Artikel av broder Alois

Fem år efter Laudato Si’

För fem år sedan publicerade påve Franciskus sin encyklika Laudato Si’ med ”en urgent invitation to a new dialogue about how we build the future of the planet.” Han tillade: ”Vi behöver en omvändelse som förenar oss alla, för den miljöutmaning som vi upplever, med dess rötter i mänskligheten, oroar och berör oss alla.” [1]

Idag är denna uppmaning mer angelägen och brådskande än någon gång tidigare. Och den kris som covid-19-pandemin har försatt oss i har på ett abrupt sätt understrukit hur sårbart vårt gemensamma hem är.

Samtidigt har den plötsliga isoleringen för halva jordens befolkning och de drastiska hälsobeslut som har fattats i många länder också visat att ett politiskt, socialt och ekonomiskt gensvar verkligen var möjligt när det blev uppenbart hur allvarlig situationen var. Många röster talar nu om att samhällslivet inte borde återgå till hur det var före pandemin – istället borde vi dra nytta av det här ögonblicket och ställa några djuplodande frågor till oss själva.

Alla vi som tror vänder oss till Gud i ödmjuk bön. Men jag har den inre övertygelsen att i denna prövningens stund vänder sig Gud också till oss i ödmjuk bön och säger: “Vakna!” Han talar till oss därför att han älskar oss. Är det inte så att han vill säga till oss: ”Se hur beroende ni är av varandra, ni som lever nära varandra men också länder och folkgrupper emellan. Se hur mycket ni behöver det mänskliga syskonskapet. Se hur nödvändigt det är för er gemensamma framtid att ni bryr er om skapelsen!”?

Ja, låt oss vakna!

– Den rasande hastigheten i samhället har nästan stannat av, men det som hotar oss nu är risken för socialt kaos. Och det är främst och mest de människor som lever i fattigdom som kommer att påverkas – de fattigaste länderna och de fattigaste människorna. Kommer vi att klara att tillsammans med dem bygga nya solidariteter genom att återupptäcka värdet i att hjälpa varandra, så som så många människor har gjort under de senaste veckorna?
­– I en tid när den biologiska mångfaldens kollaps förvärras på ett oundvikligt sätt, och när nödläget för klimatet pressar mänskligheten, ropar både vetenskapsmän och den yngre generationen på oss: vi måste göra en verklig förändring. Obegränsad exploatering av ändliga resurser är inte längre en möjlighet. Kommer vi att bli mer medvetna om att vi, tillsammans med alla levande varelser, är ”förenade genom osynliga band och tillsammans utgör (…) ett slags universell familj” [2] ?

I Taizé blir vi imponerade när vi ser engagemanget hos så många unga människor som vill skydda planeten. Till dessa unga människor vill jag säga: Tappa inte modet när ni ser långsamhet och tvekan. Tillsammans med andra i min generation borde jag be er om förlåtelse för att vi har ignorerat vårt ansvar på det här sättet. Konsumtionskulturen har tagit alldeles för mycket utrymme, som om lycka inte var något mer än den. Ni gör rätt när ni uppmanar oss att ändra vår livsstil så att den både blir nyktrare och sätter mer fokus på det nödvändigaste. [3]

Det som ger mig hopp är att se en mängd initiativ växa fram, på gräsrotsnivå, initiative som består av mycket konkreta åtaganden. De ger inte systematiska svar, men de visar en längtan att göra något, och utan den kommer inget att vara möjligt. Och dessa initiativ verkar, tycker jag, få mer och mer inverkan på den politiska nivån [4].

För troende finns det ytterligare ett ansvar: planeten är en gåva som Gud anförtror åt oss [5]; att vi bryr oss om Skapelsen är en väsentlig del av vår tro. När vi ställs inför dessa miljöutmaningar blir ett gemensamt ställningstagande av människor från alla kristna samfund, [6] och också av människor som tillhör olika religioner, ännu viktigare – och att vi gör det tillsammans med alla dem som hittar motiven för sitt engagemang i andra sammanhang.

I efterdyningarna av pandemikrisen är det som vi borde vara rädda för att ojämlikheter kan bli ännu större och att den ekonomiska återhämtningen kan äga rum utan att tillräcklig hänsyn tas till nödsituationen för klimatet. Men vi har också en enorm chans att fråga oss vilken sorts framtid vi vill ha. Kommer vi att klara att ta vara på det ögonblicket?


[1Laudato Si’, 14. I denna text talade pave Franciskus tillsammans med andra kristna ledare, bland andra den ekumeniske patriarken Bartholomeus.

[2Laudato Si’, 89.

[3I Taizé stimuleras vi av förväntningarna hos unga människor och försöker ta konkreta steg på olika områden: vatten, återvinning, kompostering, energi, isolering av byggnader och så vidare. Vi kommer att lägga ännu mer vikt vid att revidera vår livsstil för att förenkla det som behöver förenklas.

[4Till exempel vill jag nämna det europeiska uppropet ”Three solutions for climate and employment” som är undertecknat av människor från många olika sammanhang.

[5Se Första Moseboken 2:15: ”Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den.”

[6One of these initiatives is the network of “Églises vertes” (Ett av dessa initiativ är ”Églises vertes” (“Eco-churches”) som Taizé är med i sedan förra året (see www.taize.fr/eco [http://www.taize.fr/eco])].

Printed from: https://www.taize.fr/sv_article28195.html - 19 August 2022
Copyright © 2022 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France