Mötet i Kolkata

På väg för tillit, mot en framtid i fred

Mötet år 2006 samlade 6000 unga vuxna från hela Indien och från 37 länder i Asien, Europa och Amerika. Målet var att stödja unga människor i deras sökande efter Gud och deras längtan att engagera sig i kyrkan och i samhället. Temat var ”På väg för tillit, mot en framtid i fred.”

Kolkata har en särskild plats i hjärtat hos många av bröderna i Taizé. För trettio år sedan, när staden fortfarande hette Calcutta, kom Broder Roger dit första gången och bodde där en tid i ett fattigt område nära Moder Teresas hus. Han kom tillbaka 1997 till Moder Teresas begravning, och trots den sorgliga anledningen var han glad att vara där igen.

Under de senaste månaderna har bröder från Taizé hållit på med att organisera ett möte för unga vuxna, tillsammans med omkring tjugo olika församlingar och kyrkliga grupper i Kolkata. Kommuniteten i Taizé var inbjudna av det indiska biskopsmötets ungdomsutskott och har haft ett nära samarbete med det katolska ärkestiftet i Kolkata och med den nordindiska protestantiska kyrkan.

Här kommer några dagens eko från mötet:

Onsdagen den 4 oktober: Förberedelser

Durga Puja-festivalen, en hinduisk högtid som särskilt firas i Bengalen och Kolkata, breder ut sig över hela denna enorma storstad. På måndagskvällen transporterades statyerna av gudinnan till floden Hoogli och kastades i vattnet. När mörkret faller om kvällarna hörs och syns musik och dans i hela staden vid de provisoriska tempel – en del enkla och andra mera konstrika – som har byggts inför festen så att varje stadsdel kan delta i ritualerna.

I de muslimska kvarteren äter familjerna tillsammans varje kväll vid solnedgången för att markera slutet på den dagliga fastan under den heliga fastemånaden Ramadan. Man känner en feststämning som är långt från den västerländska uppfattningen om fasta. Glädjen är påtaglig när monsunsäsongen lider mot sitt slut.

På idrottsplatsen vid Don Bosco-skolan, nära Park Circus, har man rest ett annat provisoriskt bönetält, eller shamiana. Det ska bli den centrala mötes- och böneplatsen under pilgrimsresan för tillit mellan den 5 och 9 oktober. Shamianan, som är byggd med traditionella metoder med bambustänger som täckts med olikfärgade presenningar, kommer att vara tillräckligt stor för att rymma de tusentals unga vuxna som kommer till mötet.

I går kväll samlades de ungdomar som redan anlänt till bön tillsammans med bröderna och volontärerna i Bishop’s College, den nordindiska kyrkans teologiska högskola. De välkända Taizésångerna sjöngs på hindi och bengali. Det fanns deltagare från Pakistan och Bangladesh, från Singapore och Filippinerna, liksom indier från många stater, däribland Tamil Nadu och Kerala, Manipur och Har¬yana. Bland de närvarande fanns också unga européer från Lettland och Spanien, Luxemburg och Italien.

Broder Alois som nyss har kommit till Kolkata efter att ha besökt Taizébröderna som bor i Bangladesh, talade om sin glädje över att få mötas och be i denna stad där de kristna är en minoritet, men där de alltid har vittnat på ett klart och tydligt sätt om evangeliets hjärta.

Torsdag den 5 oktober: Ankomst

Tidigt i morse i det vanliga människovimlet och trängseln på How¬rahstationen anlände grupper av ungdomar till Kolkata med nattågen. Från Karnataka och Kerala, Assam och Andhra Pradesh – det verkade som om varje hörn av Indien var representerat. Volontärteam från Kolkata mötte dem när de steg av tågen och visade dem till Sankt Aloysius församling, där and¬ra väntade på att ta emot dem.

Så många leende ansikten, så många lyckliga pilgrimer som kommit fram till sitt mål! Mötesprogrammet förklarades tydligt: ”Det här är inte en konferens, utan ett tillfälle till andligt sökande och bön”, som en av de unga volontärerna uttryckte det. Efter frukost – ett ägg, chapatis och varmt te – delades grupperna upp i mindre grupper och sändes i väg till ett av dussinet välkomstcentrum, som utgjordes av flera församlingar och kyrkliga grupper, för andra delen av mottagandet. Det fanns bussar till hands för att transportera dem genom Kolkatas livliga innerstadstrafik.

Vid välkomstcentret visade volontärteamen somliga till en familjeplats och andra till skolor i grannskapet. I Kristus Konungens församling, nära Park Circus, hade en grupp med thailändare nyss kommit från Sealdahstationen, dit de flesta från utanför Indien hade ombetts att bege sig. Detta välkomstcentrum tog också emot ungdomar från Spanien, Polen och Italien, likaväl som från ett flertal indiska stater. Att se ”Välkommen” skrivet på så många språk och med så många alfabet var en fantastisk symbol för den universalitet som vi skulle få uppleva under dessa dagar.

