Religioner och Evangelium

Angår evangelium endast kristna?

Enligt Kristus egna ord är evangelium avsett för hela mänskligheten: ”Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen” (Mark 16:15). Men missionstanken generar många. Måste hela världen anta den kristna religionen? Är det inte så att missionen döljer en längtan att få dominera? Kristendomens expansion gick ibland hand i hand med erövringskrig. Jesus skickade ut sina lärjungar ”som lamm in bland vargar” (Luk 10:3), och trots det har kristna ibland uppträtt som vargar mitt bland lammen.

Kanske av detta skäl har många kristna blivit försiktiga. Vi har fått lära oss att inte döma ut andra religioner. Och vi kristna är de första som måste ta evangeliet på allvar. Därför frågar sig en del människor: eftersom världsfreden beror delvis på en respektfull samexistens av olika religiösa gemenskaper skulle inte då det bästa vara att var och en behåller tron för sig själv och låter andra hitta sin väg i respektive traditioner?
Evangelium, i ordets ursprungliga mening, är inte religiös undervisning. Evangelium betyder ”goda nyheter”. Nyheter är inte något man undervisar i, utan något man förmedlar. I antikens värld, te. proklamerades en ny kejsares födelse eller invigning som ”goda nyheter”. Likaså i Bibeln, Evangelium förkunnar början på en ny tid, en ny regim. Men här är kungen Gud. Jesus och hans apostlar förkunnade Guds makt. Evangelium är ”den goda nyheten om [Guds] rike” (Matt 4:23; 9:35; 24:14).

Gud regerar: detta är goda nyheter som utlovar en framtid av fred för alla länder på jorden. Om Gud är kung kommer inte djungelns och hopplöshetens lag att få sista ordet. Guds makt är en hemlighet (Mark 4:11), men inte ett abstrakt begrepp. De första kristna kände igen den i Jesus, som gav sitt liv på korset. ”Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde” (Upp 12:10). Guds makt är den kärlek med vilken Jesus älskade. Det är Guds Ande som sänder denna kärlek till människors hjärtan (se Rom 5:5). Evangelium försäkrar oss att, det kortlivade skenet till trots, framtiden tillhör dem som älskar och förlåter.

Detta hopp angår hela mänskligheten. Det är därför som de första kristna inte kunde behålla det för sig själva. De ställdes som offentliga vittnen ”inför ståthållare och kungar” (Mark 13:9) och ”ända till jordens yttersta gräns” (Apg 1:8). Att proklamera evangelium betyder inte att sprida en religion som är överlägsen andra. Utan det betyder helt enkelt att inte hålla tyst med vårt hopp om fred.

Vilken attityd till andra religioner kräver vår kristna tro?

I dag lever många kristna sida vid sida med dem som tillhör andra trosgemenskaper. När en by, en stad eller ett helt land blev kristet var förhållandet till andra religioner primärt en teoretisk fråga. Nu är denna fråga alltmer relevant i det dagliga livet.

Under aposteln Paulus tid levde inte heller de kristna i Rom i ett kristet samhälle. Han skrev till dem: ”Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er” (Rom 12:18). Dessa ord uppmuntrar oss att göra allt vi kan för att minska spänningar och undvika konflikter. Fredlig samexistens beror aldrig på bara en av parterna. Men Paulus håller fast vid att, med hänsyn till freden, kristna bör åtminstone göra det som beror på dem.

För att leva tillsammans i varaktig fred räcker det inte med tolerans. Att respektera andra betyder inte bara att lämna dem ifred. Det betyder också att vara intresserad av dem. Att säga att alla har sin uppfattning och inte vara öppen för diskussion kan vara en raffinerad form av förakt. Är ett äkta möte verkligen möjligt om alla utesluter det som är värdefullast för dem i detta möte? Vi delar med våra vänner det som får var och en av oss att hoppas och leva. Kristna kan inte hålla tyst med detta att Kristus är deras hopp och deras liv. ”Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp” (1 Pet 3:15).

Eftersom varje religion handlar om det absoluta, och eftersom detta absoluta varierar från en religion till en annan finns det en möjlig grund för konflikt här. Men ska vi därför försöka harmonisera de olika religionerna för fredens skull, och välja ut från dem bara de bitar som alla kan vara överens om? En omsorg om harmonin är inte främmande för Bibeln: ”tänk på vad som är riktigt för alla människor” (Rom 12:17). Den interreligiösa dialogen bidrar till detta sökande efter det som är riktigt för alla. När det finns förtroende mellan ledarna för de olika religionerna kan de arbeta tillsammans mot våld och orättvisa.

Men dialogen skulle inte vara ärlig om den krävde att parterna skulle ge upp det absoluta som är typiskt för religioner som sådana. Kristna kan inte förneka detta att Jesus Kristus finns i vår tros centrum, ”en [Kristus] är förmedlaren mellan Gud och människor” (1 Tim 2:5). Men detta absoluta gör ändå inte alls en sann dialog omöjlig, utan det binder oss till samtal, eftersom det som gör Jesus unik är hans ödmjukhet. Han blev allas tjänare. Han tog platsen längst bak. Därför kan vi aldrig sätta oss på andra, utan bara säga välkommen och låta dem göra detsamma.

Brev från Taizé: 2005/3

Printed from: https://www.taize.fr/sv_article1872.html - 25 June 2022
Copyright © 2022 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France