Årets brev
Pingst, glasmålning av broder Eric i Taizé
(Ett urval på svenska; för hela texten se English).
I många länder gör sig naturen vacker den tid av året då vi firar pingst. Våren slår ut i blom, man anar redan sommaren, säden växer, vinden leker bland axen, som om det var den som fick dem att växa. I Israel var pingsten en tacksägelsefest för den mogna säden. I flera liknelser talar Jesus om Guds Rike som något som mognar. Pingsten är skördens tid.
Men pingsten är också ett tillfälle då något nytt bryter in, något oväntat. Det som hände på berget Sinai långt tidigare var en föraning av detta nya som nu inträffar. Gud tillkännager sin vilja, men hans lag blir inte längre skriven på stentavlor utan i människors hjärtan. Och det är inte längre bara en person, Mose, som står inför Gud; den heliga Andens eld kommer ner över var och en. Genom sin heliga Ande kommer Gud själv för att bo i oss. Han kommer utan mellanhand. Vi får ta emot den heliga Anden för att kunna leva i en personlig relation med Gud.
Anden är ofta diskret, håller sig i bakgrunden. Anden vill inte ta vår plats utan stärka vår person. I vårt allra innersta viskar Anden oupphörligt Guds ja till vårt liv. Det finns en bön som alla kan göra till sin: ”Må din goda Ande leda mig på jämn mark!” (Psalt 143:10). Burna av denna vind kan vi gå framåt.
Mot slutet av sitt liv riktade broder Roger allt oftare böner till den heliga Anden. Han ville uppmuntra oss att leva i tillit till Andens osynliga närvaro. Han visste att det innebär en inre kamp att överlämna sig till Andens vind och tro på Guds kärlek, och att denna kamp har en avgörande betydelse. (…)