broder Roger 2005

En framtid i fred

Det här brevet, som är skrivet av broder Roger i Taizé och är översatt till 55 olika språk (däribland 24 asiatiska språk), delades ut första gången vid Europamötet i Lissabon. Det kommer att användas som utgångspunkt för reflektion vid de möten som äger rum varje vecka i Taizé och på andra platser både i Europa och på andra kontinenter under år 2005.

“Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren; välgång, inte olycka. Jag ska ge er en framtid och ett hopp.” [1]
Idag bär många människor på ett längtan efter en framtid där fred får råda och människor inte längre behöver vara rädda för att våldsamheter ska bryta ut.

Även om många grips av en oro inför framtiden och tycker att de inte kan komma vidare, så finns det också unga människor världen över som är fulla av idéer och hittar lösningar.

Dessa unga människor vägrar låta missmodet få överhanden. De vet att Gud inte skapat oss till att vara passiva. För dem är livet inte i händerna på ett blint öde. De vet att det som kan paralysera människor är skepticism och modfälldhet.

Därför försöker de med all sin kraft att arbeta för en framtid där fred och inte olycka får råda. Mer än vad de själva anar, är deras liv, genom det som de gör, redan ljuspunkter som lyser upp omkring dem.

Några verkar för fred och tillit i situationer av kris och konflikt. De går vidare på den vägen också när prövningar och misslyckanden väger tungt på deras axlar. [2]

Under några sommarkvällar i Taizé, då himlen är full av stjärnor, kan vi höra de unga människorna genom våra öppna fönster. Vi förundras ständigt över att de är så många. De söker, de ber. Och vi säger till varandra: Deras längtan efter fred och tillit är som dessa stjärnor, de är ljuspunkter som lyser i natten.

Vi lever i en tid då många människor frågar sig: vad är tro? Tro är en enkel förtröstan på Gud, en absolut nödvändig våg av tillit som återkommer otaliga gånger under vår levnadsbana.

Alla kan vi tvivla. Det är inget att oroa sig för. Vår djupaste längtan är att lyssna till Kristus som viskar i våra hjärtan: “Tvekar du? Oroa dig inte, den Heliga Anden förblir hos dig alltid.” [3]

Några har till sin förvåning gjort denna upptäckt: Guds kärlek kan fullbordas också i ett hjärta som tvivlar. [4]

En av de första saker som Kristus säger i evangelierna är: “Saliga de som är fattiga i anden.” [5] Ja, lyckliga är de som strävar efter enkelhet, enkelhet i hjärtat och i livet.

Ett enkelt hjärta försöker att leva i nuet, att ta emot varje dag som Guds idag.

Lyser inte enkelhetens ande igenom i den stilla glädjen, och även i gladlyntheten?

Ett enkelt hjärta gör inte anspråk på att förstå allt om tron på egen hand. Det säger till sig själv, “Det jag har svårt att fatta förstår andra bättre och de hjälper mig att fortsätta på min väg.” [6]

Att förenkla våra liv gör det möjligt för oss att dela med oss till dem som inte är lyckligt lottade, för att lindra lidande där det råder sjukdom, fattigdom, svält… [7]

Vår personliga bön är enkel också den. Tror vi att man för att be behöver använda många ord? [8] Nej. Det händer ibland att några få ord, kanske tafatta, räcker för att överlämna allt till Gud, vår oro liksom vårt hopp.

Genom att överlämna oss till den Heliga Anden kommer vi att finna den väg som går från oro till tillit. [9] Och vi säger till honom:
Heliga Ande, hjälp oss
att vända oss till dig om och om igen.
Så ofta glömmer vi att du bor i oss,
att du ber i oss, att du älskar i oss.
Din närvaro i oss är tillit
och oupphörlig förlåtelse.

Ja, den Heliga Anden tänder en låga i vårt inre. Även om det är en flämtande låga så väcker den en längtan efter Gud i våra hjärtan. Och längtan efter Gud, den är redan en form av bön.

