Meditationer av broder Alois

Varje kväll under Europamötet talade broder Alois till deltagarna. Här är transkriptionerna av hans meditationer dag för dag.

JPEG

Fredag kväll 28 december 2018

Det är en stor glädje att inleda vårt Europamöte här i Madrid! För att komma hit har en del av er rest mycket långt. Staden Madrid, de kristna församligarna, många religiösa gemenskaper, många familjer och till och med människor som lever ensamma tar emot oss. Låt oss genast säga ett stort tack till dem för deras generositet.

Den gästfrihet som möter oss rör vid våra hjärtan. Varje år, i mer än 40 år nu, har vi fått uppleva den här gästfriheten, en källa till glädje, tack vare mötena på pilgrimsfärden för tillit på Jorden.

"Låt oss inte glömma gästfriheten!" Det är den uppmaning som vi vill fördjupa under dagarna här och under det kommande året i Taizé och på andra platser. I möteshäftet finns fem förslag för år 2018, förslag som öppnar vägar för eftertanke och handling.

I år har vi fått uppleva en gästfrihet utöver det vanliga. I augusti samlades 2 000 unga vuxna från hela Asien, och från andra länder också, till ett möte i Hongkong. 700 unga lyckades komma från Kinas fastland.

För några månader sedan upptäckte vi samma gästfrihet i Lviv i Ukraina. Unga från alla de kristna kyrkor som finns i landet tog emot unga från andra länder, och alla samlades för att be tillsammans.

Detta var tecken på hopp, tecken på att de yngre generationerna kan bygga en framtid för mänskligheten grundad på samarbete och inte på konkurrens eller tävling.

Gästfriheten för oss nära varandra, bortom skillnader och till och med bortom de gränser som finns mellan kristna, mellan religioner, mellan troende och icke-troende, mellan etniska grupper, mellan livsval och politiska åsikter. Det är klart att gästfriheten inte raderar alla gränslinjer, men den får oss att se dem i ett annat ljus: den gör det möjligt för oss att lyssna och föra en dialog.

Gästfrihet är grundläggande för varje människa. Vi kom alla till världen som hjälplösa spädbarn och skulle inte ha överlevt om vi inte hade blivit välkomnade, och den erfarenheten och upplevelsen finns med oss till vårt sista andetag.

Motivet för att välja gästfrihet finns i övertygelsen att vårt eget liv är en gåva som vi har fått ta emot. Och den övertygelsen får sin näring i vår tro. Vi har just läst Bibelns första sida. Denna stora poetiska berättelse, som är ganska gåtfull, kan hjälpa oss att förstå att allt som finns är en gåva. Himlen och Jorden, havet, mörkret, ljuset – allt kommer från Gud. Och i allt som finns är Gud närvarande genom sin andedräkt, sin Ande.

Ja, mitt liv är en gåva som jag har fått. Och andra människor är också, i varierande grad, gåvor till mig. Min egen identitet byggs genom mina relationer med andra. Naturligtvis är en annan person alltid olik mig, jag förstår inte allt av honom eller henne, och jag kan inte dela allt med en annan eller tala om allt med en annan.

Att välkomna varandra innebär också att vi accepterar gränser, våra egna gränser och andras gränser. Att välkomna en annan människa går hand i hand med urskiljningsförmåga. Men det kan aldrig bli en ursäkt för att vi låser in oss och kapitulerar inför vår rädsla för den andre, en rädsla som finns i oss alla.

Detta är några små tankar på det vackra temat gästfrihet. Imorgon förmiddag kommer ni att läsa de två första förslagen i smågrupperna. De är tänkta att hjälpa oss att gå djupare in i tron, in i en tillit till att Gud alltid välkomnar oss först, och att Kristus är närvarande i våra liv. Låt oss söka, söka, söka under de här dagarna, så kommer vi att finna.

Lördag kväll 29 december 2018

Under de här dagarna, när vi är tillsammans här i Madrid, är vi samlade från så många olika länder. De som tar emot oss tillhör olika generationer. Tillsammans med alla dessa människor som vi aldrig tidigare har träffat upplever vi gemenskap. Och i den finner vi en glädje.