Vid Don Bosco-skolan höll man på med de sista förberedelserna för kvällsbönen i shamianan. En kör som bestod av ungdomar från Bangladesh och olika delar av Indien övade bhajans, traditionella repetitiva sånger som ofta används av de kristna i Sydostasien, liksom de mest välkända Taizésångerna på hindi och bengali. Vad de låter annorlunda när de ackompanjeras av tabla (ett par små handtrummor) och små cymbaler!

I kväll kommer Broder Alois att hålla ett kort anförande under kvällsbönen. ”Detta är den dag som Herren har gjort! Låt oss på den fröjdas och vara glada!” kommer att vara hans inledningsord. Ja, det finns en glädje här i vetskapen om att Kristus förenar oss alla i sig, som delar av en och samma mänskliga familj.

Fredagen den 6 oktober: Förtröstan.

Igår kom mer än 800 människor utöver de förväntade! Några kom mycket sent, vilket betydde en lång dag för dem som tog emot, men rum fanns för alla.

Vid Don Bosco-skolan var det feststämning denna morgon, när unga människor kom tillbaka efter sitt första möte i mottagningarna runt om i staden. Det är verkligen otroligt hur man kan se glädjen i människors ansikten. Fastän de flesta deltagarna kommer från Indien, är språkliga skillnader och uppträdanden förstärkande för förståelsen, att i bön och sökande efter våra gemensamma rötter i evangeliet, så är vi en mänsklig familj. Plötsligt är alla på samma nivå. Det finns inte längre öst eller väst, norr eller söder.

Alla kommenterade det vackra i bönerna. Redan i går kväll var folk tillsammans helt fritt i bhajans och i Taizésånger. Den enkla formen i shamianan var full av skönhet och uttryckte vår längtan efter Gud och på samma gång vårt firande av hans närhet bland oss. För ett europeiskt öra är det något så lockande i det indiska sättet att sjunga, som gör det så lätt att delta i bönen. Det är inte bara nyheten i det man hör, utan den klara förståelsen av lovsången som stiger upp från själen.

Lunch serverades efter middagsbönen. All mat är tillagad i lägret av ett helt team av kockar i stora järngrytor över gaslågor. Ris med lagom kryddad sås och antingen ägg eller grönsaker delades ut på plasttallrikar tillsammans med en banan eller ett äpple. Och det smakade verkligen mycket gott! Det finns inget cellofanomslag att kämpa med, inga knivar och gafflar, men skedar till dem som så önskade, men de flesta äter helt enkelt med fingrarna efter att ha tvättat sig noga som de flesta indier. Att se unga européers försök var en syn! Efteråt diskas alla tallrikar och är klara att användas vid kvällsmaten. Ingenting går förlorat!

Klockan 5 på eftermiddagen fanns det olika workshops att delta i. Under shamianan delade unga människor från västra Bengalen något av sin kultur och tradition med oss. I samlingshallen ledde två Taizébröder en reflektion på bön. I en hörsal kom många människor till mötet med “Dialogen om livet bland människor med olika religioner.” Olika människor talade om att komma tillsammans, att göra saker tillsammans och att reflektera tillsammans. Man kunde känna hur detta verkligen är ett sätt att leva i Indien. För de flesta människor är daglig kontakt med människor med en annan religion verklighet. Barriärer finns, men den storslagna traditionen är tolerans, respekt och att arbeta tillsammans.

Lördag 7 oktober: Frid

Det är verkligen svårt att i ord uttrycka skönheten i de gemensamma bönerna här i Kolkata: ett tyst hjärtslag mitt i tumultet i stadslivet. “Prabhu hamari vinati sun” sjunger vi alla på hindi – “Herre hör vår bön” – som svar i växelsången, som känns som en eldpelare som reser sig mot Gud.

Gårdagens bön runt korset höll på väldigt länge. Inte ens det faktum att kvällsmaten serverades omedelbart efter avskräckte människor från att tålmodigt vänta på sin tur för att lägga pannan mot ikonen som ett sätt att överlämna sig själva och sina bördor till Kristus. För många människor som deltar i mötet är det deras första kontakt med Taizé, men det är slående hur enkelt och lätt de kommit med i lovsången.

Syster Nirmala, abbedissan för Missionaries of Charity var också närvarande och kom för att be runt korset – varje kväll kom ett stort antal av hennes systrar för att be – och Broder Alois talade om länken som förenade Broder Roger med Moder Teresa och om sin tacksamhet för att denna länk fortsätter.

Om man går över gården på Don Bosco-skolan, möter man så många olika människor. En ung man från Andaman-öarna berättade hur han juldagen 2004 lämnade sin by för att vara med sina föräldrar under högtiden i huvudstaden Port Blair. Dagen därpå slog tsunamin till mot öarna. När han återvände till sin by hade många av hans vänner blivit bortspolade. En syster från Nepal berättar om gruppen på 35 ungdomar, som hon har tagit med till mötet. Bara två av dem hade tidigare varit utanför sina byar. De fyra ungdomarna från Laos är ett enda stort leende! En ung kvinna från Schweiz talar om mottagandet hon fick i en by norr om Kolkata, dit hon blev skickad som en del av förmötes-programmet. De första dagarnas blyghet har försvunnit, nu minglar folk omkring fritt och delar varandras historier, frågor och glädje.

