I Sydsudan sommaren 2013

Yambio är huvudstad i delstaten Western Equatoria, i den södra delen av landet, där skogen sträcker sig till Kongo och Centralafrikanska Republiken.
En präst jag mötte sa: ”Vår region har upplevt många djupa svårigheter: först kriget och sedan grymheterna från Herrens motståndsarmé. Många är fortfarande traumatiserade och vågar inte återvända till sina byar. Här finns många unga som är beredda att börja arbeta. Vi behöver lära upp dem och utveckla deras potential. Men 80 % av de unga saknar formell utbildning och arbetar inte. Vad kan vi göra de närmsta 20 åren för att ge dem mening i livet?"

Rumbek är Dinkalandets hjärta. Dörren till det rum där Fader Colombo, stiftets administratör, bor och arbetar är alltid öppen. Efter några minuter verkar det som om en djup trötthet kommer över honom, men plötsligt börjar han tala upprymt, och hans passion för uppdraget skiner igenom. Han förklarar:
”Bara i Rumbeks församling skulle vi behöva öppna tjugo kapell. De pastorala behoven är enorma. Vi behöver också utbilda prästkandidater. Jag har varit i Afrika i decennier, men
detta är den svåraste och fattigaste plats jag varit på.”

John Mathiang är en av tre Dinkapräster i Rumbeks stift. Han har hjälpt till att starta en grundskola som inte bara är till för bybarnen utan som också är öppen för dem som kommit tillbaka norrifrån och som behöver integreras igen.
”Utbildningsdepartementet ger bara lön till två lärare”, berättar han för mig. ”Utöver dessa har jag bett unga akademiker att hjälpa till på frivillig basis. Tack vare stödet från Operation Hopp har vi kunnat bygga ett rum där vi förvarar mat och lagar morgongröt åt barnen. Gröten fungerar som en motivation för dem att komma till skolan regelbundet: hemma får de ofta bara ett mål mat om dagen. Dessutom bygger vi klassrum för de elever som fortfarande har lektioner under sheanötsträden."

Sedan självständigheten för två år sedan har nästan en miljon av inbördeskrigets flyktingar återvänt till Sydsudan. De kom med pråmar på Nilen och sedan med lastbil. Trots att de har sina rötter i trakten har många av dem aldrig bott där. De är födda i flyktinglägren utanför Khartoum, i norr. De talar inte särskilt bra Dinka och har inte vuxit upp i det traditionella samhället.
”Vi måste integrera dem ett steg i taget, och barnen har redan börjat i grundskolan”, säger John Mathiang.

Överallt visar de unga sin längtan att utbilda sig, studera och sin vilja att arbeta hårt om någon ger dem arbete. Att etablera nätverk och utvecklingsplaner är en fråga om några få år. Det finns så stora behov att det kommer att finnas arbete för alla. Biståndsorganisationer, FN-institutioner, religiösa institutioner och till och med lokala myndigheter erbjuder strategier, resurser och generös och duktig personal.

Det är slående att många av dessa unga människor är medvetna om behovet av att ha en fast personlig grund för att bygga upp sina liv och tjäna sitt sammanhang och sitt land. De känner att bön och gemenskap med Kristus är grundläggande för att de ska kunna
rota sig med kraft och hållbarhet. De upptäcker att Gud kan upplysa oss och bli kvar i oss genom att vi läser bibeltexter och lyssnar i bön. Coachning, att samtala om erfarenheter, kommer att uppmuntra dem och bekräfta dem.

 Uppskattad befolkning: nästan 12 miljoner.
 Medellivslängd: 42 år.
 73 % är analfabeter, 1,6 % går gymnasiet
 50 % av befolkningen lever under fattigdomsgränsen