Rumänska ortodoxa i Taizé

En ”bro” mellan öst och väst

Än en gång har hundratals unga människor från Rumänien tillbringat en vecka i Taizé denna sommar. De stora olikheterna mellan invånarna i detta land var tydliga: ortodoxa, katoliker av latinsk och bysantinsk rit, reformerta, ungrare från Transsylvanien . . .

Större delen av Rumäniens befolkning är ortodoxa och det syns i Taizé. Rumänerna är de enda ortodoxa som talar ett romanskt språk. De känner att de har ett ansvar för att vara en ”bro” mellan öst och väst. En eller ett par gånger i veckan firades den helige Johannes Chrysostomos gudomliga liturgi på rumänska i den lilla bykyrkan. Liturgin är hjärtat i deras liv och tro: under två timmar stannar allt, som om himlen vidrört jorden. Nutida kvinnor och män bär fram sina liv inför Gud, med deras bekymmer och sorger, och går hem ”som fridsbärare”. Den bysantinska traditionen är rik och vacker. En del unga säger att paradoxalt nog var det i Taizé som de kunde börja återupptäcka skönheten i den skatt som är deras, och få en längtan att komma djupare, att gå till livets källor och den glädje som finns i hjärtat av Guds folks lovsång. Vi har upptecknat vittnesbörden från tre unga personer från Bukarest.

Octavian : församlingen är min familj

Det som är fint i min församling är friden, stillheten och den känsla jag får av att vara hemma. Det är en plats där jag kan känna mig nära Gud, och där jag också känner stöd från andra. Det är min familj. Under de stora högtiderna känner vi en ofantlig glädje. Glädjen hos dem som regelbundet går i kyrkan fördubblas genom deras närvaro som inte kommer så ofta. Alla utrymmen i kyrkan är fulla, till och med de bortersta vrårna. De är fulla av nya ansikten. Och i vår församling finns det människor som gör allt de kan för att dessa ska känna sig välkomna.

I allmänhet vet inte folk i Taizé att den stora majoriteten rumäner är ortodoxa. Men mycket snabbt inser vi att gränserna mellan samfunden faller och att det som betyder något är att vi alla är kristna. Bönens yttre form är olika, men det var något jag förväntade mig innan jag kom till Taizé för första gången. Jag föreställde mig att det skulle vara något speciellt, något som var annorlunda än jag var van vid hemifrån. Jag har alltid tyckt om att lära känna andra verkligheter än min egen; jag har aldrig väntat mig att saker skulle vara likadana på avlägsna platser. Olikheterna berikar mig.

Jag insåg för inte så länge sedan att kyrkan alltid har beskyddat mig. Vid en tidpunkt i livet kunde jag bara se kyrkans formalistiska sida. Med hjälp av andra, av en andlig rådgivare, av vänner, kunde jag upptäcka något annat. Denna period sammanföll med mitt första besök i Taizé. Jag insåg att tron kunde uttryckas på ett sätt som inte var så formalistiskt. Jag kunde ha upptäckt detta hemma, men då var mina ögon inte beredda. Det var ett lämpligt tillfälle för mig att återvända till livet i min församling. En gång sade en präst till mig att vi inte ska gå i kyrkan för att behaga oss själva, eller för att behaga andra, utan för att behaga Gud. Om det viktigaste är att behaga Gud, då blir allt annat relativt. Utmaningen är att upptäcka det sanna i till synes stela handlingar.

Cristina : att inte döma och att inte känna sig dömd

Taizé har lärt mig att inte döma och att inte känna mig dömd. Förut var jag rädd att göra olämpliga saker i kyrkan, att göra fel. Om jag känner mig obesvärad i Taizé, så betyder det att jag också kan känna mig obesvärad hemma. Men jag måste också vara uppmärksam på att inte döma andra. Jag tror att det också är något som har förändrats sedan jag kom till Taizé.

Daniel : en stor längtan efter Gud

Inom den ortodoxa kyrkan känner vi att det finns en slags oavbruten länk till kyrkofäderna. Man hänvisar ständigt till denna skatt. Vi känner att vi har gemenskap med de första århundradenas kristna. Där finns ett mystikens liv, en törst efter ett inre sökande, som pågår samtidigt med yttre aktiviteter.

I Taizé lärde jag mig att finna Gud genom att leva med andra. I storstäder kan man förlora gemenskapsandan. Det är svårt för prästen att lära känna alla församlingsbor och det är svårt för de troende att känna att de verkligen tillhör en gemenskap. I Taizé är mångfalden ännu större, men man kan ändå känna gemenskap med varenda en. Man blir öppen för alla; man kan förstå att Gud älskar alla. I Taizé upptäckte jag också ett annorlunda sätt att vara munk. Jag hade förväntat mig att finna en annan sorts munkar där: män som var mera intresserade av sökandet efter inre frid än av att ta emot andra. I de rumänska klostren finns det också vittnesbörd och kristen undervisning, men den kunde utvecklas mer. Många människor besöker klostren, i synnerhet på helgerna, och man kan ana en enorm längtan efter Gud.

I Taizé upptäckte jag glädjen i en enkel bön, en bön ansikte mot ansikte. Folk ber på det här sättet hemma också, men ofta söker de sina stunder av gemenskap med Gud vid sidan av församlingens högtider. Det skulle vara underbart att inbjuda människor att ha detta personliga förhållande till Gud under firandet av högtiderna.

Printed from: https://www.taize.fr/sv_article4011.html - 27 November 2021
Copyright © 2021 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France