En resa i Östafrika 2006

I februari och mars i år gjorde en av bröderna en resa i fem veckor i Kenya, Uganda och Tanzania.
JPEG - 24.3 ko

”Jag reste ensam, men under varje etapp på resan var det någon som följde med mej. Det var många skyddsänglar som vakade över mej, som ville leda mej och se till att allt gick bra varje steg jag tog. Den sista lördagen hade några ungdomar från Tanzania föreslagit att ha ett litet möte. De hade organiserat det tillsammans med fader Appolinari som är studentpräst vid medicinska fakulteten i Dar el Salam. De hade valt en plats som ligger 7 mil från Dar el Salam på Indiska oceanens kust, ett mycket vackert ställe där det finns många hotell som tar emot turister. Det är också ett ställe som är symboliskt laddat, som en plats där Afrika mötte resten av världen. Det var en handelsplats styrd av araber och det finns ruiner av detta som är från 1200-talet, arabiska gravar, ruiner av moskéer. Det var en viktig hamn dit alla slavkaravaner från Östafrika kom: slavar som köpts inne i landet och ibland gick 120 mil till fots, något som tog tre till sex månader. Framkomna till marknaden blev de utställda, sålda, köpta, medtagna till arabiska länder eller till plantager på öarna Réunion eller Maurice. Det var också hit de första kristna missionärerna i Östafrika kom för 130 år sen. Det finns ett kors, en kyrka, en kyrkogård med omkring femtio gravar där missionärer ligger begravda. De dog vid tjugo, trettio eller trettiofem års ålder i malaria eller andra sjukdomar.

Det var en stor tillgång för mej, och troligen något ganska enastående, att bli mottagen under hela denna resa i Kenya, Tanzania och Uganda av ungdomar som vistats i Taizé, hade deltagit i vårt liv, vår bön, vår mission, vårt arbete, våra ansträngningar att ta emot unga vuxna från hela världen. Det innebar en stor lättnad, det blev möjligt att uppleva en familjeanda med det samma. De gjorde allt för att besöken skulle gå bra och förstod meningen med dem: att dela något av deras verklighet, de utmaningar de står inför, att dela ljuset, hoppet som de lever med. För mej gällde det att låta mej ledsagas, ledas, acceptera vad de hade förberett. Det viktigaste var deras gästfrihet, deras välkomnande attityd. Det är något som fortfarande är levande bland många afrikaner, även hos dem som varken kan läsa eller skriva, de vet att en gäst är en välsignelse, och de uttrycker det i sina välkomstord.

De två första veckorna blev jag mottagen i en av Nairobis stora förorter som ligger bredvid Mathare Valley, ett kvarter där stora slumdistrikt är blandade med hyreshus på tre eller fyra våningar som håller på att byggas. Jag bodde hos några italienska präster som slagit sej ner i ett slumdistrikt på tjugo minuters promenadavstånd till närmaste asfalterade gata och busshållplats. Några ungdomar hade planerat ett besök varje dag i olika delar av detta distrikt som har 350 000 invånare, och för dem var det viktigt att jag fick träffa deras familjer. De hade också planerat in besök hos sjuka och hos sina vänner.

JPEG - 23.4 ko

Att bli välkomnad, det består först och främst i att gå in i huset där någon bor, ofta ett enda rum för en hel familj på sex till åtta kvadratmeter. Ett skynke gömmer sängen och resten av utrymmet är fyllt av soffor och fåtöljer med kuddar omkring ett lågt bord; allt är gjort för att man ska kunna ta emot besökare. Det finns inga andra utrymmen; matlagningen sker utanför huset på en liten spis som värms med träkol. Man sätter sej, och så serveras en läskedryck, uttrycket för gästfrihet. Man njuter av drycken, ofta omgiven av barn som inte får någon sådan fin dryck. Efter en lång stund av förberedelser bakom kulisserna, lite spring hit och dit, kommer det fram mat, några grannar visar sej, och man ska lugnt sitta kvar i sin fåtölj. De hade lagat en majskaka, en stor och kompakt bulle som man måste knåda mellan fingrarna med tomater och lök. Huset fylls av folk, tio - femton personer trängs på denna lilla yta, för man vill att alla ens vänner ska få träffa besökaren. En skål med vatten skickas runt så att man kan tvätta händerna, och någon ber alltid en bön innan man börjar äta.

Ett annat steg i välkomnandet, om jag vill veta lite mer, om jag ställer några frågor, är att någon dyker in bakom förhänget och kommer ut med ett fotoalbum. Det är som om man öppnade familjens skattkammare, det man bär närmast hjärtat. Man får se dem som inte mer finns kvar, även om det bara är förra generationen, man ser lyckliga händelser, olyckor, skolgången, och det är ett tillfälle att ställa frågor. Berättelserna avlöser varandra, de som är där känner igen många ansikten av grannar, vänner, man blir så lätt som en medlem av familjen. Man kommer ihåg, hela livet kommer fram.

Något som gjorde mej mycket glad var att lära känna vitaliteten i lokala grannskapsgrupper. Detta är något som byggts upp de senaste femton åren i den katolska kyrkan efter en afrikansk synod. De består av små kristna gemenskaper: ett trettiotal personer samlas varje vecka under ett solskydd, på en gård eller hemma hos någon och man ber tillsammans, läser en bibeltext och samtalar om den, och man talar också om sociala frågor i grannskapet, särskilt om de sjuka. Dessa gemenskaper leder sej själva, väljer en liten styrelse med en ordförande och utser en person som ansvarig för varje form av aktivitet som man har: en ordnar besök hos de sjuka, en annan tar hans om något som kan jämföras med svensk konfirmandundervisning, någon annan sköter begravningar… Dessa ansvariga är delegater i församlingsmöten där delegater från trettio till fyrtio grannskapsgrupper samlas. Här lär man sej ta ansvar, lyssna på varandra, samarbeta.

