Unga vuxna och bön i TaizéEn av bröderna delger sina tankar om hur unga människor tar del i bönen; han lyfter upp tre aspekter av bönen i Taizé, vilka för honom verkar återge de ungas sökande.
Tre gånger om dagen stannar allt upp på kullen där Taizé ligger: arbetet, bibelstudierna, samtalen i de små grupperna. Klockorna kallar alla till kyrkan för bön. Hundratals, ibland tusentals, unga vuxna från många olika länder över hela världen ber och sjunger tillsammans med bröderna i kommuniteten. Korta sånger, sjungna om och om igen, som genom några få ord uttrycker en grundläggande verklighet, lätt tillgänglig för sinnet. Man läser ur Bibeln på flera språk. I centrum för varje bönestund ges ett oersättligt tillfälle att möta Gud genom en lång stund av tystnad. Vi bröder blir ofta imponerade över de ungas förmåga att stanna kvar i vår kyrka, ibland under flera timmar, i tystnad eller med stödet från den meditativa sången. De blir också ibland själva överraskade över att upptäcka hur mycket de egentligen har bett i Taizé. När vi frågar grupperna som vi möter vid slutet av deras vistelse vad som slagit dem mest, kommer svaret kvickt och utan tvekan: ”Bönen!” Och ändå, hur många av dem som talar så entusiastiskt om sina erfarenheter av bön verkar vid första ögonkastet inte vara ”experter”! Det är desto mer rörande! Återigen blir vi själva förvånade över detta. Vad förmår de unga människorna att bli verkligt öppna för en inre dialog i bön? Hur kan vi få dem, trots att de är ovetande om hur man ber och vad man ber om och vad man har att vänta, att upptäcka att Gud redan har sått en längtan efter gemenskap hos oss? Utan att egentligen själv kunna besvara dessa frågor kan jag icke desto mindre nämna tre aspekter av bön i Taizé, vilka för mig verkar återge de ungas sökande: en tillgänglig bön, en meditativ bön och en bön från hjärtat. En tillgänglig bönKommunitetens bön har förändrats markant under årens lopp; den har ständigt blivit enklare. Broder Roger var alltid angelägen om att ingenting i bönen skulle verka otillgängligt. För honom vore att läsa en text som var för lång eller komplicerad att hindra människor från att uppfatta den kärleksfulla gemenskap som den Heliga Andens närvaro erbjuder i bön. Denna strävan att göra den inre upplevelsen av bönen tillgänglig för många är anledningen till att kommuniteten har utvecklat ett sätt att be genom enkla, meditativa sånger. Detta betyder inte att allt anpassades för unga människor. På ett sätt är taizésångerna i sig själva inte skrivna på ett vis som motsvarar ungdomens musikstil. Jag anser att våra sånger är djupt rotade i klostertraditionen, genom deras vokabulär som kommer från Psaltaren och den långa tradition som uppstod i de tidigaste församlingarna i Israel, genom deras meditativa, ja t.o.m. upprepande karaktär. Kommuniteten började helt enkelt med att sjunga psaltarpsalmer och gör så än idag. Men snarare än att sjunga hela psalmen fokuserar vi på en enstaka strof och mediterar över den tillsammans och låter den genljuda och finna i oss de upplevelser som den för upp i ljuset. Det som berör de unga människorna i Taizé är kanske känslan av att vi strävar efter att uttrycka tron så enkelt som möjligt utan att urvattna den. De känner instinktivt att bönen som erbjuds dem inte så mycket är en översättning till deras eget språk av en verklighet främmande för dem som en inbjudan till ett sökande som för dem bortom sig själva och som, genom att lägga ord från en annan tid i deras mun, försiktigt tvingar dem att inte fokusera på sig själva, att tömma sig själva. Unga människor är mycket bra på att känna detta. De kan urskilja diskurser fyllda av sig själva från dem som skapar utrymme genom att rensa bort självklarheter. Kanske känner de att vi, genom att anpassa vår bön till deras närvaro, ville som en kommunitet bredda vår väg, att dela med oss till alla den närhet som vi önskar leva i med Gud. Av denna anledning är det mycket viktigt att sången sjungs oavbrutet av alla och inte endast av solister och sångare som blott skulle lämna refrängen kvar att sjungas av församlingen. En meditativ bönAtt be med sånger från Taizé blir samtidigt en bibelmeditation. Jag förvånas så på allhelgonadagen, när vår kyrka är fullpackad med franska gymnasister, då jag upptäcker hur självklart 2 500 unga vuxna sjöng ord som ”Låt mig glädjas