Årets brev
Jesus tvättar lärjungarnas fötter, en målning av broder Sylvain i Taizé
”Jag har älskat er” – de orden dyker upp flera gånger i Johannesevangeliets berättelse om Jesu sista kväll tillsammans med lärjungarna (Joh 13:34 och 15:9, 12). De är som ett slags kod för hela berättelsens innebörd.
När Johannes ska redogöra för denna sista kväll berättar han om hur Jesus började med att tvätta sina lärjungars fötter. De andra tre evangelierna berättar att Jesus instiftade nattvarden den här kvällen. Det är fint att vi inbjuds att bevara minnet av nattvarden och fottvättningen samma dag. De hör tätt ihop: båda gestaltar i yttersta enkelhet hela det mysterium som Jesus är. På ett annat sätt än med ord, kanske bättre än med ord, visar Jesus vad som är Evangeliets innersta kärna: ”Jag har älskat er in i det sista.”
Både i nattvarden och i fottvättningen finns det en slående kontrast mellan handlingen och det som handlingen står för. Deras enkelhet och de små resurser som de gör anspråk på gör dem tillgängliga för alla.
Nattvarden sammanfattar vår tro, och vi kan bara ta emot den med tillbedjan, i barnets anda. Genom att vara med om detta mysterium förstår vi det mer och mer.
”Detta är min kropp” – orden går utöver vad vi kan förstå. Ingen hade tidigare uttryckt sig så, och ingen kommer någonsin mer att uttrycka sig så. Orden är unika i religionshistorien – deras berättigande står bara att finna just i dem. Låt oss inte försöka hitta en förklaring som gör mysteriet till en fånge i vårt eget förstånd. Detta har varit en ständig frestelse i Kyrkan.
Genom att fira nattvarden visar vi vår tillit till Kristi ord, som har förmedlats till oss av de första kristna: ”Detta är min kropp, utgiven för er.” Från generation till generation för Kyrkan vidare detta mysterium, närvarande genom Guds heliga Ande.
Genom nattvarden får vi i våra liv ta emot den Kristus som gick till kärlekens yttersta gräns genom att ge sig själv. Och gåvan, hans liv, bär frukt i hans lärjungar. ”Jag är vinträdet, ni är grenarna … Min fader förhärligas när ni bär rik frukt” (Joh 15:5, 8).
Fottvättningen, en enkel bild, hjälper oss att begrunda Jesu ödmjukhet. Den kommer alltid att göra oss förbluffade. I denna outgrundliga ödmjukhet finns en kraft, kärlekens kraft, som gör hela skapelsen ny.
Guds allmakt är kärlekens allmakt. Jesus har ”besegrat världen” (Joh 16:33), inte genom att vara starkare än den utan genom att i det mänskliga föra in ett annat slags kraft, en helt ny kraft. På Skärtorsdagens kväll sjunger vi om och om igen: ”Ubi caritas et amor, Deus ibi est” (Där barmhärtighet och kärlek bor, där är också Gud).
Guds kraft är en kärlekens energi som arbetar inifrån, mjukt. Den kan förvandla de svåraste omständigheter, till och med döden.
Är vi tillräckligt medvetna om att vi genom att fira nattvarden kan öppna dörren för Kristus så att kraften i hans kärlek får genomsyra våra liv och vår värld?
Är vi tillräckligt medvetna om att genom att tjäna andra med något så enkelt som att tvätta deras fötter kan vi låta den uppståndne Kristus bli närvarande och gripa in i världen? Det uppdrag vi har fått är ofta att göra Gud synlig, på samma sätt som han blev synlig i Jesu liv. Vi kanske inte gör något större än att tvätta fötterna på dem som har anförtrotts oss. Men när vi handlar i solidaritet blir våra handlingar tecken som kan öppna en väg för Kristus och förvandla mänskligheten.
Är vi tillräckligt medvetna om att nattvarden och fottvättningen är föraningar av Guds rike? De öppnar hoppets horisont i världens hjärta.
I Taizé fick vi uppleva ett mycket starkt samband mellan nattvarden och fottvättningen genom några av våra bröder som i åtta år bodde i ett av Afrikas värsta slumområden. Det var i Mathare-dalen i Kenyas huvudstad Nairobi. Broder Roger hade själv bott där ett tag, och sedan stannade en liten grupp bröder där. Vad kunde deras närvaro betyda när de inte hade tillgång till medel för att påverka de oräkneliga nödlägena där? Hur skulle de kunna fortsätta bo där? Med Jesu små systrar som förebild frågade broder Roger ärkebiskopen om bröderna kunde få tillstånd att förvara det invigda brödet och vinet till nattvarden i det skjul där de bodde. Ärkebiskopen gav sitt tillstånd och kom själv för att fira mässan i slummen. Senare skrev en av bröderna: ”Om jag inte hade fått be inför nattvardens sakrament varje dag hade jag inte kunnat stanna här.” Sakramenten blev ett slags livskälla som hjälpte bröderna att, genom sin blotta närvaro, fortsätta ”tvätta fötterna” på de människor som bodde i slumområdet. Och steg för steg föddes små initiativ till solidaritet där.
Naturligtvis är det inte så att mina bröders liv på den platsen – en närvaro, förutsättningslös och utan någon specifik handlingsplan – löser oss kristna från vårt ansvar för att skapa förändring i orättvisornas strukturer. Men utan att leva sida vid sida med de mest utsatta kan vi inte lära oss att se deras värdighet eller respektera dem. Evangeliets uppmaning att tvätta de fattigas fötter driver oss att övervinna våra impulser att bli överlägset beskyddande eller förmyndaraktiga och får oss att upptäcka allt som de har att ge oss och som vi kan ta emot från dem.
Att bli mer medveten om hur nattvarden och tjänandet hör ihop, är inte det en källa till förnyelse för Kyrkan idag? Ja, nattvarden bjuder in oss till att tvätta fötter, till att som Jesus gå till kärlekens yttersta gräns, till att älska som han älskade.