Kyrka och stat: Vad säger Bibeln oss om de troendes hållning till det omgivande samhället?

Bibeln behandlar denna fråga under ämnet staden. I Första Moseboken betraktas städer med misstro. Kain, våldets man, är den första människan som bygger en stad (se 1.Mos 4:17). Babel och Sodom är platser där människor söker ett förvrängt självstyre, när de vänder ryggen till livets Källa. De troende, däremot, går i Abrahams fotspår (se 1.Mos 12:1-4), och lever som pilgrimer på väg mot andra horisonter, med enbart tron som sin kompass.

Senare dyker en annan stad upp: Jerusalem, Fredsstaden, grundad, inte på människors självförhärligande utan på Guds löfte. Dess existens visar att tron inte kallar oss att fly bort från denna världens verklighet, utan leder oss till ett nytt sätt att leva samman i rättvisa och solidaritet.

Men det sker inte alls automatiskt. Till och med Jerusalem kan svika sin kallelse, om de som bor där inte går Herrens vägar. Genom att göra orättfärdiga handlingar blir ”dotter Sion” en sköka (se Jesaja 1:21-23). Och ändå fortsätter de troende att längta efter en rättfärdig kung som ska komma, som blir sänd av Gud för att rena hans stad och göra den till en fyrbåk och en magnet för hela världen (se Jesaja 2:2-4).

Jesu lärjungar identifierade denne rättfärdige kung med deras Mästare. Men Jesus som dog som förkastad utanför staden (se Heb 13:12-14) grundade inget jordiskt kungarike. Hans efterföljare förblir därför ”främlingar” (1 Pet 2:11) mitt i ett samhälle som är likgiltigt, till och med fientligt till deras livsprojekt. Men de håller sig inte på defensiven. De vägrar att vilseledas av maktens egenrättfärdighet och försöker bidra till det bästa för samhället i vilket Gud har placerat dem.

Den sista boken i Bibeln ser hela människans historia som en berättelse om två städer. Babylon, imponerande i sin makt och härlighet, kommer trots det att försvinna på ett ögonblick (se Upp 17-18). Sedan kommer det Nya Jerusalem, grundad på patriarkerna och apostlarna (se Upp 21-22). Även om Guds stad ännu inte uppenbarats i all sin glans så är den inte heller bara en from förhoppning. Genom att leva av Evangeliets normer här och nu och genom att bilda gemenskaper där män och kvinnor från olika bakgrund lever tillsammans som bröder och systrar erbjuder Kristi efterföljare ett konkret alternativ till en värld som glömt sitt ursprung och sitt mål. De vill inte alls nöja sig med en sådan avvisande hållning, utan blir till salt och ljus för människor både när och fjärran.

Hur kan S. Paulus säga att ”de som motsätter sig överheten gör motstånd mot Guds ordning” (Rom 13:2)?

Vissa människor tror att detta kontroversiella stället från Romarbrevet lyfter fram lydnad mot staten och förbjuder motstånd. Av just detta skäl tycker andra att det inte harmonierar med budskapet om Kristus, som proklamerade människors totala befrielse.

Tog S. Paulus avstånd från Jesus i detta avseende? Paulus var inte alls en systematisk teolog, utan han var främst pastor och missionär. Det är ofrånkomligt att hans brev är märkta av kontexten. Paulus skrev till romarna vid en kritisk punkt i historien, när Nero just hade efterträtt sin mördade far som kejsare. Den unge kejsaren lyssnade först på kloka rådgivare, och införde en reformpolitik. Några år tidigare hade hans far Claudius drivit bort alla judar från Rom, på grund av upplopp som han ansåg dem skyldiga till. Kristna med judisk bakgrund hade just återvänt till Rom. Paulus känner starkt för att Kristi efterföljare måste göra allt i deras makt, och visa att de är vänligt sinnade; de måste undvika att på nytt tända de misstankar som folk hyste om dem. Särskilt som en del av deras trosutövning och åsikter tydligt representerade en motkultur.

Men Paulus råd till sina lyssnare går inte mycket längre än resten av Nya Testamentet. De ska betala skatter, göra gott och inte ont, och erkänna att all auktoritet kommer från Gud. Om denna sista rekommendation kan användas till att rättfärdiga en despotisk politik då bör vi förstå den rätt: den verkar snarare begränsa maktmissbruk. Kungen måste inse att han inte är den slutliga instansen, och kan därför inte styra på ett godtyckligt sätt.

Detta är den exakta innebörden av de ord som Jesus säger till Pilatus när den romerske guvernören försöker imponera med sin makt: ”Du skulle inte ha någon makt över mig om du inte hade fått den från ovan” (Joh 19:11).

Bibeln är därför inte dualistisk. Gud är inte bara Herren för en liten enklav av utvalda, utan allas Skapare och Mästare, även om hans auktoritet ofta uttrycks i skenbar svaghet, och långt ifrån erkänns av alla. Kristna har, som engagerade i hela samhället, rätten och till och med plikten att höja rösten när kraven på rättvisa negligeras. Men de bör inte försöka genomdriva sina åsikter med metoder som strider mot Evangelium. Och de bör inte i första hand sikta på egen framgång, utan på ett bra vittnesbörd, i vetskap om att de är kallade att gå samma väg som Kristus själv: ”Det får inte hända att någon av er måste lida som mördare eller tjuv eller därför att han gör något annat ont eller blandar sig i andras angelägenheter. Men lider han som kristen skall han inte skämmas, utan förhärliga Gud just som kristen” (1 Pet 4:15-16).

Printed from: http://www.taize.fr/sv_article4167.html - 14 August 2020
Copyright © 2020 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France