Under andra halvan av april reste två av långtidsvolontärerna i Taizé, Richard från Bangladesh och Merric från Australien, runt i Sverige. Här berättar de om sin resa.
Den 18:e april reste vi till Sverige, detta vackra och omväxlande land, för att under två veckor hälsa på i kyrkor och skolor och be tillsammans med unga.

Vi visste inte vad vi skulle vänta oss, men vi blev varmt mottagna i Stockholm och var med om det första av vad som skulle bli många välkomnande böner och glada möten.
Att möta unga i Sverige var en både inspirerande och förunderlig upplevelse, och vi upptäckte att vi blev inspirerade av deras entusiasm, av deras tro och också av hur de lyssnade på det som vi hade att berätta och hur de berättade saker för oss.
De unga i alla församlingar som vi besökte fick oss att känna oss välkomna — de fyllde sina kyrkor med ljus och vackra dekorationer och delade musiken, tystnaden och bönen med oss. Efter varje bön deltog vi i den underbara svenska tradition som består av kakor, kaffe och samtal, i Sverige känt som "fika".
Under resan upptäckte vi den gemensamma utmaning som hela Europa står inför: hur de nyanlända migranterna och flyktingarna ska tas emot. Många har kommit till Sverige, och på varje plats dit vi kom fick vi se både stora behov och svenskarnas gensvar.

V besökte ett kloster i Alsike, där en systragemenskap tar emot människor i nöd och ser till att de får det de behöver. Systrarna ger det de kan och delar med sig av det lilla de har. Det var inspirerande att se det stöd som församlingar runtom i Sverige ger de nyanlända så att de både kan känna att någon förstår dem och att någon älskar dem efter den tröttsamma resan i hopp om ett bättre liv.
Det fick oss att fråga: hur tar vi själva emot främlingen? Gör vi som den barmhärtige samariern och vittnar om Jesus och om barmhärtigheten genom att hjälpa människor som befinner sig i utsatta situationer och få dem att känna sig välkomna, eller blundar vi och går förbi?

Våra hjärtan blev varma när vi såg hur unga människor växte i tro, delade bön och tystnad med oss, diskuterade med oss och välkomnade oss så varmt. Att be tillsammans och att få fortsätta på trons resa i hopp och tillit till Kristi kärlek gav oss mycket glädje och inspiration.