Meditationer över glädje, enkelhet och barmhärtighet

Under Samling för en ny solidaritet var det varje morgon en broder som ledde en kort bibelmeditation vid morgonbönens slut för att presentera dagens tema. De meditationerna publiceras här och kommer att användas till "Bibeltexter med kommentarer" de närmaste månaderna.

På torsdagskvällen ledde också broder Alois en meditation.

Måndag: En djärv glädje

Jesus sa: “Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern. Med himmelriket är det också som när en köpman söker efter fina pärlor. Om han hittar en dyrbar pärla går han och säljer allt han äger och köper den.”
(Matteusevangeliet 13:44—46)

Vi har just sjungit och bett vår morgonbön tillsammans. I evangelieläsningen hörde vi två liknelser om Himmelriket. Jesus talar inte om någon avlägsen plats eller tid, utan han berättar om Gud som kommer nu och om Guds närvaro ibland oss idag. ”[Du är] den Helige, till din tron stiger Israels lovsång” (Psaltaren 22:4). Gud regerar i himlen, men han sätter sin tron och regerar också mitt ibland sitt folk som sjunger.

“Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker”, “som när en köpman söker efter fina pärlor”. Jesus jämför Guds ankomst i våra liv och i vår värld med upptäckandets lycka och den glädje som kommer av det som är dyrbart bortom alla jämförelser och oändligt vackert.
En man plogar sin åker. Hans plog slår emot ett hinder. Men det är varken en stor sten eller en rot. Han blir tvungen att avbryta sitt arbete, tittar närmare och inser att han har ramlat på en skatt. Jordbruksarbetaren har gjort sitt livs upptäckt! En skatt av omätbart värde var gömd i åkern som han plogade, och ingen visste det.

Hjälten i den andra liknelsen är en köpman. Hans arbete är att leta upp fina pärlor och sälja dem vidare. Men liksom lantbruksarbetare får han en dag uppleva en obeskrivlig glädje. Han hittar något som är mycket bättre än vad han letade efter: en dyrbar pärla av ett slag som han aldrig har sett förut, en pärla som kommer att förändra hans liv helt och hållet.
Lantbruksarbetarens hjärta började antagligen slå fortare när han hittade skatten. Från och med nu har han sitt på den säkra sidan och behöver inte oroa sig mer. Lyckan griper tag i honom, men han håller huvudet kallt. Han gömmer skatten där den låg. Ingen annan får veta att den finns. Han vill vara säker på att få ha allt för sig själv. För att kunna köpa åkern där den ligger säljer han allt han har. Han köper åkern, och skatten är hans.
Köpmannen med pärlorna blir lika glad när han hittar sitt livs pärla, vackrare än någonting han har sett tidigare. Han säljer också allt han har för att få sitt ögas lycka och sitt hjärtas glädje.

Hur ska vi ta emot Guds rike? Hur ska vi ta emot Gud som kommer för att regera bland oss och går in i våra liv och i vår värld? Guds ankomst ställer oss inför en ganska speciell valsituation. Det är inte fråga om att välja mellan gott och ont. Det som jordbruksarbetaren och köpmannen väljer bort är inte något dåligt. Tvärtom, de väljer bort bra saker. De väljer med glädje bort saker som är bra, och de gör det för att få något som är oändligt vackert och ojämförligt värdefullt.

När Gud kommer och kliver in i våra liv måste vi välja. Jesus bjuder in oss till att välja glädjen, skatten, en dyrbara pärlan. Glädjen går hand i hand med att välja bort – det är detta som Jesu ord understryker. Glädjen har klätt av hjältarna i de båda liknelserna allt de ägde. De vågade bli glada, och deras glädje fick dem att sälja allt de hade.
Kristus bjuder in oss till att välja Guds glädje framför allt som vi äger, framför det vi åstadkommer och framför våra planer. Det kan till och med hända att vi väljer glädjen framför oss själva. Glädjen vandrar tillsammans med själv-glömskan.
Berättelserna om jordbruksarbetaren och köpmannen som med glädje väljer bort allt de äger lär oss hur befriande glädjen är.

  • Vilken skatt eller pärla har jag hittat på mintrosresa? Vad har gjort mig överraskad? Vad har gjort mig glad?
  • När har detta att välja bort något gjort mig lyckligare? När har glädjen gjort mig friare?