och jubla i din kärlek!” från en av de nyskrivna, franskspråkiga sångerna. Jag känner att när de ständigt upprepar en eller två verser, öppnar sången för dem en direkt länk till Guds ord och gör det möjligt för dem att tillgodogöra och ta till sig skönheten, ja till och med ”strävheten” i Guds ord. Och då, när ord som hjärtat redan tagit till sig och lärt känna, återupptäcks när de läses en gång till, kan vissa texter lysas upp av ett oväntat ljus. Jag undrar ibland om inte vårt sätt att sjunga, är en introduktion till ”lectio divina”, det sätt att uppmärksamt läsa ordet som öppnar ett rum i vilket texten kan genljuda i alla sina dimensioner. Judarna talar om att ”tugga sönder” Torahn. En rabbi, citerad i en samling judiska texter från det första århundradet efter Kristus, sade: ”Vrid och vänd Torhan i alla riktningar om och om igen, för allt finns där; endast den kan ge dig sann kunskap. Åldras i och överge aldrig dessa studier; det finns inget bättre du kan ägna dig åt” (Mishna Aboth 5,25). I Taizé är sången ett slags eko av detta tuggande. En bön i hjärtatEn annan aspekt som ofta berör mig när jag lyssnar till de ungas berättelser om bönerna i Taizé är den kapacitet som en stunds tystnad mitt i liturgin har att ge dem en möjlighet att fokusera på vad de har inom sig. De vet att beskriva det tystnaden ger dem möjlighet till: ”att lyssna till sitt hjärta”, ”att inventera sig själv”, ”att tänka över sina problem”, ”att tömma sitt sinne”, ”att vila sig”, ”att söka igenom sin själ”, ”att släppa in mask” … När de är tillsammans är de inte rädda för tystnaden. Tvärtom säger många att de första tio minuterna kan kännas långa, men efteråt uppfylls de av sig själva. Jag undrar om inte det de försöker sätta ord på är motsvarigheten till det som de österländska kristna kallar för ”hjärtats bön” och ”att hålla vakt över sitt hjärta”. ”Mer än allt annat – vakta ditt hjärta” säger ordspråksboken ”ty hjärtat styr ditt liv” (Ords 4:23). I bibeln är hjärtat människans centrum, en punkt där alla energier strålar samman. För munkarna i öst, var den bön där man repeterar en kort fras i takt med andningen först och främst ett försök att förena alla energier för att låta dem flöda genom hjärtats eld i kärlekens smältdegel. Genom att förena känslorna, energierna, blir hjärtat den plats från vilken goda avsikter kan stiga liksom renat vatten. Bönen som vaksamhet, uppvaknande och lyssnande gör det möjligt för oss att fokusera, att återcentrera våra önskemål och sammansmälta dem med kärlek. Bönen är ett sätt att förbereda våra hjärtan för den vaksamhet som kärleken kräver av oss i olika situationer. Genom sång och tystnad återupptäcker unga människor att de kan få nya hjärtan, enkla hjärtan i ordets ursprungliga betydelse, ett hjärta som inte är ihopvikt, ett öppet hjärta. De första kristna talade om bönen som ett sätt att bränna det ”spirituella fettet” som tynger våra tankar och önskningar. Bilden av det öppna hjärtat är lika suggestiv, ett öppet hjärta är ett hjärta som avklätts in till det allra mest väsentliga, ett hjärta som förblir nära sina önskningar, och på så sätt tydligare upptäcker hur Gud kallar det att vara kreativt. ”Varje önskan inom oss som ropar till Gud, utgör redan en bön. Din önskad är redan din bön. Det finns en inre bön som aldrig upphör: din önskan. Om du vill be, så upphör aldrig att önska.” (Sankt Augustinus, kommentarer till Psalm 37.) Obehindrat, öppet för en särskild transparens, lär sig hjärtat också att få beslut och intuitioner att mogna, att dra ut konturerna till ett sätt att leva, att urskilja såväl de delikata situationerna som återvändsgränderna. I den bemärkelsen hoppas jag att unga människor kan förstå att ”Bönen inte gör oss mindre involverade i världen. Tvärtom är inget mer ansvarstagande än att be. Ju mer vi skapar oss en bön som är enkel och ödmjuk, desto mer leds vi att älska och att uttrycka det med våra liv.” Broder Roger Genom dessa tre böne-dimensioner, som vi försöker dela med de unga: ”att låta sig föras bortom sig själva”, ”söndertugga skriften” och hjärtats ”uppmärksamma lyssnande”, är vår djupaste önskan att göra dem medvetna om den övertygelse som Broder Roger lämnade efter sig i sitt sista, «Bön och sång»För att lära känna bönen i Taizé kan man lyssna till några sånger, läsa noterna och fördjupa sitt sätt att se på tystnaden. |