Bönen fjärmar oss inte från omsorg om världen. Tvärt om, att be är det första steget i att ta ansvar: ju mer man lever i enkel och ödmjuk bön, desto mer lär man sig att älska och att säga det genom sitt liv.

Hur finner vi den enkelhet som är nödvändig för att leva av evangeliet? Ett av Kristus ord upplyser oss. En dag sa han till sina lärjungar: ”Låt barnen vara, och hindra dem inte att komma hit till mig! Himmelriket tillhör sådana som de.” [10]

Vem kan berätta om allt som barn kan förmedla till oss genom sitt förtroende? [11]

Vi skulle vilja be till Gud och säga: ”Gud, du som älskar oss, gör oss till ödmjuka människor, ge oss stor enkelhet i bönen, i våra mänskliga relationer, när vi välkomnar andra…”

Jesus Kristus kom inte till jorden för att döma någon, utan för att öppna gemenskapens vägar åt människorna.

I tvåtusen år har Kristus varit närvarande genom den Heliga Anden [12], och hans mystiska närvaro blir påtaglig i en synlig gemenskap [13], som för samman kvinnor, män och ungdomar, som blir kallade att gå framåt tillsammans, utan att skiljas åt [14].

Men trots det har de kristna historiskt upplevt många omvälvande händelser: splittring har uppstått mellan dem som ändå bekände sin tro på samma kärlekens Gud.

Att återupprätta en gemenskap är brådskande i dag; den kan inte ständigt skjutas på framtiden, till tidens slut [15].

Vill vi göra allt vi kan för att kristna ska bli vakna för gemenskapens anda? [16]

Det finns kristna som, utan att vänta, redan har gemenskap med varandra på den plats de bor, på ett enkelt och anspråkslöst sätt. [17]

Genom sitt eget liv vill de göra Kristus närvarande för många andra. De vet att Kyrkan inte existerar för sin egen skull utan för världen, för att i den ge näring åt freden.

”Gemenskap” är ett av de vackraste namnen på Kyrkan. I den får det inte finnas någon ömsesidig hårdhet, utan bara öppenhet, uppriktig vänlighet, medlidande … då öppnas helighetens portar.

Evangelium hjälper oss att upptäcka denna överraskande verklighet: Gud skapar varken rädsla eller bekymmer. Allt Gud kan göra är att älska oss.

Genom den Heliga Andens närvaro kommer Gud för att förändra våra hjärtan.

Och i den enkla bönen kan vi skönja att vi aldrig är ensamma: den Heliga Anden uppehåller i oss en gemenskap med Gud, inte bara ett flyktigt ögonblick utan ända in i det liv som aldrig upphör.

[1Dessa ord skrevs 600 år före Kristus. Se Jeremia 29:11 och 31:17

[2I år när 10 nya länder har kommit med i EU är många unga européer medvetna om att de lever på en kontinent som, efter många år av lidande på grund av splittring och konflikter, nu strävar efter enhet och fred. Spända förhållanden finns förstås kvar liksom olika former av orättvisor och till och med våld, vilket kan leda till misströstan. Det viktiga är att inte stanna upp på vägen: strävandena efter fred ligger till grund för återuppbyggandet av Europa. Men detta skulle vara betydelselöst om det enda målet var att skapa en starkare och mäktigare kontinent, och om Europa skulle falla för frestelsen att dra sig tillbaka inom sina egna gränser. Europa blir helt och fullt sig själv först när det öppnar sig för andra kontinenter, i solidaritet med fattiga länder. Dess uppbyggnad får mening när det ses som ett steg framåt i fredens tjänst för hela mänskligheten. Det är därför vi ser vårt möte i slutet av året, som kallas ”Europamöte”, som en ”vandring för tillit på jorden”.

