Årets brev
Korset i Taizé
Vid jul lovsjöng vi den Gud som är nära oss, som av kärlek blev människa och delade vår tillvaro. Idag minns vi att Jesus gick hela den vägen: han blev förrådd, tillfångatagen, dömd och torterad. Han dog som en av de utstötta.
Jesus valde de svagas och de fattigas sida. Vid första anblicken är det en skandal eller rena galenskapen. Genom att ge sitt liv på korset valde han sista plats; han accepterade misslyckandets skam. Han tog på sig lidandets börda, hat och död, för att befria oss. På det sättet ristade han in Guds ja längst in i betingelsen för mänskligt liv. Inte ens när han blev misshandlad av människor tog han tillbaka sitt ja från mänskligheten. Det var hans uppdrag; han utförde det, och han betalade priset.
På korset öppnade Jesus sin famn för att samla hela mänskligheten och hela skapelsen i Guds kärlek. Han är Guds godhet manifesterad för varje människa. För att försona mänskligheten med Gud ”avstod [han] från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss … och var lydig ända till döden, döden på ett kors” (Fil 2:7–8).
Jesus invigde Det nya förbundet, en ny gemenskap med Gud. Den är ett slags utbyte: han tar allt som skiljer mänskligheten från Gud på sig, han går in i varje människas livsöde, och i gengäld ger han oss sitt liv. Att Gud i Kristus stiger ner genom inkarnationen och den extrema förödmjukelsen på korset kommer att vara en källa till förundran och nytt liv i alla tider. Redan under det andra århundradet skrev Iraeneus av Lyon: ”För sin oändliga kärleks skull blev Kristus vad vi är, så att han helt och hållet kunde göra oss till det han är.”
Under den timme när Jesus bar hela mänskligheten glömde han inte sina närmaste och deras smärta. Han såg Maria, sin mamma, som stod i närheten, och bad Johannes, den lärjunge som han älskade på ett särskilt sätt, att ta hand om henne i fortsättningen (Joh 19:26–27). På det sättet, mycket blygsamt nedanför Korset, föddes Kyrkan.
Han tittade också runtomkring sig och såg dem som plågade honom. I det avgörande ögonblicket bad han Gud att ge dem förlåtelse: ”Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör” (Luk 23:34). Guds förlåtelse är gränslös; den kommer aldrig att sina.
På korset delade Kristus allt med oss, till och med Guds tystnad. Som svar på sitt lidande fick han bara en kompakt tystnad. Han fick uppleva vad det innebär att känna sig långt bort från Gud, övergiven. Och ändå, mitt i sin övergivenhet, lånade han psalmistens ord och ropade: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Matt 27:46). På det viset blev till och med övergivenheten en del av samtalet mellan honom och hans Far.
Så förvandlades hans nödrop. Det finns något som ingen kunde ta ifrån honom: vetskapen att han är älskad av Gud och att han genom att ge sitt liv gav den kärleken vidare. Då kunde han viska: ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande” (Luk 23:46). Och hans sista andetag, i den djupaste smärta, blev också ett utflöde av Guds kärlek.
Aposteln Petrus älskade Jesus, men han fick kämpa för att acceptera honom som en ”dålig” Messias. Att vara lärjunge till en förödmjukad Messias blev så outhärdligt för honom att han, efter att Jesus hade blivit arresterad, till slut förnekade honom. Då såg Jesus, där han stod fasthållen av soldaterna, på honom med kärlek och visade att hans tillit till Petrus inte hade försvunnit (Luk 22:61). Istället skulle Jesus senare anförtro den lilla nyfödda kyrkan åt honom. Och Petrus skulle tillsammans med de andra lärjungarna vittna om att nej, korset är inte det sista ordet.
Händelsen med korset går bortom vad vi kan förstå, men när vi lovsjunger den kan vi ta emot mer och mer av det oöverträffade hopp som korset ger oss. Det hoppet är inte någon vag optimism. När vi sätter vår tillit till Kristus, den döde och den uppståndne, öppnas våra hjärtan så att vi på ett tydligt sätt kan handskas med svåra situationer. När vi har en personlig gemenskap med Kristus ger han oss ny energi.
Jag tänker på en ung man som jag möter här i Taizé ibland. Han har en obotlig sjukdom vars förlopp inte går att hejda. Han lider. Många av hans möjligheter att leva ett helt liv har redan försvunnit. Och ändå är hans blick fortfarande öppen, hans sätt att vara också. En dag sa han till mig: ”Nu vet jag vad tillit är. Tidigare har jag inte varit tvungen, men nu vet jag det.” Han sprider ett återsken, mycket ödmjukt men påtagligt, av korsets mysterium. Om han bara kunde inse hur han bara genom sitt sätt att vara ger hopp till många andra!
Vid slutet av fredagens kvällsbön, inte bara på Långfredagen utan varje fredag under året, lägger vi vår reproduktion av korset på kyrkans golv. Alla de som vill komma och lägga pannan mot korsets trä kan göra det och på det viset lämna över till Kristus både sina egna bördor och bördor från människor som har anförtrotts dem.
Fredagskvällens bön kan samla och på Kristi korsväg förena alla dem som i sina egna liv bär ett tungt kors. Det kan vara människor som bär på ett lidande i kroppen eller själen, de sjuka, de som har tvingats lämna sitt land, människor som blivit offer för orättvisor av olika slag.
Gud förstår alla våra språk när vi ber till honom – franska, tyska, engelska, koreanska, swahili … Men han förstår också vårt kroppsspråk. Om vi inte klarar att be med ord kan vi ge uttryck för vår tillit genom att komma fram till korset. Låt oss våga visa att vi lämnar allt till Kristus, både oss själva och andra!
När vi samlas runt korset kan påskens mysterium mer och mer få bli det väsentliga myteriet i våra liv. Och det som är för tungt för oss att bära tar Kristus på sig. I Evangeliet säger han till oss: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila” (Matt 11:28).