man ber dem om något och förstår hur folk lider.
I Phnom Penh blev det en mycket fin kväll i Psar Toit-kyrkan med kristna från olika samfund. Liksom på övriga platser föregicks bönen av att man läste Brevet för 2003, Gud kan inte annat än älska, följt av tystnad och samtal i smågrupper. Sångerna är välkända eftersom de används i söndagsmässan, men för några kom den tystnad och besinning som präglar allt som en upptäckt.
På en ny plats varje dag
Mötena följde en daglig rytm, på en ny plats varje dag. Trots att programmet var detsamma varje gång, verkade allt annorlunda på varje ställe, därför att omständigheterna var så olika. Elva kilometer från Phnom Penh, i ett övervägande vietnamesiskt område, finns en gemenskap som började i ett grannskap med mycket prostitution. Sedan i Kompot med Ky, en av de unga khmer-prästerna, och ett dussin gymnasieelever (fast de är 21 till 22 år gamla), sedan vidare nästa dag till Kompong Som, även kallat Sihanoukville. Där ägde mötet rum i Don Bosco-centret med unga människor från staden och deras familjer. Det var väldigt fint att se mödrar och barn komma dit i små grupper, den ena efter den andra, som om budskapet hade gått runt och de hade bestämt sig för att komma. Kyrkan i Kompong Som byggdes före Pol Pot-perioden, och under den perioden användes den som fängelse. En nunna dog i detta fängelse.
Sedan lämnade jag Phnom Penhs stift tillsammans med en ung missionär från Colombia och tre ungdomar för att ta mej till Battambangs stift som ligger i Svai Sisophon nära gränsen till Thailand. Varje etapp var speciell men samlade alltid ungdomar från små församlingar som ligger inom två timmars bilresa från möteplatsen. Mötesplatsen väljs alltså med hänsyn till den lokala geografin. I Pursad hände det någonting: under en gudstjänst ringer en mobiltelefon. Ägaren till mobilen svarar inte. Efter en stund ringer det igen. En man reser sig och går ut, kommer tillbaka, och plötsligt går hälften av de närvarande ut i tystnad. Det var vietnameserna som fick bud om något problem i deras kvarter. Någon ber oss avbryta bönen så att ungdomarna skulle kunna gå hem tidigare. Vi rundade därför av bönen ganska snabbt. Men vi hade i alla fall tid att uppleva ett vackert skådespel, en dans som ungdomarna hade förberett. Det hela var kanske bara ett tecken på nervositet inför det kommande valet. De vietnameser som bor i Kambodja, de som är vietnamesiska medborgare, känner sig hotade.
På resan till Siem Reap var det den unge biskopen som körde oss, och detta gav oss tillfälle att prata i flera timmar. Han har verkligen väckt stiftet till liv. Han är angelägen om att visa evangeliets sociala omsorg och har byggt ett centrum för handikappade barn alldeles bredvid sitt hus. Han har också gjort stora ansträngningar för att stimulera kulturella aktiviteter. Han sätter också värde på kulturen: Det är hans verk att de unga återigen lär sig klassisk dans.
En liten by vid Mekongfloden
Det främsta skälet till detta besök i Kambodja var en inbjudan att ordna en möjlighet för lekmän som arbetar i Kompong Cham-stiftet att få uppleva kontemplation. Det har inte funnits några kontemplativa kommuniteter i stiftet sedan 1970. Samtidigt mångdubblas pagoderna och de buddhistiska klostren.
Platsen man valt för denna upplevelse var K’dol Leu, en liten by vid Mekongfloden. Jag hade varit där tre gånger förut, men aldrig vid den här årstiden. Det var sannerligen en häpnadsväckande upplevelse. Vi färdades på motorcykel tidigt på söndagsmorgonen, by efter by, pagod efter pagod – med sina guldpelare som gnistrade i solskenet – en moské, sedan båten över floden, och till slut byn med sina hus längs Mekongs stränder, hyddor på pålar på grund av monsunöversvämningarna. Allting var mycket enkelt, till och med rudimentärt; ingen elektricitet, och vatten från Mekong att tvätta sig i. En liten grupp kvinnor från byn skötte matlagningen utomhus över öppen eld. Där fanns en del yngre som hjälpte till också. Kyrkan är också ett hus på pålar; vacker med sitt bruna trä; två fönster som vetter mot floden och den ymniga vegetationen (tack vare regnen); mängder av blommor att dekorera kapellet med. Vi var över tjugo personer, och för nästan alla var detta den första erfarenheten av retreat och tystnad. De var antingen kateketer på heltid, eller så arbetar de på fälten och leder en av stiftets kommittéer. Det var en utmaning att ordna ett sådant här möte, men jag kunde känna att vi förstod varandra och att deltagarna reagerade positivt på de bilder ur Bibeln som presenterades. De var alla unga under åren med Pol Pot och den vietnamesiska ockupationen. I somliga avseenden har de alltid varit som slavar, men här insåg de att de existerar, att Gud inte är någon vars välvilja vi måste förtjäna, utan någon som först älskar oss. Långsamt förändrades deras ansikten, slappnade av, och flera sade: ”Jag vet inte vad jag ska säga, men jag är lycklig.” Sista kvällen var alla i hela församlingen inbjuden: en mängd barn, mödrar och män som nyss kommit hem från arbetet fyllde kyrkan till brädden i en mycket festbetonad bön.