En av de grannskapsgrupper som gjorde det starkaste intrycket på mej var ett kooperativ för återanvändning av avfall på Nairobis stora soptipp. Ett tusen personer lever av att sortera sopor. Ett fyrtiotal av dem har bildat en grannskapsgrupp och ett kooperativ och får hjälp av en italiensk NGO som nyligen försett dem med en maskin som behandlar plast.

I norra Tanzania, nära Arusha, träffade jag en annan liten kristen grannskapsgrupp som bor på steppen där masajfolket lever: man vet att den och den dagen hålls ett möte, mammor kommer men sina barn, ganska få män men några stycken i alla fall, herdar som lyssnar samtidigt som de håller ett öga på sina getter. Vi hade en sjungen bön översatt till masajspråket. Gästen tas emot, önskas lycka på sin färd, blir tackad för att han kommit. Jag blev inbjuden att göra besök i lerhyddor som är byggda av lera blandad med kospillning, där man hade kokat ris och bönor.

JPEG - 20.7 ko

Dessa små gemenskaper, som samlas varje söndag i ett kapell som tillhör församlingen, har gett ny vitalitet åt den lokala kyrkans liv, och ger plats för lekmän som tar ansvar. Detta gör att den lokala Kyrkan påminner om Kyrkan i Apostlagärningarna och möjliggör ett pastoralt arbete som ligger mycket nära människorna.

Flera gånger fick jag följa med en präst och den lekman som ansvarade för de sjuka på sjukbesök med firande av mässan i hemmet, hos någon som befann sej i livets slutskede. Det var gripande, det utgjorde frukten av ett långsamt växande, ett arbete från lekmannens sida, hans som var ansvarig för de sjuka, som försökt hjälpa familjen, inte minst den sjukes fru, som under denna process hade funnit vägen tillbaka till kyrkan. Man kände stor tacksamhet över att få dela nattvardens gemenskap, att uppleva försoningen. I de flesta fallen så tillbringar man sina sista dagar i hemmet. Det finns ingen läkare, inga mediciner, men trots detta lever man i stor tillit till Gud.

I Afrika, liksom på andra ställen i världen, kan man bevittna effekten av den snabba övergången från ett traditionellt, lantligt liv med sekellånga traditioner till det moderna samhället: ett sekulariserat stadssamhälle kännetecknat av individualism och möjligheten för några få att klättra upp till ekonomiskt välstånd, socialt anseende, en annan livsstil, under påverkan av media. De stora städerna är inne i en globaliseringsprocess med internationella marknader.

”Vi är ’punkt com-are’, våra föräldrar fortfarande ’postkontor box-are’!”, så sammanfattar vissa unga klyftan som skiljer dem från den föregående generationen. Och föräldrarna svarar: ”Våra barn måste lära sej allt om Bangladesh eller om skördarna i Frankrike men vet ingenting om våra sekellånga fisketraditioner. Skolan missar sin målsättning, de unga har ingen nytta av mycket av det som de lär sej.”

JPEG - 17.7 ko

Jesu små systrar bekräftar denna identitetskris: ”Ungdomarna i de stora städerna är utsatta. Teve får allt större inflytande. T o m masajerna (som följer sina boskapshjordar på savannerna) har teve på batteri! Små barn sitter och tittar på vad som visas på västerländska kanaler. Samhället förändras för snabbt. Ungdomarna söker sin väg framåt. De skulle behöva en omgivning i vilken de kan känna igen sej och tillgång till värdeskalor. Man upprepar att de är framtiden, men man litar inte på dem. De vuxna fortsätter att sitta på alla ansvarsposter. Somliga motarbetar ungdomars initiativ i kyrkoråd och fullmäktige, därför att de vågar tala öppet och säga sanningen. Den växande medelklassen överbeskyddar sina barn. De förlorar känslan för värdet i spontana, obetalda tjänster som var naturliga och ingick i det traditionella livet. De har fått det bekvämare men förlorat möjligheter att utvecklas på det mänskliga planet.”

Fader Michael, Church of Uganda: ”Vi är åskådare till en massflykt från de historiska kyrkorna. Stela, rituella liturgier gör att folk tycker det är långtråkigt. Antalet ungdomar som vill bli präster sjunker. I den liberala kontexten är det svårt att förkunna saligprisningarna och evangeliet till de fattiga. Pingstvännerna lockar folk genom sin dynamiska framtoning, sin varma atmosfär, sin personliga förbön… De står närmare en traditionell religionstradition, känner bättre in den längtan som media väcker, och de lockar också folk därför att de är något ganska nytt”.

”Nu när några år gått, vad finns kvar av era upplevelser under vistelsen i Taizé?” Svaren blir: ”Vi levde som en enda familj, med människor från hela världen! Vi arbetade mycket gratis, och det var fint! Den enkla bönen med sångerna och tystnaden har hjälpt oss att fördjupa vår relation till Gud… Vi vill hålla detta vid liv och dela det som vi lärt oss med andra.”

Printed from: https://www.taize.fr/sv_article3484.html - 20 September 2021
Copyright © 2021 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France