Årets brev
Trettondagen, glasmålning av broder Eric, Taizé
Julen har fört våra tankar till en ganska alldaglig händelse i Betlehem. På Trettondagen blir vi påminda om att denna händelse har en universell och till och med kosmisk dimension. De vise männen leds av en stjärna och representerar alla folk, alla kulturer.
Idag ska vi försöka förstå hur Kristus ljus kan lysa för alla människor. Till att börja med bör vi som de vise männen göra något annat än att följa våra vanor, vissa tankemönster och lämna oss själva, böja oss och gå in i stallet. Intar man en annan attityd så fjärmar man sig från Gud som ödmjukade sig och föddes i detta undangömda hörn.
Låt oss stanna upp tillsammans med de vise männen. Vår bön bör framför allt vara som deras bön: tillbedjan, snarare än bön om att få något. När vi riktar oss mot Kristus ljus så blir detta ljus så småningom ett inre ljus och mysteriet med Kristus blir också vårt eget livs mysterium.
Tillbedjan är inte så lätt i en värld i vilken man betonar ett omedelbart reslutat, i vilken blotta tanken på ett långsamt växande gör många otåliga. Som de vise männen behöver vi vandra en lång väg för att lära oss att i enkelhet bara vara inför Gud. Under långa stunder eller perioder av tystnad under vilka inget tycks hända är Gud verksam i oss, utan att vi vet hur.
Glasmålningen över Trettondagen visar de vise männen i tillbedjan framför Barnet. Låt oss betrakta detta barn för att förstå vem Gud är. Ser vi hur ödmjuk Gud är? Ser vi hur han som ett fattigt litet barn kommer och tigger vår kärlek? Ser vi att han också ger mänsklig värdighet åt dem som förlorat den?
När vi tillber urskiljer vi först Guds närvaro. Gud är närvarande genom sitt Ord (under den biskopssynod som hölls i Rom nyligen framhöll man Bibelns «sakramentala» karaktär). Gud är närvarande i nattvarden. De kristna i Öst vet att även ikoner kan leda människor till gemenskap med Gud. Gud är närvarande i de små händelserna i vårt liv. Och evangeliet understryker att Gud låter sig bli funnen hos de fattigaste.
När vi tillber så vänder vi oss bort från oss själva och riktar blicken mot Gud. Om våra bekymmer tar all plats, hur ska vi då nå ner till det levande vattnet som genom Guds gåva porlar i vårt inre?
De vise männen uttrycker sin tillbedjande attityd genom att ge gåvor. När vi går in i tillbedjan så ger vi också oss själva till Gud, det bästa vi har och det bästa vi är. Och vi får lättare att ge av oss själva till andra. Vi inspireras att ge vårt liv för dem som Gud har anförtrott åt oss.
Alla kan inte göra så. Det finns somliga som lider så mycket att de inte orkar tillbe Gud. För dem bör vi ha stor respekt och visa medkänsla. Men om evangeliet uppmanar oss att se längre än bara till oss själva, så är det för att vi ska stärkas i hoppet, och vi kan hoppas även för dem som själva inte kan hoppas längre.
De kristna i Öst har kanske mer spontant än vi i Väst nära till tillbedjan inför Guds mysterium. Jag upplevde det nyligen. I början av december dog patriarken av Moskva, Alexis II. Det berörde oss djupt. Jag hade mött honom och han hade då sagt att han ville fördjupa samarbetet med Taizé. Jag och två andra bröder reste för att vara med om hans begravning.
Under gudstjänsterna i Moskva sa jag till mig själv: vi behöver öppna oss mer för de skatter som finns hos de kristna i Öst. En av hemligheterna med de kristna i Öst är deras tillbedjan genom vilken vi kan förnimma något av Guds godhet. En tillbedjande attityd gör att man tränger djupare in i trons mysterium: Kristus människoblivande, hans uppståndelse, den heliga Andens närvaro i Kyrkan. Och det är i dessa mysterier som de kristna i Öst blir medvetna om människans storhet. Gud blev människa för att människan skulle kunna få del av Guds gudomlighet. Varje människa är kallad att bli förvandlad tillsammans med Kristus redan här på jorden.
Skulle våra gudstjänster, utan att försumma gemenskapens dimension, kunna leda oss mer in i tillbedjan, till innerlighet, till personlig gemenskap med Gud?
I Orienten kallas Trettondagen Theophania, «uppenbarelsen av Gud». Den liturgiska traditionen knyter samman berättelsen om de vise männen, Jesus dop och förvandlingen av vatten till vin i Kana, för dessa händelser utgör tre bilder ur början av evangelierna som uppenbarar hemligheten med Kristus, vilken är att vara Guds lysande medkänsla mitt ibland oss människor.
Genom att komma till jorden uppenbarade Jesus Guds oändliga kärlek till alla människor i alla folk. Han har skrivit in Guds ja i människolivets djupaste lager. Gud tar emot oss alla sådana som vi är, både det som är bra och det som är mörkt, till och med våra fel. Vi lär oss acceptera att vi är fattiga. Och sedan dess kan vi inte låta hopplöshet få sista ordet varken i världens historia eller i vårt eget liv.