Sorg som byts i glädje

Jesus märkte att de ville fråga honom och sade till dem: ”Ni undrar varför jag sade: ’En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen’? Sannerligen, jag säger er: ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig. Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje. När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen. Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er.
(Johannesevangeliet 16:19–22)

Den tid som lärjungarna fick med Jesus var festens tid för dem. Jesus ville att det skulle vara så. Precis i början sa han till dem: ”Inte kan väl bröllopsgästerna sörja så länge brudgummen är hos dem” (Matteusevangeliet 9:15). I Galileens städer och byar flyttades festen från plats till plats med Jesus.

Ända från början hade Jesus också sagt hemlighetsfulla saker som ingen förstod än. ”Det skall komma en tid då brudgummen skall tas ifrån dem.” Festernas tid kommer att ta slut. Kvällen innan Jesus skulle dö sa han öppet: ”En kort tid och ni ser mig inte längre.” Jesus vet att han kommer att dö. Han vet också hur svårt det kommer att bli för hans vänner. ”Sannerligen, jag säger er”, säger Jesus, ”ni kommer att gråta och klaga.” Men det finns något bortom denna sorg. ”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen.” Genom sin död lämnade Jesus dem, men han kom tillbaka från döden, och hans vänner mötte honom – Maria Magdalena först av alla, sedan Petrus och Johannes och många andra.

Den kristna glädjen är en påskglädje. Den ödeläggs inte av lidande och död eller av den Älskades frånvaro, Guds frånvaro. Jesus sa: ”Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje.”

Den kristna glädjen är en påskglädje. Den är inte motsatsen till sorg. Påskglädjen flyttar in i vår smärta och sorg. Den förvandlar dem inifrån. ”Er sorg skall vändas i glädje.” Smärta och sorg försvinner inte när glädjen kommer, utan de vänds i glädje. Även om de inte alltid förvandlas till glädje får de besök av glädjen och lyses upp av den.
Sorg och glädje kan finnas i oss samtidigt, som dimman och ljuset som blandas här på kullen i Taizé på höstmorgnarna.

Aposteln Paulus säger till oss: ”Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter” (Romarbrevet 12:15). Vad ska vi göra när vi på en och samma gång möter människor som upplever glädje och andra som gråter? Vi kan inte lyda den här uppmaningen genom att sjunga och gråta samtidigt.
Det som vi skulle kunna kalla en glädjefylld sorg är något som existerar. Det finns ett triumferande sätt att vara glad, ett sätt som bara gör de människor som gråter ännu mer ledsna. Påskglädjen är vid nog att rymma både smärta och sorg. Den gråter och gläds på samma gång och får otröstliga ansikten att le.

Precis som ett barn föds påskglädjen i smärta. Jesus säger: ”När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen.” Jesus talar om den glädje som föds i smärta när han säger: ”Ingen skall ta er glädje ifrån er.”
För länge sedan skrev broder Roger i Taizés regel: ”Var inte rädd för att ta del av andras prövningar, var inte rädd för lidande, för det är ofta längst ner i avgrunden som vi upptäcker glädjens fulländning i gemenskapen med Jesus Kristus.”

* På vilket sätt kan glädje bidra till en ny solidaritet? På vilka sätt kan vi glädjas med dem som är glada och gråta med dem som gråter?
* Hur kan vi hjälpa varandra att låta glädjen födas på nytt och på nytt, också mitt i det som gör oss ledsna?

Onsdag: En enkelhet som öppnar hjärtan

Han kom in i Jeriko och gick genom staden. Där fanns en man som hette Sackaios, och han hade hand om tullen och han var rik. Han ville gärna se vem denne Jesus var men kunde inte för folkmassan, för han var liten till växten. Han sprang i förväg och klättrade upp i en sykomor för att kunna se honom, eftersom han skulle gå förbi där. När Jesus kom dit såg han upp mot honom och sade: ”Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem.”
 
Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje. Alla som såg det mumlade förargat: ”Han har tagit in hos en syndare.” Men Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: ”Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.” Jesus sade till honom: ”I dag har räddningen nått detta hus – han är också en son till Abraham, och Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.”
(Lukasevangeliet 19:1-10)

Glädje, enkelhet och barmhärtighet är ord som broder Roger kom tillbaka till igen och igen genom sitt liv — eller verkligheter, som han tyckte om att kalla dem. Han kände att orden hjälpte oss att hitta kärnan i vad evangeliet handlar om och vem Gud är. Efter att de två senaste dagarna ha reflekterat kring glädje vänder vi oss idag till enkelhet. Hur kan enkelhet hjälpa oss att komma till det innersta?

Låt oss börja genom att titta närmare på den här morgonens evangelieläsning. Historien börjar med att rakt på sak berätta för oss att Jesus gick genom Jeriko där Sackaios, som arbetade som skatteindrivare och som var rik, bodde. En skatteindrivare var någon som jobbade för de romerska ockupanterna och som folket betraktade som kollaboratör. Och om han var rik så var han utan tvekan korrupt. Men berättelsen går inte in på det. Utan vidare diskusson fortsätter den med vad som händer. Och det berättas inte på ett faktaåtergivande sätt, som i början, utan mer mänskligt, ja, till och med rörande. Vi inbjuds att se bortom det yttre, bortom det första intrycket.

Sackaios är nu ivrig att se Jesus men oförmögen på grund av allt folk. Han springer förbi alla och klättrar upp i ett träd, som ett barn, för att se Jesus gå förbi. När Jesus kommer till platsen stannar han plötsligt, tittar upp på Sackaios och kallar honom vid namn: "Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem."
Kanske hade Jesus när han närmade sig frågat folk i klungan vem mannen i trädet var. Det är hur som helst vackert att föreställa sig Sackaios sitta där på en gren när glädjen bryter fram i hans ansikte och han skyndar sig ner för att ta emot Jesus.

Lite i taget träder en person fram för oss. Beskrivningen är stark. Det är tydligt att Sackaios letar efter något mer än en glimt av Jesus. Så låt oss inte tro att Jesus inte menar allvar när han säger att han vill hälsa på Sackaios! Jesus måste ha blivit fascinerad och väldigt gärna velat besöka honom.

Genast börjar människor muttra: ”Han har tagit in hos en syndare." Som rik skatteindrivare är Sackaios paria, föraktad. Eftersom han står mittemellan en kejserlig regering och en olycklig fokmassa och lever ett oärligt liv befinner han sig i en situation som antagligen inte är något annat än invecklad. Med de enklaste ord och gester placerar Jesus på ett förvånande sätt sig själv bredvid honom! Människorna klagar egentligen på Jesus eftersom han gör vad ingen annan någonsin skulle göra.

Äger förändringen rum nu, medan massan muttrar, eller inträffade den när Jesus först kallade honom vid namn? Sackaios har förändrats. Precis som Jesus hittar han nu ord och gester för att engagera sig i andra, sträcka ut sin hand till dem. Han säger: ”Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt." Sackaios kommer snart att välkomna inte bara Jesus utan också många andra i sitt hus. Jesus har öppnat dörren till Sackaios hjärta och hus, och han har stakat ut en ordentlig väg som går dit.

"I dag har räddningen nått detta hus", säger Jesus. "Han är också en son till Abraham." Kan folket i massan förstå, kan vi förstå? Sackaios är vår broder.

  • Vad hjälper oss att se bakom det yttre och bortom vära första intryck och engagera oss i människor som är olika oss själva? Hjälper det här exemplet på Jesu enkelhet mig?
  • Vad får mig att dela det jag har med andra? Vilken skillnad gör det när jag känner igen andra som mina "bröder" och "systrar"?

Torsdag: Enkelheten hos de yngsta och hos den som är de andras tjänare

Sedan kom de att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste. Då sade han till dem: ”Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren. Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men jag är mitt ibland er som er tjänare."
(Lukaevangeliet 22:24—27)

Vårt tema är också den här morgonen enkelhet. Vi ska se om den evangelieläsning vi lyssnade till nyss kan hjälpa våra reflektioner att ta ett steg till. Den berättar för oss om ett tillfälle i Jesu liv när en diskussion uppstod bland hans lärjungar. Vilken lättnad, tänker vi kanske — de var normala människor trots allt! Enligt Lukas inträffar den vid en av de viktigaste skärningspunkterna i Jesu liv, under hans sista måltid tillsammans med lärjungarna, inte så långt innan han blir tillfångatagen av mydigheterna och korsfäst. De diskuterade, står det, om vem av dem som skulle komma att betraktas som den störste.

