Årets brevEtt urval på svenska; för hela texten se English.
Påsk, glasmålning av broder Eric, Taizé
I ett av påskens evangelium berättas det om en kvinna, Maria från Magdala, som gråter. Hon är helt förvirrad, som om Jesus död innebar att alla hennes förhoppningar har grusats. Denna morgon sitter Jesus lärjungar inne bakom låsta dörrar, för de är rädda, men hon, hon går i alla fall till graven. På detta sätt uttrycker hon inte bara sin sorg utan också en förväntan, även om den är mycket otydlig. Förväntan hos den som älskar är starkare än lidandet, hur djupt det än är, lidandet kan inte helt och hållet sudda ut all förväntan.
Plötsligt kommer Jesus, den Uppståndne, emot henne, och detta på ett helt oväntat sätt: inte i triumf utan så ödmjukt att hon inte känner igen honom, hon tror att det är trädgårdsmästaren som kommer.
Jesus uttalar hennes namn, ”Maria”, och detta förändrar allt. Maria känner i sitt hjärta igen Jesus röst. Hon vänder sig mot honom och tilltalar i son tur honom: ”Rabbouni, Herre.” Nu börjar ett nytt liv för henne, hon litar på att Jesus är nära henne, även om det nu är på ett nytt sätt. Och nu sänder den Uppståndne henne på ett uppdrag: ”Gå till mina bröder och säg dem att jag har uppstått!” Hennes liv får ny mening, hon har uppdrag att uträtta. (…)
Var och en av oss kan förmedla vår tillit till Kristus till andra. Och när vi gör det, händer något oväntat: när vi förmedlar budskapet om Kristus uppståndelse till andra så förstår vi det allt bättre själva. På så vis blir detta mysterium allt mer centralt för oss, det kan förvandla vårt liv.