Brasilien

En kväll i vår del av stan

En broder som just har kommit till bröderna i Brasilien delar med sig av några av sina första intryck.

En broder föreslår att jag ska följa med honom för att be med en liten grupp som samlas i det enda katolska kapellet i vår del av stan. Efter vår bön, vid ungefär halv åtta, går vi upp till Alto da Cruz, några gator bort från brödernas hus. Det är fullmåne, och för första gången sedan jag kom hit är natten vacker. Vi hälsar på en gammal man som sitter och spelar gitarr på tröskeln till sitt hus. Kubansk musik, en bra gitarrist. Så möter vi en av de unga mammorna, Jacy. Hon brukar komma till barnaktiviteterna på eftermiddagarna med sin son, som har svåra inlärningsproblem.

Vi kommer fram till kapellet, där några äldre kvinnor ber rosenkransen med stor innerlighet. Juvencio, en före detta alkoholist och den som leder bönen, betalade kapellbygget ur egen ficka i samband med att han lovade att sluta dricka. Sedan dess har han blivit en lekman med många åtaganden i området. Han leder bönen och sångerna med övertygelse. Utanför, precis vid kapellets dörr, har en liten grupp ungdomar med kepsarna bak-och-fram samlats för att lyssna på musik, halv-funk, halv-rap, något som verkar vara det senaste bland kepsbärande tonåringar. Ave Maria blandas med ljudet från "ghetto-bergssprängaren". En hund går bakom altaret. Allt verkar fullständigt naturligt. En grundkurs i den brasilianska versionen av mystik och liv.

Bönen avslutas. Juvencio vill att vi ska följa med till "Israels hus". Det är ett center där han tar emot alkoholister och drogmissbrukare, och det ligger nära kapellet. När vi kommer fram säger den andre brodern, som just har kommit tillbaka efter ett ansträngande besök på Haiti, att han är trött och helst vill gå hem. Här är jag, "ensam" på centret, med den lilla portugisiska jag har lyckats lära mig under de tio dagar som har gått sedan jag kom hit ... Juvencio serverar kaffe. Med ena handen viftar vi bort myggorna som svärmar överallt så snart solen har gått ner, och samtalet tar fart igen i gruppen som består av ungefär ett dussin män. Det är ett AA-möte. Att jag är med stör dem inte alls. Det verkar finnas en stark tillit mellan dem. De talar ivrigt om ett av de tolv stegen i AA-programmet: att laga det som kan lagas och att be dem som har skadats av deras missbruk om förlåtelse. Den äldste av dem inleder med att säga att det svåraste för honom har varit att förlåta sig själv. Som en ljudridå hör vi djupa stönanden från en man i rummet intill. Juvencio reser sig när han vrålar för högt. Det är en man som har blivit utsparkad från "l’abrigo" – centret för fattiga i staden. Han verkar ha svårt att acceptera detta. Mitt i hans klagorop fortsätter den yngste i gruppen, en man med keps och luvtröja med luvan uppdragen som skydd mot myggorna, att berätta om hur svårt det är att ta sig ut ur den "svinstia" som drogerna är för honom. Han nämner också att "oxi", den nya billiga blandningen av narkotika och bensin, redan har kommit till den här delen av stan. Samtalet avslutas, och alla reser sig upp för att be Sinnesrobönen: "Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

Juvencio ber mig att säga något. På min dåliga portugisiska säger jag att jag beundrar dem för att de kämpar och påminner dem om att Gud är stor och att hans storhet är förlåtelsen.

Sedan går vi för att titta på centret och för att hälsa på mannen som ligger i rummet intill. Jag blir väldigt berörd av Juvencio. När han följer mig ner till gatans slut ropar en av de pojkar som jag redan har träffat, Natan, på oss. Han går nästan aldrig till skolan. Juvencio pratar med honom som en pappa. Han säger till mig att allt detta är Evangeliet. Hur skulle man kunna låta bli att ta emot andra om man tar Evangeliet på allvar?

Jag kommer hem, och allt blandas i mina tankar: de gamla kvinnorna och deras rosenkransbön, barnen, rapmusiken på gatan, missbrukarnas uthållighet, gemenskapen i deras grupp, den beundransvärda lugna styrkan som Juvencio har. En grundkurs i den brasilianska versionen av mystik och liv: när jag lägger mig känner jag för första gången att jag verkligen har kommit fram till den plats bröderna skickade mig till, från Taizé.

Printed from: http://www.taize.fr/sv_article12452.html - 9 August 2020
Copyright © 2020 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France