Vår pilgrimsfärd för tillit är också ett inre äventyr. Ikväll skulle jag vilja fästa er uppmärksamhet vid den aspekten av vårt möte: tilliten till andra, tilliten till oss själva och tilliten till Gud är verkligheter som hör nära samman med varandra.

Tilliten är varken blind eller naiv, inte drömmande heller. Den vet hur man skiljer mellan gott och ont. Men den är övertygelsen att i varje situation, till och med i mörkret, kan det öppnas en väg som leder till livet.

Tilliten är inte passiv. Den är en kraft som i varje situation provocerar oss att ta ett steg till för att kunna leva mer fullt ut och för att kunna hjälpa andra att göra detsamma. Den stimulerar vår fantasi. Den ger oss modet och beredskapen att ta risker.

Men vi vet alla vad det innebär att sakna tillit. Trötthet, misslyckanden, svikna vänskaper, våld, naturkatastrofer, sjukdom – alla sådana saker får tilliten att erodera. Tillit är något sårbart.

Vår tillit till Gud är också ömtålig. I en viss utsträckning upplever vi alla tvivel: vi tvivlar på Guds kärlek, och en del tvivlar till och med på Guds existens. Var ska vi då kunna hitta tillitens källa?

För att tilliten ska kunna födas och återfödas i oss behöver vi någon som visar oss tillit, någon som tar emot oss, någon som visar oss gästfrihet.

Ikväll har vi läst en imponerande berättelse ur Jesu liv. Han kommer gående över sjön för att vara med sina lärjungar under en storm. Det är en berättelse som låter osannolik för våra moderna öron. Men låt oss minnas Jesu ord: ”Var inte rädda. Det är jag.” Och till Petrus, som vill gå honom till mötes på vattnet, säger han: ”Kom!” Så Petrus hoppar i vattnet. När han ser på Jesus kan han röra sig framåt, men så snart han låter sig hypnotiseras av faran sjunker han.

För lärjungarna är Jesus inte bara läraren som undervisar dem. Han har kallat dem att vara med honom, och han skickar ut dem därför att han litar på dem. Om vi bara kunde se att Jesus är den som har den totala tilliten till oss …

Även om vi vore världens största syndare skulle han säga samma ord till oss som han sa till sina lärjungar: ”Var inte rädda. Det är jag.” Till varenda en av oss riktar han samma uppmaning som till Petrus: ”Kom” – lämna dina små tryggheter bakom dig, våga möta världens ibland hårda verklighet.

Teresa av Avila, en exceptionell kvinna som levde under 1500-talet och som fortfarande inspirerar oss idag, lämnade efter sig de här orden som vi sjunger: ”Nada te turbe, nada te espante, quien a Dios tiene nada le falta” (Känn ingen oro, känn ingen ängslan – den som har Gud kan ingenting sakna). Hon sa också: ”Aventuremos la vida!” (Låt oss riskera livet!) Ja, livet är vackert för var och en som djärvt ger sig av och som fattar modiga beslut.

Vilka är dessa modiga beslut? Var och en av oss är kallad att ge sitt gensvar genom att gå på en inre pilgrimsfärd som leder från tvivel och rädsla till tillit. För oss alla är det en fråga om att ta emot Kristi kärlek och på det sättet bli människor som skapar tillit och fred, nära oss och långt borta.

Söndag kväll 30 december 30

När vi har sjungit Alleluia:

"Låt oss inte glömma gästfriheten!" Det är den uppmaning som vi fördjupar oss i under dagarna här. Vi samtalar, vi delar med oss av våra idéer, men mest av allt upplever vi gästfrihet. Till de familjer, församlingar och kommuniteter som har öppnat sina dörrar, till ärkebiskop Kardinal Osoro och er andra representanter för kyrkorna här, till Ms. Camena som är borgmästare här i Madrid och till stadens myndigheter vill vi rikta ett tack för det varma välkomnande som vi har mötts av.

I slutet av bönen:

Vi, bröderna från Taizé, väntar oss mycket av Europamötet här i Madrid. Vår innerliga längtan är att det ska få väcka hopp. När vi står inför vår tids stora svårigheter och utmaningar riskerar en del av oss att känna sig modfällda och desillusionerade. Den erfarenhet av delande och gemenskap som vi kan få under dagarna här kan ge oss mod att se på framtiden med hopp.

