Hoppet

Vad är källan till det kristna hoppet?

I en tid då människor ofta har svårt för att hitta anledning till hopp behöver de som tror på Bibelns Gud mer än någonsin "vara beredda att svara var och en som kräver besked om deras hopp" (1 Pet 3:15). De behöver se vad som är speciellt med det hopp som kommer från tron, för att kunna rota sina liv i den.

Även om hoppet i sig syftar på framtiden så är Bibeln rotad i nuet, i Guds i dag. I Brevet 2003 påminner oss Broder Roger att "källan till hoppet är Gud, en Gud som helt enkelt älskar oss, och inte kan göra något annat, en Gud som aldrig slutar att söka oss".

I den hebreiska Bibeln finner vi att den mystika Källa till liv som heter Gud gör sig känd genom att kalla människor till gemenskap med sig: han sluter förbund med dem. Bibeln beskriver dragen hos förbundets Gud genom att använda två hebreiska ord: hesed och emeth (te. 1 Mos 34:6; Psalm 25:10; 40:10-11; 85:10). Oftast översätts dessa ord med "trohet", «trofasthet" och "nåd". De säger först och främst att Gud är överflödande godhet och kärlek, som vill ta hand om sitt folk och, för det andra, att Gud aldrig överger dem som han kallat till gemenskap med sig.

Detta är källan till det bibliska hoppet. Om Gud är god och aldrig ändrar attityd eller överger oss, vilka svårigheter som än dyker upp – och om världen vi ser är långt från rättvisa, fred, solidaritet och medlidande – är detta inte slutmålet för de troende. De troende har ju en förhoppning, genom sin tro på Gud, om en värld som lever efter Guds vilja, eller för att säga det med andra ord, som lever efter Guds kärlek.

I Bibeln uttrycks ofta detta hopp med begreppet löfte. När Gud inleder kontakten med människorna följs detta vanligtvis av ett löfte om bättre liv. Vi ser detta redan i berättelsen om Abraham: "Jag skall välsigna dig," säger Gud till Abraham, "och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du har fått" (1 Mos 12:2-3). Ett löfte är en dynamisk verklighet, som öppnar nya möjligheter för mänskligt liv.

Det ser mot framtiden, men är rotat i förhållandet med Gud, som talar till mig här och nu, och som kallar mig att göra särskilda val i mitt liv. Framtidens frukt finner man i nuets relation med Gud.

Denna grund i nuet blir ännu starkare med Jesu Kristi ankomst. Alla Guds löften är redan verklighet, "ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom" (2 Kor 1:20). Naturligtvis syftar detta inte endast på någon som levde i Palestina för 2000 år sedan. För kristna är Jesus den Uppståndne Kristus som är med oss i dag. "Jag är med er alla dagar till tidens slut" (Matt 28:20).

En annan text hos S Paulus är ännu tydligare. "Hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden" (Rom 5:5). Det kristna hoppet är långt ifrån en enkel önskan om en ny framtid, som inte kan garanteras, utan handlar om närvaron av den gudomliga kärleken som person, den heliga anden, en ström av liv som bär oss till den fulla gemenskapens hav.

Hur kan vi förankra vårt liv i det kristna hoppet?

Det bibliska och kristna hoppet betyder inte att vi lever uppe i molnen, och drömmer om ett bättre liv. Det är inte bara en projektion av vad vi skulle vilja vara eller göra. Det hjälper oss att upptäcka fröet till en ny värld, som redan är här, eftersom vår Gud är den han är, på grund av Jesu Kristi liv, död och uppståndelse. Detta hopp är dessutom en kraft till ett annorlunda liv; inte enligt samhällets värderingar, som bygger på behovet av ägande och konkurrens.

I Bibeln ser vi att det gudomliga löftet inte vill att vi ska slå oss ner och vänta passivt att det ska ske, som genom ett trollslag. Innan Gud erbjuder Abraham livets fullhet säger han: "lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig" (1 Mos 12:1). För att ingå i Guds löfte blir Abraham kallad att göra sitt liv till en pilgrimsvandring, till en ny start.

Likaså är den goda nyheten om uppståndelsen inte ett sätt att avleda oss från livet här och nu, utan en kallelse att dra ut på vägen. "Galileer, varför står ni och ser mot himlen? … Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen … Ni skall vittna om mig…ända till jordens yttersta gräns" (Apg 1:11; Mark 16:15; Apg 1:8).

Drivna av Kristi ande lever de troende i djup solidaritet med den mänsklighet som är avskuren från rötterna i Gud. När S Paulus skriver till de kristna i Rom talar han om skapelsens längtan och jämför detta lidande med barnafödandets smärta. Sedan fortsätter han: "till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan" (Rom 8:18-23). Vår tro är inte ett privilegium som befriar oss från världen; vi "ropar" med världen, och delar dess smärta, men vi lever i hoppet, och vet att, i Kristus, "mörkret viker och det sanna ljuset lyser redan" (1 Joh 2:8).

Att hoppas betyder alltså först och främst att upptäcka, mitt i nuet, ett Liv som för framåt, och som ingenting kan stoppa. Det betyder också att hälsa detta Liv välkommen med ett Ja, uttalat av hela vårt jag. Då vi går in i detta Liv leds vi att skapa tecken på en ny framtid här och nu, mitt i världens alla problem, frön till förnyelse som bär frukt när den rätta tiden kommer.

För de första kristna var det tydligaste tecknet på denna nya värld de gemenskaper som bildades av människor av olika bakgrund och språk. På grund av Kristus dök sådana små gemenskaper upp överallt i medelhavsområdet. Dessa män och kvinnor levde som bröder och systrar, som Guds familj; de överskred alla gränser som tidigare höll isär människor. De bad tillsammans och delade med sig av allting efter vars och ens behov (jfr Apg 2:42-47). De strävade efter att "leva i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag" (Fil 2:2). På det sättet lyste de som stjärnor på himlen (jfr Fil 2:15). Från allra första början tände det kristna hoppet en eld på jorden.

Brev från Taizé: 2003/3

Printed from: http://www.taize.fr/sv_article1431.html - 29 November 2020
Copyright © 2020 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France