Det är en prövningens stund för lärjungarna. Deras farhågor för vad som ska hända, deras osäkerhet inför Jesu öde och deras eget måste ha varit intensiva, bortom gränsen för vad de klarade att uthärda. Hur ska deras grupp kunna fortsätta om Jesus tas ifrån dem? Vem ska bli deras nya ledare? Vi kan förstå hur de kommer till den punkt där de börjar diskutera vem av dem som är störst.

Istället för att förebrå dem bryter Jesus in genom att ge dem en bild: “Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare.” De mäktigas förtryck och den ritualiserade uppskattning som de krävde från sian undersåtar var en smärtsam verklighet för de människor som levde i Romarriket. Att Jesus i det här ögonblicket målar upp en sådan bild för sina lärjungar kanske först gör oss förvånade, men den var välgörande. Det är som om Jesus håller upp en spegel för lärjungarna för att visa dem att deras farhågor och deras osäkerhet leder dem i fel riktning.

"Men med er är det annorlunda", fortsätter Jesus. "[D]en störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren."

Vid den här tiden var det den yngsta familjemedlemmen eller tjänarna som hade det största ansvaret för att alla i hushållet hade det bra och fick sina behov uppfyllda — det kunde innebära sådd på åkrarna och vård av sjuka och äldre. Fastän de befann sig lägst på den sociala stegen var deras närvaro viktog eftersom hela hushållets välmående hängde på dem. Om de var ovanlig duktiga och kapabla fick de kanske extra uppskattning, men det som förväntades av dem var trofasthet.

Att lärjungarna skulle vara som de yngsta, som de andras tjänare, betyder alltså att de stannar på sina poster och inte duckar för det ansvar som de har fått i Guds familj. De får inte lyssna till sin rädsla och försöka ta allt i egna händer. Jesus är mitt ibland dem, och nu försvinner han ur deras åsyn ett tag, men han kommer inte att överge dem. Det är nu de ska lita på Gud.

“Jag är mitt ibland er som er tjänare”, säger han I evangeliet berättar Jesus inte så mycket för oss om vad vi ska göra eller om hur vi ska göra det — han bjuder in oss i den djupgående rörelse som är hans eget liv. Det är den avväpnande enkelhetens väg, den väg där Guds självutgivande kärlek kommer för att möta oss och fylla oss.

  • På vilka sätt han rädsla och osäkerhet leda oss i fel riktning? Vad tar oss tillbaka till tilliten till Gud?
  • Hur talar Jesu avväpnande enkelhet till mig? Vilka ansvarsområden har jag fått i Guds familj?

Fredag: Barmhärtighetens Gud

Sök Herren medan han låter sig finnas, åkalla honom medan han är nära. Må den gudlöse överge sin väg, den ondskefulle sina planer. Må han vända om till Herren,
så skall han förbarma sig över honom, vända om till vår Gud, som alltid vill förlåta. Mina planer är inte era planer och era vägar inte mina vägar, säger Herren. Liksom himlen är högt över jorden, så är mina vägar högt över era vägar, mina planer högt över era planer.
(Jesaja 55:6—9)

Många människor tänker sig den Gud vi möter i den hebreiska bibeln, vårt Gamla testamente, som en arg domare, oförlåtande, redo att fördöma människor för minsta lilla brott mot hans bud. De skiljer gärna mellan denne Gud och den Gud som Jesus uppenbarar, en barmhärtig Fader som tar hand om oss och alltid visar sin kärlek och omsorg.

Var och en som tar sig tid att studera och meditera över Bibeln upptäcker att detta är en falsk motsättning. Den Gud som visade sig för Israels folk är precis samme Gud som Jesus vittnar om med sina ord och gärningar. Exodusberättelsen är central när det gäller vad Guds gör med sitt folk. Denna berättelse uppenbarar en Gud som lyssnar till de fattigas rop, som vill att människor ska ha liv i överflöd och vara lyckliga, en Gud som alltid är beredd att göra något nytt för att bryta de band som håller oss fångna. Kort sagt berättar den om en ömsint och barmhärtig Gud.

