En bön i Lund med Broder Alois

Under bönen talade broder Alois till deltagarna, och detta är vad han sa:

Låt oss samlas under samma tak!

Det är en glädje för broder Matthew och mig att be tillsammans med er ikväll i den vackra Klosterkyrkan. Vi är glada, inte bara därför att vi än en gång har fått komma tillbaka till Sverige där vi har så många vänner, utan också därför att vi är här för att delta i det som kallas The Joint Ecumenical Commemoration of the Reformation, “From Conflict to Communion – Together in Hope” tillsammans med påven Franciskus. Vi ber tillsammans ikväll att minneshögtiden ska bli ett tillfälle att röra oss fram mot en synlig enhet mellan kristna.

Om vi så ivrigt söker kristen enhet är det därför att vi har upptäckt något uppenbart: Kristi ljus, som har anförtrotts åt oss, kan bara spridas om vi bär det tillsammans. I det förflutna skildes kristna åt i evangeliets sannings namn. Idag är det, i evangeliets sannings namn, livsviktigt att kristna försonas.

Hur kan vi tala om att Gud är kärlek om vi är skilda åt? Det finns sådana gränser mellan olika samfund och kyrkor, men det finns också sprickor inom var och en av våra egna kyrkor. Låt oss inte slösa energi på sådana motsättningar.

Evangeliet bär inom sig en dynamik: ett allomfattande syskonskap. Det finns så många unga som drömmer om att kristna ska samlas och enas för att inte längre skymma evangeliet genom sina splittringar. När kristna lever åtskilda blir det omöjligt för evangeliets budskap att göra sig hört.

I kärnan av vår tro finns en förvissning: i Kristus har Gud försonat mänskligheten med sig själv. Han välkomnar oss i sig, och han delar (eng communicates) sitt eget liv med oss. I den meningen är försoning inte bara en av evangeliets alla dimensioner – den är dess hjärta. Den är den återuppbyggda tilliten mellan Gud och mänskligheten, och den förvandlar människors relationer.

De människor som Gud försonar med sig själv sänder han ut i världen. Kristus gör oss till försoningens ambassadörer, för Kristus vill försona hela mänskligheten.

Drivkraften bakom den ekumeniska rörelsens tillkomst på 1900-talet var att undvika att olika kyrkor och samfund tävlade i sitt missionsarbete. Idag är perspektivet ett annat: är det möjligt för oss som kristna att gå framåt tillsammans, med våra skillnader, för att vara fredens surdeg i mänskligheten? Om vi har som mål att hjälpa alla människor att vara en enda familj, kan vi visa att det går att leva i enhet och samtidigt respektera mångfalden?

Kristna står inför denna utmaning: enheten mellan alla som älskar Kristus kan bli verklighet bara om den innefattar respekt för mångfalden, men den blir bara trovärdig om den är synlig. Vi behöver en ny start för att kunna röra oss fram mot en sådan försonad mångfald.

Alltför ofta har utgångspunkten blivit en analys av skillnaderna. Kanske var det nödvändigt som förberedelse. Men utgångspunkten borde vara personen Kristus, som inte är delad. Teologen Dietrich Bonhoeffer skrev en gång: ”Det är bara genom Jesus Kristus som vi kan vara varandras bröder … Det är bara genom Kristus som vi hör ihop, men genom Kristus är vår tillhörighet och gemenskap verklig, total och evig.”

Så låt oss inte vara rädda för att komma till Kristus. Vi hör till varandra, men lika mycket och första av allt hör vi till honom.

Den uppståndne Kristus samlar i en enda gemenskap människor från alla möjliga bakgrunder, språk och kulturer, till och med från nationaliteter som tidigare har varit varandras motståndare. Det är det som gör det nödvändigt för kristna att söka synlig enhet.

En fråga dyker upp som konsekvens av detta: borde inte kyrkor som lever åtskilda samlas under ett tak – eller i ett tält – till och med innan de har kommit överens i alla teologiska frågor? Det var när alla var samlade under samma tak som apostlarna, Maria och andra fick den heliga Anden som gåva, den som förenar oss.

Det är genom att samlas under ett tak som vi kan byta gåvor med varandra, dela med oss till andra av det som vi betraktar som en gåva från Gud, men också ta emot de skatter som Gud har placerat hos andra. Påven Franciskus har formulerat det så bra: ”Det är inte bara en fråga om att ta emot information om andra för att lära känna dem bättre, utan vi får ta emot det som Anden har sått i dem som en gåva också till oss.”

Hur kan vi samlas under ett tak? Genom att arbeta för att ömsesidigt välkomna varandra, för en ömsesidig gästfrihet, oavsett om det är bland kristna som tillhör olika samfund och kyrkor eller mellan kristna som tillhör samma kyrka men som ibland är varandras motståndare.

En sann ömsesidig gästfrihet kräver att vi anstränger oss för att översätta. Trosinriktningar och övertygelser kan vara som främmande språk för varandra. Översättning kräver att vi är tålmodiga så att vi lär oss att lyssna till det som någon annan säger och säga det på vårt eget språk.

När det är något som inte går att översätta är gästfriheten inte möjlig utan förlåtelse, för intolerans har ofta skadat syskonskapet. Den evangelietext som vi har läst ikväll påminner oss om att förlåtelsen är något som ständigt förnyas, utan slut.

Och slutligen: gästfriheten går hand i hand med att se andra i det som är de och som är olikt vårt eget. När en annan människas tro förblir otillgänglig för oss, låt oss åtminstone vara uppmärksamma på dess äkthet. Att se varandra betyder också tacksamhet – när vi upptäcker varandra och förvånas bör det vara med ett inslag av fest och glädje!

Låt oss, för att göra den ömsesidiga gästfriheten verklig, samlas oftare i Guds närvaro, lyssna till hans ord i tystnad och lovsjunga. Att be tillsammans är ett sätt att ta ut enheten i förskott. Genom en mycket enkel andaktsstund förenar den heliga Anden oss. Och säkert gör det också att den teologiska dialogen kan röra sig framåt.

Sedan kommer längtan att göra allt som vi kan göra tillsammans, att inte längre göra något utan att ta hänsyn till andra och bjuda in dem att vara med.

Gud tröttnar aldrig på att börja om med oss. Vi kan inte heller tröttna på att ge oss ut gång på gång på stigen som leder till förlåtelse, till försoning, till ett ömsesidigt välkomnande.