Det är verkligen en pilgrimsresa för tillit vi befinner oss på. Att vi bygger relationer, bygger broar över det som skiljer oss åt, är vad vårt samhälle och våra hemländer behöver. Ett samhälle kan inte överleva utan tillit mellan de människor som utgör det. Tillit gör det möjligt att föra en dialog om vad som skiljer oss åt. Tillit kan gå så långt som till att vi respekterar och till och uppskattar den andres egenheter.

Vi hör alla till samma familj, mänskligheten. Mer än någonsin behöver vi varandra. Så många frågor – de enorma ekologiska utmaningarna, till exempel – kan bara lösas om vi arbetar tillsammans över gränserna.

Naturligtvis är den upplevelse av gemenskap som vi får vara med om under dagarna här kortlivad. Men den är verklig. Den visar oss att det är möjligt att bygga tillit mellan människor som är mycket olika. Och vi ser att Kyrkan kan vara en plats som ger den tilliten plats att växa.

Ja, Kyrkan är kallad att vara en plats för vänskap, en vänskap som växer sig ännu större. Under våra dagar här får vi en bild av Kyrkans universalitet. Den gör det möjligt för oss att förstå att kristna kan arbeta för en globalisation som har ett mänskligt ansikte – och att detta till och med är ett särskilt ansvar för oss.

Låt oss börja på en personlig nivå. Låt oss utforska hur våra lokala gemenskaper kan bli öppnare. Låt oss gå de människor som är olika oss till mötes – de fattigaste i vår närhet, immigranter, kristna som tillhör andra samfund, troende som tillhör andra religioner, människor som säger att de inte kan tro.

Att engagera sig i mänsklig solidaritet hör tätt ihop med det inre livet. Som troende, låt oss utforska hur vi kan förnya vår bön, låt oss öva oss på att vara uppmärksamma på Guds kärlek dag och natt. Det får oss att komma närmare de människor som är olika oss.

Att leva i en sådan öppenhet är först av allt en fråga om att lyssna till andra. Är det inte så att våra dialoger, i samhället såväl som i kyrkan, lider av att vi misslyckas med att lyssna? Låt oss börja med att försöka förstå den andre, försöka förstå situationer som ofta är komplexa.

I oktober var jag inbjuden till Rom för att vara med under den katolska biskopssynodens möte om ungdomar. En önskan nämndes om och om igen där: att ni, de unga, i Kyrkan ska få hitta människor som lyssnar på er. Att era drömmar ska tas på allvar, att er kreativitet ska få stöd, att ni som berättar om lidande ska bli hörda.

Vi vill ta vara på alla möjligheter att arbeta för att solidaritet och till och med vänskap ska bli det som kännetecknar framtiden i våra hemländer. Det är i den andan som vi fortsätter på vår pilgrimsfärd för tillit på Jorden.

Mötena i Taizé kommer att bli steg på vägen. De kommer att äga rum varje vecka under året, och en särskild vecka avsätts för unga vuxna som är mellan 18 och 35 år, mellan den 25 augusti och den 1 september. Precis innan den börjar är det en helg för vänskap mellan unga kristna och unga muslimer, den 22 till 25 augusti.

På andra platser i världen kommer det att hållas flera möten utmed pilgrimsfärdens stig. En grupp från Libanon och andra länder i Mellanöstern har kommit hit och är här bland oss för att bjuda in oss att komma närmare deras verklighet och för att erbjuda oss gästfrihet. 22 till 26 mars kommer vi att hålla ett möte för unga vuxna i Beirut.

Efter sommaren kommer vi att resa längre söderut, till Sydafrika. Vi har så mycket att lära genom att lyssna till vad Sydafrika har gått igenom de senaste årtiondena och var landet befinner sig idag. Sydafrika ligger mycket långt från Europa, men ni är alla välkomna den 25 till den 29 september, när vi håller ett möte för unga vuxna i Afrikas södra ände, i Kapstaden.

Sedan kommer nästa Europamöte, från 28 december 2019 till 1 januari 2020, i Wroclaw.