Dagens ämne är frid och texten är vald från Jeremia 29:11-14. “Jag vet vilka planer jag har för er, säger Herren, för frid, inte för ofrid, för att ge er en framtid och ett hopp.”

Våra möten under de här dagarna tycks ge gestaltning åt dessa ord. Hur kommer det sig att vi alla som är så olika, kan vara som ett? Hur kan vi hålla den visionen levande i våra hjärtan?

En av eftermiddagens workshops är om arvet från Rabindranath Tagore, det förra århundradets store bengaliske poet, och hans tro på mänskligheten. Han är vördad av många i Indien och Bangladesh, oavsett deras religion och bakgrund. Hans poesi rör sökandet och känslan av under i varje människa.

Ikväll blir shamianan upplyst av 6000 ljus när vi firar Kristi uppståndelse. Det är därför vi är här.

Söndag 8 oktober: Hopp

En viktig del med Kolkatamötet är besöken på platser för hopp. Ett sådant är Ankur Kala, ett kooperativ för kvinnor som kommer från en väldigt fattig miljö, ofta ensamstående och med barn att försörja.

Under det första året får kvinnorna en liten lön samtidigt som de får en utbildning i t ex sömnad eller vävteknik. Under det andra året, höjs deras lön och deras arbeten säljs av kooperativet. Under det tredje året får de inte längre någon fast lön utan de avlönas efter hur mycket de tillverkar och säljer. Många kvinnor öppnar till och med egna affärer, där de säljer vad de tillverkar, under det tredje året. Kooperativet drivs av kristna kvinnor, men de flesta medlemmarna är hinduer. Detta är ett bra exempel på hur barriärerna som alltför ofta finns mellan olika religioner kan överbryggas genom praktiskt hjälparbete.

Loretosystrarna driver ett härbärge för gatubarn nära Sealdah-stationen. De ordnar också skolutbildning för barnen; för att de, som inte har någonting, ska få en bättre chans att klara sig i livet. Fattigdom och nöd är väldigt synliga i Kolkata. Det är inte ovanligt att man när man går på trottoaren plötsligt inser att man går på ett område som används som sovrum, vardagsrum eller kök av någon… Att se hur folk gör allt de kan, för att lindra lidandet för sina medmänniskor, inger ödmjukhet och är dessutom en kallelse till att göra det lilla vi kan själva.

På kvällsbönen kommer Broder Alois att tala om Vänskapsikonen, som kommer från Egypten och hur den visar Guds vänskap till var och en av oss. Ikonen, välkänd i Taizé, visar Jesus med armen över axeln på en vän. Båda två tittar framåt. Det är en vacker bild av Kristus som vandrar tillsammans med var och en av oss, och erbjuder oss sin vänskap.

Kopior av ikonen kommer att delas ut till ungdomar från varje region i Indien och sedan till någon från varje land som finns representerat på mötet. För att på så sätt göra det lättare för dem att fortsätta pilgrimsfärden för tillit när de kommer hem. Ikonen kan tas med till ett äldreboende eller till ett sjukhus, för att be tillsammans med människor som vanligtvis inte kan ta sig till en kyrka. Den kan också tas till ett möte med ungdomar från regionen eller helt enkelt till en församling på andra sidan staden, som vi kanske inte besöker alltför ofta… Det vore underbart om de som återvänder från Kolkata skulle dela med sig av denna ”pilgrimsanda” på detta sätt!

Måndag 9 oktober: Att fortsätta hemma

Det har varit en väldigt speciell tid tillsammans. Alla verkar så tacksamma för gästfriheten, för den noggranna planeringen av morgonprogrammen i välkomstcentren och för ”workshop”erna och bönerna på Don Bosco skolan.

Igår var det intressant att lyssna på ungdomarna från Europa då det var landsmöten. Många hade kommit till Kolkata ungefär en vecka innan mötets början. De blev skickade till byar i omgivningarna för att bo hos familjer och delta i kyrkolivet. En flicka berättade om hur hon blev sjuk och om hur rörd hon blev av den omvårdnad hon fick av sin värdfamilj, trots att det tog henne ett tag att acceptera de traditionella botemedlen! ”Man får lära sig att lita på människor om och om igen. Trots att denna upplevelse inte var lätt, påminde den mig om att alla människor är goda, omtänksamma och välvilliga i grund och botten.”

Två Pakistanier från delstaten Sind berättade om sin glädje under samtalen i små grupper på eftermiddagen. Plötsligt befann de sig i samma grupp som några unga från den Indiska delstaten Punjab. När Indien delades styckades Punjab mellan Indien och Pakistan. De båda delstaterna Punjab och Sind skapades. Det finns väldigt få tillfällen att mötas för invånarna i dessa båda områden. Det är små händelser som denna, som får oss att förstå varför vi kom till Kolkata.

Och så fortsätter pilgrimsfärden för tillit – inte förrän efter veckor eller månader kommer vi att fullt ut förstå vad det var för något vi var med om under dessa dagar.

Printed from: http://www.taize.fr/sv_article4089.html - 11 July 2020
Copyright © 2020 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France