Dopet

Är dopet nödvändigt för att börja ett kristet liv?

För att förstå dopet i dess fullhet är det nödvändigt att se hur det praktiserades av Jesu Kristi första lärjungar. Vid den första kristna Pingsten, när folket lyssnade till Petrus, vet vi att ”orden träffade dem i hjärtat”, när de förstod att de i Jesus inte hade kunnat se den Herre som Gud hade gjort honom till. Fulla av ånger frågade de apostlarna: ”Bröder, vad ska vi göra?” Och Petrus svarade: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den Heliga Anden om gåva” (Apg 2:37f). Dopet uttrycker därför å ena sidan den metanoia, den grundläggande förändringen av livsinriktningen som mötet med Gud leder till, och å andra sidan mottagandet av Guds Ande som gör människor till nya skapelser (se 2 Kor 5:17). Det transformerar en steril ånger till en omvändelse, som är porten till ett liv i gemenskap.

Dopet är därför långt ifrån bara en yttre initieringsrit, som markerar att man tillhör en ny mänsklig organisation, utan avser den djupa förvandlingen av människor genom Guds Andedräkt. På ett sätt är det en permanent Pingst som bygger upp Kyrkan genom alla sekler. Vi ska inte heller glömma att i fornkyrkan, precis som i Östkyrkan fortfarande i dag, är dopet i egentlig mening inte separerat från konfirmationen. Genom att öppna hjärtat för en nyupptäckt Gud tar de döpta emot ”en oförgänglig sådd” som förvandlar dem, och låter dem leva på ett nytt sätt (se 1 Pet 1:22f).

Eftersom detta liv i grund och botten är ett liv tillsammans med andra är det nödvändigt att det har en yttre aspekt. Hjärtats förvandling förblir grundläggande, men den uttrycks genom en påtaglig och synlig förändring i livsstilen; hädanefter tillhör man en gemenskap av bön och delaktighet med ett universellt perspektiv (se Apg 2:42-47). Sankt Johannes skriver: ”den som inte älskar sin broder som han har sett kan inte älska Gud, som han inte har sett” (1 Joh 4:20). Denna kärlek är inte först och främst en känsla, men ett liv tillsammans med andra som förverkligar gemenskapen med en osynlig Gud. Dopet är därför också en offentlig handling, genom vilken församlingen tar en ny medlem till sitt hjärta.

Gud har gett oss livets fullhet, och vi har tillgång till detta liv i hans Son (se 1 Joh 5:11). Jesus är Guds definitiva ”ja” till oss. Genom dopet kopplar Kristus oss till sitt ”ja”, vilket blir det ”ja” som vi uttrycker till Gud som vårt svar (se 2 Kor 1:19f). Detta ”ja” som uttalas vid vårt dop blir sedan konkret i alla de val, stora som små, som vi gör för att leva ut vår tro. I detta avseende kan vi säga att hela det kristna livet inte är något annat än att mer och mer upptäcka alla sidorna av detta ”ja” i vårt dop. De som döptes mycket unga och vars åtagande gjordes i deras namn av deras närmaste älskade, liksom de som själva tog steget att be om dopet, är lika mycket kallade att översätta meningen med sitt dop till det dagliga livet, genom att om och om igen följa i Kristi fotspår.

Hur kan vi jämföra Jesu dop med vårt eget?

På tröskeln till den kristna eran levde en gudsman i Palestina som hette Johannes. Han proklamerade Herrens förestående ankomst som skulle radikalt förändra den nuvarande världen, och han kallade troende att utföra en konkret handling som förberedelse för detta. Genom att gå ner i Jordanflodens vatten visade de sitt behov av förlåtelse och att de var redo att ändra sina liv och ta emot den Gud som skulle komma till dem. Men Johannes förklarade att detta bara var en förberedelse: någon annan, mäktigare än han själv, skulle komma för att ”döpa med Helig Ande och eld” (Matt 3:11).

I det ögonblicket anlände Jesus och, i stället för att nerkalla Guds eld från himlen, bad han Johannes att bli döpt av honom, trots Döparens förvåning och tvekan (se Matt 3:14). Jesus var övertygad att hans plats var mitt bland folket, i full solidaritet med dem som vet om sina fel. På det sättet visade han att Gud inte vill befria oss från ett oäkta liv utan att först helt och fullt dela det livet. Genom att låta sig doppas i flodens vatten symboliserade Jesus sin önskan att komma ända till det mänskliga livets botten, för att öppna det för Guds ljus inifrån.

Och därför följdes denna ”död” omedelbart upp av en ”uppståndelse.” ”När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig, och Anden komma ner över honom” (Mark 1:10). Muren mellan mänskligheten och Gud är genombruten, och Gud är än en gång hemma hos sig bland människorna. Och ord kommer från Fadern som uttrycker, i ljuset av de judiska skrifterna, hans relation med Jesus liksom det uppdrag han ger sin Son att förmedla denna relation till andra. Med början hos Kristi mandom förnyar Skaparanden jorden, och låter den ingå gemenskap med den evige Fadern.

Det är inte fel att se vårt eget dop som den handling då Kristus lägger sin arm om våra skuldror och tar oss med till den plats och det rum som anvisas av hans eget dop. Vi dör med honom bort från ett liv präglat av falsk självtillräcklighet och isolering, för att ingå i ett nytt liv, ett liv med gemenskap (se Rom 6:3-6).

I Jesu sällskap hör vi Fadern rikta dessa ord av ljus till oss: ”Du är min älskade Son, du är min utvalde” (Mark 1:11). Som Sonens söner och döttrar kan vi hädanefter fortsätta Jesu uppdrag i våra egna liv, och vittna om Guds rikes ankomst i vår värld som förvandlar den inifrån. Kort sagt, dopet placerar oss i Kristi Kropp. Genom att dränka våra begränsningar, och tom. vår förnekelse, i den gudomliga nådens vatten, öppnar vårt dop en springa genom vilken Gud blir närvarande, genom oss, mitt i människans historia.

Brev från Taizé: 2004/5

Printed from: https://www.taize.fr/sv_article1426.html - 2 February 2023
Copyright © 2023 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France