Älska era fiender

Varför är kärlek till sina fiender så centralt i evangelierna?

I Lukasevangeliets sjätte kapitel, omedelbart efter Saligprisningarna, uppmanar Jesus sina lärjungar ingående att bemöta hat med kärlek (Luk 6:27-35; jfr Matt 5:43-48). Denna text visar att för Lukas är det kärleken till fienderna som är typisk för Kristi lärjungar.

Jesu ord beskriver två sätt att leva. Det första handlar om "syndarna", dvs de som agerar utan referens till Gud och hans Ord. De uppträder mot andra enligt samma mönster som andra behandlar dem; deras agerande är egentligen en reaktion. Dessa människor delar in världen i två läger - deras vänner och de som inte är deras vänner – och är goda endast mot sådana som är goda mot dem.

Det andra sättet att leva handlar först och främst inte om en viss grupp människor, utan snarare om Gud själv. Gud reagerar inte efter hur han blir behandlad. Tvärtom är Gud "god mot de otacksamma och onda" (Luk 6:35).

Jesus sätter alltså fingret på det grundläggande draget hos Bibelns Gud. Som källa till en överflödande kärlek låter inte Gud sig styras av andras synd. Till och med när han blir bortglömd eller avvisad fortsätter Gud att vara trogen sig själv; allt Gud kan göra är att älska. Det gäller från allra första början. Redan hundratals år före Jesu Kristi ankomst förklarade en profet att Gud, till skillnad mot människorna, alltid är redo att förlåta: "Mina planer är inte era planer och era vägar inte mina vägar" (Jes 55:8). Profeten Hosea, å sin sida, hör Herren säga: "Jag skall inte låta min flammande vrede få utlopp … ty jag är Gud och inte människa" (Hos 11:9). Med ett ord är vår Gud nådig (2 Mos 34:6; Psalm 86:15; 116:5 osv); Gud "handlar inte mot oss som vi förtjänat, han ger oss inte våra synders lön" (Psalm 103:10).

Det som är nytt i evangelium är inte så mycket detta att Gud är godhetens källa, utan att människor kan och ska handla med sin Skapare som förebild: "Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig" (Luk 6:36). Genom att hans Son kommer till vår värld som en människa är godhetens källa nu tillgänglig för oss. Vi kan i vår tur bli "den Högstes söner" (Luk 6:35), människor som kan besvara ondskan med det goda, hat med kärlek. Genom att leva i en universell medkänsla, genom att förlåta dem som sårar oss, blir vi vittnen om att en nådig Gud är närvarande mitt i denna värld, som är märkt av människor som avvisar andra, där de som är annorlunda är föraktade eller ignorerade.

Eftersom det är omöjligt för människor att i egen kraft älska sina fiender vittnar detta om Guds aktivitet mitt ibland oss. Inget yttre bud kan åstadkomma detta. Endast närvaron i våra hjärtan av gudomlig kärlek som en person, den heliga Anden, gör det möjligt att leva så. Denna kärlek är ett direkt utflöde av Pingsten. Det är inte utan anledning att berättelsen om Stefanos, den förste kristne martyren, som var "fylld av helig ande" (Apg 7:55), slutar med dessa ord: "Herre, ställ dem inte till svars för denna synd" (Apg 7:60). I Jesu fotspår gör lärjungen det möjligt för det mörka våldet att bli upplyst av Guds kärleks ljus.

Varför talar inte S Johannes om att älska sina fiender?

Medan Matteus- och Lukasevangelierna betonar behovet av en kärlek som sträcker sig bortom den egna gruppen, och som inkluderar tom. motståndare, så talar S Johannes skrifter nästan uteslutande om kärleken mellan Jesu lärjungar. Är då Johannes utblick mer begränsad?

För Johannes, liksom i övriga Nya Testamentet, är Jesu uppdrag universellt. Jesus är Guds Ord "som ger alla människor ljus, och som skulle komma in i världen" (Joh 1:9). Han kom för att förlåta hela världens synder (1 Joh 2:2). Han utestänger ingen från sin kärlek: "Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort" (Joh 6:37). Som "Världens frälsare" (Joh 4:42) erbjuder Jesus varje människa det levande vattnet som ger det fulla livet.

Det liv som Kristus ger är "evigt", med andra ord är det Guds eget liv. Det är en delad existens som vi kallar gemenskap. Denna gemenskap är först och främst en verklighet i Gud, en levande ström mellan Fadern och Sonen, och den kommer till uttryck på jorden genom en gemenskap mellan människor som öppnar hjärtat för evangelium (jfr 1 Joh 1:3). De som går in i detta delade liv lämnar bakom sig en tillvaro som är oäkta därför att man påstått sig vara oberoende. På Johannes språk är de födda av Gud (Joh 1:13; jfr 3:3-8) och är inte längre "av kött" (jfr Joh 17:16).

För att kunna förstå Johannes undervisning om kärleken måste man sätta in den i denna kontext. För honom översätts kärlekens gemenskap i Gud till "handling och sanning" (1 Joh 3:18). Den är därför i grunden ömsesidig; den som erbjuds kärleken måste ta emot den för att kunna besvara den. Detta gäller främst för Gud, sedan för oss: "Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek" (Joh 15:9). Vi blir kvar i Guds kärlek när vi praktiserar "det nya budet": "Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra" (Joh 13:34; jfr 15:10,17). På det här sättet blir kärleken mellan Kristi lärjungar ett säkert tecken på Guds närvaro i världens hjärta (jfr Joh 13:35).

Om Johannes trycker så starkt på lärjungars ömsesidiga kärlek så är då detta inte för att begränsa kärleken till en liten grupp av sådana som tänker i samma banor. Målet med denna kärlek är fortfarande universellt, för att "världen skall tro" (Joh 17:21, 23), så att människor kan öppna hjärtat för Guds närvaro och gå in i den gudomliga gemenskapen. Men det enda tydliga och övertygande tecknet på den närvaron och den gemenskapen är en kärlek som både ges och tas emot, en kärlek "som har nått sin fullhet" (1 Joh 4:12; jfr 2:5; 4:17, 18). Denna kärlek är långtifrån bara känslor, utan en styrka som förenar motståndare och som skapar en gemenskap av bröder och systrar av de mest olika slags människor; livet i denna gemenskap utstrålar en dragningskraft som kan förändra människors hjärtan. För S Johannes är det så Gud älskar världen på ett effektivt sätt (jfr Joh 3:16) – inte direkt, för Gud kan inte tvinga någons hjärta, och det finns en grundläggande oförenlighet mellan den värld som avvisar Gud och dem som tar emot Guds kärlek (jfr 1 Joh 2:15), utan genom att placera ut, mitt i denna värld, en jäst av gemenskap, ömsesidig kärlek mellan troende, som kan penetrera degen och få den att svälla.

Brev från Taizé: 2003/4

Printed from: https://www.taize.fr/sv_article1424.html - 22 June 2021
Copyright © 2021 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France