Måndag kväll 31 december 2018

Vi är redan vid slutet av vårt möte. Ikväll ska vi fira det nya årets ankomst. Och i era värdförsamlingar kommer ni att vara med om en nyårsbön för fred.

På alltför många platser i världen är freden hotad. Vi måste be för fred och rättvisa, för de kan inte existera utan varandra. Vi borde aldrig acceptera situationer som innebär orättvisor, vare sig de är nära oss eller långt bort. Men låt oss ha ett försonat hjärta när vi kämpar. Låt oss inte lägga hat till våldet.

Den erfarenhet av gemenskap som vi har fått under de här dagarna stimulerar oss och uppmuntrar oss att ta konkret ansvar för freden. Var och en av oss måste hitta sitt sätt. Många av er är redan engagerade i solidaritetsinitiativ. Jag skulle helt kort vilja nämna tre utmaningar som jag tycker verkar vara viktiga.

Den första är att göra skillnaden mellan rika och fattiga mindre. Kan vi, i små grupper i våra kyrkor, vara mer uppmärksamma på de situationer där fattigdom spelar en stor roll? Vi kan börja med mycket små medel, med nästan ingenting. Det är möjligt. Till exempel kan vi genom besök bryta den isolering som drabbar en person som lever i hemlöshet, en äldre människa som lever ensam, övergivna barn.

En andra brådskande utmaning är naturligtvis att välkomna migranter och flyktingar. Låt oss stödja lokala och internationella initiativ för att ge dem mer trygghet och rättvisa. Vissa människors trygghet kan inte säkras genom att andra kommer till skada. Rädslan för fenomenet, ett fenomen i en storleksordning som är ny för Europa, är förståelig. Men en sak är säker: inga lösningar kommer till utan personliga relationer med de människor som söker skydd eller en bättre framtid i andra länder.

Och en tredje: fred mellan människor förutsätter solidaritet med skapelsen. Vår underbara planet är hotad av den hänsynslösa exploateringen av dess tillgångar, de olika föroreningarna och förlusten av biologisk mångfald. Och detta leder till orättvisor och våld mellan människor. Vi kan alla ta konkreta steg för att möta den utmaningen.

De tre åtagandena, bland många möjliga, är mycket mer än ett moraliskt imperativ. Genom att ta dem på allvar, genom att engagera oss i dem, kan vi hitta en mening för våra liv.

En sista kommentar. Jag har just uppmana oss att kämpa och att göra det med ett försonat hjärta. Det bygger på att vi går till försoningens källa. Den källan är inte någon idé – den är en person. Det är Kristus. Han ger oss sin fred och frid. Utan den inre frid som vi får från honom kan hopplöshetens och bitterhetens frestelse bli för starka.

När vi är nära den källan står vi ansikte mot ansikte med Kristus. Men vi behöver också människor som visar oss vägen till källan. I kyrkan finns det människor, inte bara präster och pastorer, som är redo att lyssna till dig. De kan förstå, utan att döma eller bedöma dig, vad det är du går igenom, till och med längst in i ditt hjärta. Leta efter en sådan pålitlig person som kan vandra med dig ett tag.

Pilgrimsfärden för tillit kommer att fortsätta för oss allihop, genast – redan under resan hem.

Här i Madrid kan ni i församlingarna fortsätta att leva i det utbrott av generositet som ni har visat genom att ta emot oss. Det blir också en bön för unga i katedralen tillsammans med er ärkebiskop första fredagen varje månad.

Vi bröder kommer att stanna till på två platser på vår väg tillbaka till Taizé. Den 2:a januari kommer vi att vara i Avila på en middagsbön, och den 3:e januari kommer vi att vara i Barcelona och vara med på en kvällsbön i Santa Maria del Mar-kyrkan klockan 8.

För oss är de båda platser som kan fungera som källor. Teresa av Avila uppmanar oss i vårt kommunitetsliv att gå från början till början. Och i Barcelona har vi blivit så varmt mottagna flera gånger. Kanske kan några av er ändra er hemresa och komma och vara med, antingen i Avila eller i Barcelona.

Jag önskar er en fin resa hem, allihop! Och låt oss inte glömma gästfriheten!

JPEG

Printed from: https://www.taize.fr/sv_article25392.html - 14 October 2024
Copyright © 2024 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France