I den text som vi reflekterar över idag förklarar en profet att det faktiskt är detta som gör Gud olik människor. När människor blir avvisade av andra reagerar de ofta genom att avvisa andra i sin tur. Vi tycker det är väldigt svårt att förlåta dem som sårar oss djupt. Men enligt profeten är Guds vägar (den engelska formuleringen betyder snarare Guds sätt att vara, övers anm) och Guds planer inte som våra. Den som erkänner sina misstag och vänder tillbaka till Gud blir alltid välkomnad av Gud. Vår relation med Gud kan alltid börja om på nytt. Detta är vad vi kallar förlåtelse.

Gud kan handla på detta sätt eftersom hans beteende inte är förutbestämt, eller ens beroende, av hans motparts agerande. I egenskap av Livets källa kan Gud alltid hitta kraft nog att älska för att kunna besvara ont med gott. De kristna lärarna från de första århundradena förstod detta, men de uttryckte det med en svår term som är lätt att missförstå. De sa att Gud saknade förmåga att lida.

Om det betydde att Gud var likgiltig inför mänsklig smärta och obekymrad över skapelsens kamp och lidande skulle det förstås inte kunna beskriva den Gud vi möter i Bibeln. Det skulle vara en stor hädelse. Detta att Gud är oförmögen till lidande ska istället uttrycka att Gud står över människors sätt att tänka och handla. Det är ett sätt att säga att ingenting vi gör kan någonsin göra att Gud älskar oss mindre. Till skillnad från oss, som så ofta påverkas av andras respons, och vars goda intentioner löses upp när andra avvisar våra förslag, är Gud trogen sig själv. Gud är och kommer alltid att vara barmhärtighetens Gud. Gud kommer alltid fortsätta att älska, även när människor besvarar hans kärlek med likgiltighet eller avvisande. Som broder Roger brukade säga: ”Gud kan bara älska.”

Denna Guds trohet mot sin identitet är en stor källa till tröst. Det betyder att det finns en Klippa som vi kan luta oss mot för att få stöd. I en värld där allting verka instabilt, där vi så ofta är osäkra på var vi kan hitta lycka och mening, finns det Någon vi alltid kan vända oss till i vetskap om att vi kommer att bli välkomnade med glädje. Som fadern i berättelsen om den förlorade sonen (Lukasevangeliet 15:11 ff), som springer ut ur huset för att omfamna den son som har slösat bort hela sitt arv. Faderns attityd ändras inte på grund av sonens dumhet; allt fadern ser är ett älskat barn som ”var död och lever igen”.

Var hittar vi denne oföränderligt barmhärtige Gud? Jesus säger oss: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila” (Matteusevangeliet 11:28). Jesus uppenbarar för oss fullt ut den Gud som aldrig tröttnar på att göra gott, som alltid möjliggör en ny början för dem som kommer till honom.

  • Vad förändras i mitt liv när jag inser att Gud alltid kommer att ta emot mig med kärlek och glädje?
  • Vad skulle det betyda för mig konkret att ”söka” eller ”åkalla” Gud; var och hur hittar jag honom?

Lördag: Guds avbild — barmhärtighet

Jesus sa: "Men till er som vill lyssna säger jag: älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er. Välsigna dem som förbannar er och be för dem som skymfar er. Slår någon dig på ena kinden, så vänd också fram den andra. Tar någon ifrån dig manteln, så hindra honom inte från att ta skjortan också. Ge åt alla som ber dig, och tar någon det som är ditt, så kräv det inte tillbaka. Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem. Skall ni ha tack för att ni älskar dem som älskar er? Också syndare älskar dem som visar dem kärlek. Skall ni ha tack för att ni gör gott mot dem som gör gott mot er? Också syndare handlar så. Och skall ni ha tack för att ni lånar åt dem som ni tror kan betala tillbaka? Också syndare lånar åt syndare för att få samma belopp tillbaka. Nej, älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen. Då skall er lön bli stor, och ni skall bli den Högstes söner, ty han är själv god mot de otacksamma och onda. Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig."
(Lukasevangeliet 6:27—36)

I det här evangelieavsnittet beskriver Jesus två sätt att agera. Det ena är det som han kallar syndaras — "syndarna" betyder helt enkelt de människor som inte försöker göra det som Gud ber dem om. Idag skulle vi kalla detta det "vanliga" mänskliga sättet att bete sig. Det betår i att vara vänlig mot dem som är vänliga mot en, att ge till dem som ger en något tillbaka.

