En vecka i Yonekawa och Minamisanriku

På Caritas-centret i Yonekawa är volontärdagen fullproppad. Den börjar med en kort bön som vem som helst kan vara med på. Michio har varit volontär i Taizé; han är koordinator på det här centret. Som inledning läser han ett stycke ur brevet "Mot en ny solidaritet”. Bönen är mycket enkel, och alla känner sig hemma och välkomna. Sedan är det dags för frukost och för att packa lunchlådorna, och så är det avfärd i minibuss till volontärcentret: ett stort tält, olika serviceenheter och en liten flyttbar läkarmottagning. Den leds av folk från Minamisanriku. Arbetet fördelas utifrån vad som är mest bråttom. Så tar man sig till de olika platserna och arbetar från 9 till 15.30. Sedan tillbaka till centret, kvällsmaten och ett samtal i grupp.

Första dagen hjälper vi två fiskare att reparera deras nät, utomhus, nära havet. Man sitter på lådor och skär upp trasslet, och fiskaren gör ett nät av det igen. Det är lite som en retreat. Ibland pratar man med den som sitter bredvid, och så fortsätter man i tystnad, gripen av hur vacker platsen är. Men när man vänder på sig ser man den ödeläggelse som jordbävningen och tsunamin resulterade i. Man kan inte ta avstånd från vare sig det ena eller det andra, varken skönheten eller katastrofen, man kan bara acceptera dem.
De följande dagarna arbetar vi med “Wakame” (sjögräs). Detta är den årstid när man samlar ihop det sjögräs som är en del av varje måltid i familjerna. Det finns ingen infrastruktur, och arbetarna är färre än vanligt. En av fiskarna säger: "Om ni inte var här vet jag inte vad vi skulle göra.”

Ett par bjuder in oss att äta med dem i deras tält. En vedbrasa värmer luften därinne. Lite i taget berättar de för oss hur de har förlorat allt. De lyckades inte ens rädda mormor, som var 102 år gammal. Han var ute på havet. När han förstod vad som höll på att hända tog han sin båt längre ut och stannade där i tre dagar. Han vakade dag och natt för att se till att vraken efter andra båtar inte skulle komma i närheten och förstöra hans båt. Senare hittade han sin fru som hade lyckats fly upp i bergen.

Vi rör oss utmed kusten till tre olika ställen. Sedan november har det röjts överallt. Men där staden fanns är det nu en betongöken. Träden, som förstördes av saltvattnet, har huggits ner. När man kör runt ser man hela kyrkogårdar med bilar, högar av däck, trädstammar i prydliga travar. Överallt arbetar människor, de reparerar vägar och gator och bygger provisoriska broar. Ett av de största problemen är hur allt skrot och skräp ska kunna fraktas bort.

En dag bjuder fiskarnas förman med oss på firandet av Shishimai eller lejonets dans. Det är en traditionell Miyagi-fest och framför allt ett Shinto-firande av rening som är väldigt viktigt i Minamisanriku. Efteråt, efter måltiden, håller han ett tal till oss. Vi märker att han är rörd och tacksam, och förra året gick det inte att fira den här festen. Den stora barack där vi sitter var full av lera och skräp. Han säger: "Jag trodde aldrig att vi skulle få återupptäcka glädjen i det här firandet idag.”

Michio: “Det är så många människor som har försvunnit … de som dog, dem har vi hittat. Men det var så många som försvann. Ledaren för centret förlorade sin fru, och henne har de inte hittat än. Bland de unga som arbetar här finns det flera som har förlorat någon nära anhörig. Det är därför som de är ledsna. Ibland skulle jag önska att jag kunde slippa att gå in, men jag går in och pratar med dem och är med dem.”

Varje vecka gör Caritas besök i de “tillfälliga husen”. Till att börja med fick offren bo i bland annat stora gemensamma tält. Regeringen har byggt minibyar med modulhus. Ett av husen är ett bycenter. Det är där vi träffas. De flesta människorna är gamla och har blivit isolerade här, för byarna har byggts på mark som ligger långt bort från allt annat, utan affärer eller någonting i närheten. En grupp volontärer och en nunna erbjuder dem olika aktiviteter.

Allt detta är mycket krävande, och det är viktigt för de volontärer som stannar längre att kunna återhämta sig. Nära högkvarteret ligger, gömd i skogen, en grotta dit de kristna gick på 1600-talet för att fira mässa. Deras präst blev senare martyr. Det finns också en minnespark för de 300 människorna som dog för sin tro. 400 år skiljer dem från offren för den 11 mars 2012, men modet och värdigheten är desamma.
Vi gjorde en korsvandring när vi gick de 300 steg som leder upp till ett kapell. Det rena ljudet av klockor ringer ut över skogen runt denna pilgrimsplats som en inbjudan att ta dessa män och kvinnor, som gav sina liv som vittnen för Kristi kärlek, till förebilder.

Denna känslomässigt laddade vecka var också full av tecken på tacksamhet från människor som aldrig slutade att säga tack: “Du har rest så långt för att hjälpa oss. Om något händer hemma i ditt land, då kommer vi dit.” Med rötterna i morgonbönen, och burna av den livets gåva som ges av de kristna som har samlats för att hjälpa offren, fick vi möjligheten att leva i gemenskap — drabbade och volontärer från olika håll, i olika åldrar, troende och icke-troende, och upptäcka en glädje som hjälper oss att föreställa oss vad en "ny solidaritet" skulle kunna vara.