En pilgrimsfärd i bönens tecken i Sydostasien

En av bröderna skriver:

«Inget är mer ansvarsfullt än att be.»

De senaste månaderna har man vid flera tillfällen ställt mig frågan: ”Men vad gör du egentligen? Du var i Thailand nyligen. Vad gjorde du där?” …Och jag svarade : Jag bad tillsammans med ungdomar. Denna gången var det i en ortodox kyrka. ”Och när du var i Vientiane?” …Ja, det viktigaste, det var att vi bad tillsammans en kväll i domkyrkan, och där fanns det också ungdomar. Jag såg frågor i ögonen på dem som jag pratade med. ”Men i Burma då?” Det kändes nästan pinsamt att än en gång svara: Vi bad tillsammans med ungdomar från alla församlingar i ärkestiftet Yangon…! ”Och i Kambodja?” …Nu behövde jag inte svara mer, för de svarade roat på sin egen fråga: ”Ni bad förstås…?”

Dessa samtal fick mig att tänka efter, för det är sant att bönen tillsammans med andra är nästan det enda jag gör när jag reser på besök. Och jag kom plötsligt ihåg dessa ord som broder Roger skrivit i ett av sina sista brev: ”Inget är mer ansvarsfullt än att be.”

Låt oss inte tappa modet

De många besök jag gjort i Asien i så många år har övertygat mig om att utan bönen så skulle många ungdomar tappa modet eller skulle helt ge upp. Att hitta ett jobb, att studera när familjen egentligen behöver din hjälp på åkrarna, att finansiera dina studier, hålla fast vid evangeliets värderingar i en värld som kännetecknas av konkurrens och korruption. När mediavärlden har kommit in i vardagsrummen även ute på landsbygden, hur kan man då undgå att bli förvillad. Ett lockande utbud syns på teveskärmen och ändå är det så långt bort ifrån verkligheten, som ibland är så hård, och framtiden verkar stängd.

Vem orkar fortsätta?

Detta gäller ungdomar men också vuxna som arbetar med ungdomar, som lärare och ungdomsledare. En ledare som var ansvarig för ett läger sa till mig: ”Vi ger allt vi har i dessa program för ungdomarna, vi tar emot dem och vi försöker lyssna på dem. Många av dem lever i stort lidande. Livet är hårt i deras familjer och de har ingen att prata med om detta. Och när lägret väl är över så finns det ingen som kan följa upp. Ibland undrar jag, tvivlar jag: Vi låter dem röra vid något som de behöver, men har vi rätt att hjälpa dem se vad tron och kyrkan har att ge, när de hemma hos sig kanske bara möter tomhet, därför att deras präster är så upptagna av allt möjligt att de inte har tid med ungdomarna?” Jag kände hur denne ungdomsledare våndades.

Då kan bönen med tid för lång tystnad, med sånger vars ord talar till hjärtat, på ett vackert och välkomnande ställe, verka som svaret på ett behov. Den kan hjälpa de unga att ha tillit, att göra bra val. Detta är ett stort steg framåt när de bara har upplevt missförhållanden av olika slag, problem med studier, med arbete, med konflikt i familjen, droger…

I Kambodja i år

I Taizé ingår bönen i ett dagsprogram. På andra håll avsätter man lite tid för bön någon kväll. Det blir något som är ganska ovanligt, som ofta är väl förberett men som riskerar att inte ha så mycket med det alldagliga livet att göra.

Därför ville vi i år i Kambodja ha lite mer tid för bön och mer tid att tillbringa tillsammans med ungdomar, möjlighet att be tillsammans flera gånger om dagen och att förbereda bönen på ett enkelt sätt. Varje stift hade valt ut ungefär femton ungdomar, och vissa av dessa, de från Battambang, Kompong Cham och avlägsna församlingar i Phnom Penhs stift, som Takeo och Kompong Som, hade kommit kvällen före. De fick tillbringa natten i några stora salar i församlingshem i den stora församling som fungerar som domkyrkoförsamlinig. Man rullar ut mattor och bjuder på en enkel måltid. Den kvällen hade vi en bön i S:t Joseph av Phsar Thoichs kapell som var öppen för alla. Ungdomar, som tillbringat tre månader i Taizé förra året, hade förberett allt. Glädjen var stor och man kände entusiasm bland de unga i Phsar Thoichs församling, och alla hjälpte till att förbereda bönen i kapellet.

Nästa dag kl 7.00 begav sig alla deltagarna till Teuk Thlà där några nunnor hade ställt sin skola till förfogande. Det blev en dag då vi kunde fördjupa oss i samtal om olika sidor av meditativ bön: tystnadens värde, meningen med att sjunga en sång flera gånger om, skönhet och enkelhet i utsmyckningen, körens roll och framför allt sambandet med det dagliga livet.

Biskop Emile Destombes, från Phnom Penhs stift, kom och ledda den avslutande nattvardsgudstjänsten. Hans närvaro och den predikan han höll bekräftade för oss att bönen är källan till kärlek, inte bara i ord utan också i handling

För 2006
«Ofullbordat brev»

«Genom att meditera över detta ofullbordade brev under de möten som äger rum 2006 i Taizé, vecka efter vecka, eller någon annanstans i olika världsdelar, kan var och en fundera på hur han/hon kan fullborda det i sitt eget liv.»

Printed from: https://www.taize.fr/sv_article4072.html - 7 March 2021
Copyright © 2021 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France