Den ständiga mänskliga impulsen är att dela in människor i två grupper — de som är på min sida och de andra, de som är likgiltiga eller fiender. Naturligtvis är det inget fel med att känna att man befinner sig närmare vissa människor. Det finns olika orsaker till att vi har mer gemensamt med en del människor än med andra. Men när detta leder till att vi ignorerar. kritiserar, stöter bort eller till och med skadar människor som inte är som vi blir det en källa till splittring och till och med till krig.

Sedan talar Jesus om det andra sättet att agera. Det är Guds sätt, och det består i att vara vänlig mot de otacksamma och de elaka. Som vi såg igår är Guds väg olik, eller Guds sätt olikt, vår mänskliga väg och vårt mänskliga sätt eftersom Gud inte förändras av gensvaret. Gud är "impassible", oförmögen att lida. Med andra ord: allt Gud kan göra är att älska.

Det som är nytt i Jesu budskap är inte att Gud är barmhärtig. Den författare som skrev Jesaja 55 visste detta, och det finns överallt i de hebreiska skrifterna, århundraden före Kristus. Det nya är inte att Gud är barmhärtig utan att vi människor som är Guds avbild kan vara barmhärtiga!

Jesus ber oss att vara kvinnor och män som verkligen är Guds avbild, människor som älskar sina fiender, människor som gör gott också mot dem som behandlar oss illa, människor som ger utan att vänta oss något tillbaka. Hur är det möjligt? Är det verkligen sant att människor kan vara som Gud? Varifrån får de motivation och energi till det?

Den kommer verkligen inte ur mänsklig karaktärsstyrka eller viljekraft. Gud kan ge utan att få något gensvar därför att Gud är livets källa. Men vi är inte källan. För att vi ska kunna fortsätta ge måste vi först ta emot. Och det är detta som är det nya med evangeliet. När Guds son kom till jorden som människa tog han med sig Guds heliga Ande, sin kärleks energi personifierad, rakt in i mitten av mänsklighetens livsvillkor. Genom Andens kraft kunde Jesus bota människor som var sjuka och förlåta människor som hade syndat. Han kunde gå så långt att han gav sitt liv för oss på korset och erbjuda sin förlåtelse till och med åt dem som torterade och dödade honom. Och efter sin uppståndelse gav han samma Ande vidare till sina lärjungar.

Som Jesu efterföljare blir vi en del av den troendegemenskap som Guds Ande ger liv åt. Det som slog dem som mötte de första kristna var att se en gemenskap som bestod av kvinnor och män med mycket skiftande bakgrunder och hur de levde tillsammans som bröder och systrar och delade allt, både det materiella och det andliga, och förlät varandra. Istället för att dela in människor i två grupper, de som befann sig på insidan och de utanför, tog de emot alla. De gick andra till mötes. De försökte leva i allomfattande solidaritet. Det var uppenbart att deras sätt att leva var olikt "det vanlig mänskliga sättet". Och detta drog många människor till dem.

Samma Ande som gav liv åt Jesus och de första kristna kan vi få ta emot. Ja, det är möjligt för oss att leva som Guds avbilder. Vi kan vara barmhärtiga så som vår Fader är barmhärtig. Men vi kan vara göra det tillsammans, genom att stötta varandra, och vi kan bara göra det om vi öppnar våra hjärtan för Gud i bön så att han lite i taget kan förvandla vårt sätt att tänka och handla. Då blir det omöjliga möjligt.

  • Beskriver Jesus en utopi eller har jag sett exempel på kvinnor och män som lever som Guds avbilder genom att älska villkorslöst? När? Var? Hur?
  • Vilka steg kan vi ta så att våra gemenskaper och kyrkor blir den allomfattande solidaritetens hem och platser där samhällets sprickor läker?

Printed from: http://www.taize.fr/sv_article19523.html - 28 January 2021
Copyright © 2021 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France