[3Se Joh. 14:16-18, 27. Gud existerar oavsett vår tro eller våra tvivel. När det finns tvivel inom oss betyder det inte att Gud har lämnat oss.

[4En dag skrev Dostojevskij i sin Anteckningsbok: “Jag är ett barn av tvivel och otro. Vilket fruktansvärt lidande detta har kostat mig och fortfarande kostar mig, denna längtan efter att tro, som är så mycket starkare i min själ när fler argument mot den stiger upp inom mig… Mitt ’hosianna’ har gått igenom tvivlets skärseld.” Och samtidigt kunde Dostojevskij också skriva: “Det finns inget mer vackert, djupt eller mer fulländat än Kristus. Det inte bara finns inget, men det kan inte finnas något.” När denne gudsman antyder att den icke-troende existerar samtidigt med den troende inom honom, förblir hans passionerade kärlek till Kristus fortfarande oförminskad.

[5Matt. 5:3.

[6Även om vår tro förblir bräcklig, är vi inte endast hänvisade till vår egen tro, utan till den tillit som alla de som gått före oss haft och som de runt omkring oss har.

[7FN:s internationella matprogram har nyligen publicerat en karta över svältområden i världen. Trots den utveckling som skett de senaste åren, lider 840 miljoner människor av svält, inklusive 180 miljoner barn under fem års ålder.

[8Se Matteus 6 :7-8.

[9På denna överlåtelsens väg kan man få stöd av enkla sånger som man sjunger om och om igen, som t ex denna: ”Min själ får vila ut i stillhet hos Gud.” När vi arbetar, när vi vilar, kan sådana sånger genljuda i vårt inre, i hjärtat.

[10Matteus 19:14

[11En pojke på nio år, som under en vecka kom och deltog i bönen intill oss, sa en dag till mig: Min pappa har lämnat oss. Jag träffar honom aldrig men jag älskar honom ändå och i kväll ber jag för honom.

[12Se 1 Pet 3:18; Rom 1:4 och 1 Tim 3:16.

[13Den gemenskapen är Kyrkan. I Guds hjärta är Kyrkan en; den kan inte delas.

[14Ju närmare vi kommer Evangelium ju närmare kommer vi varandra. Och den splittring som drar isär oss upphör.

[15Kristus kallar oss att försonas utan dröjsmål. Vi kan inte glömma hans ord i Matteusevangeliet: ”Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, … gå först och försona dig med honom” (5:23f). ”Gå först” inte ”skjut upp det till senare.”

[16I Damaskus, i det Mellanöstern som plågas av prövningar, bor den grekisk-ortodoxe patriarken av Antiokia, Ignatius IV. Han har skrivit dessa gripande ord: ”Den ekumeniska rörelsen går bakåt. Vad återstår nu av den profetiska möjligheten från begynnelsen, förkroppsligad av personer som Påven Johannes XXIII och Patriarken Athenagoras? Vår splittring gör det omöjligt att känna igen Kristus; den är mot hans vilja att vi ska bli ett; så att världen kan tro. Vi har ett brådskande behov av profetiska initiativ, som kan lyfta ut ekumeniken ur det irrande hit och dit i vilket jag fruktar den fastnar. Vi har ett angeläget behov av profeter och heliga, som kan hjälpa våra kyrkor att vända om genom ömsesidig förlåtelse”.

[17Under sitt besök i Taizé, den 5 oktober 1986, föreslog Påven Johannes Paulus II en väg till gemenskap, när han sa till vår kommunitet: ”Genom att ni själva önskar vara ’en liknelse av gemenskap’ hjälper ni alla som ni möter att vara trogna mot deras kyrkotillhörighet, som är frukten av deras utbildning och deras ärliga val, men också att gå in mer och mer i gemenskapens mysterium, det som Kyrkan är i Guds plan”.

Printed from: http://www.taize.fr/sv_article1541.html - 6 August 2020
Copyright © 2020 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France