Varje dag under kvällsbönen, talar Broder Alois i Katarina kyrka till ungdomarna som är samlade till mötet 3 - 6 maj.
Torsdag kväll 3 maj, 2007
Det är en stor glädje för oss taizébröder att vara här tillsammans med er, att be och söka tillsammans. Var kan vi finna ny vitalitet? Vilket hopp kan hjälpa oss att gå framåt? Det är de frågor vi funderar över dessa dagar. Genom ett möte som det här, genom att lyssna och dela med oss kan vi få se ett hopp bli tydligare, ett hopp som kan leda oss till att fatta djärva beslut.
Broder Roger såg alltid gemenskapen i Kyrkan som källan till ny vitalitet. En dag under ett möte med ungdomar appellerade han till dem och sa: « Lämna modlösheten bakom er; lämna känslan av hopplöshet; låt er själ leva. »
Dessa ord skulle bara vara en from önskan om vi sa dem till oss själva. Men de blir fulla av kraft om vi hör Kristi röst i dem. Det är han som talar. Och detta ställer oss inför en viktig fråga: bland alla brådskande behov vi ser i vårt personliga liv, i våra kyrkor och samhällen, ger vi tillräckligt med plats åt en inre dialog med Kristus?
Det hopp vi finner i evangeliet är inte en vag optimism. Vårt hopp är fast
grundat i en historisk händelse: Kristus bar ett kors; han tog på sig tyngden av vårt lidande, av hat och död för att befria oss från detta. Han dog, men han uppstod; han är levande, och han vill förmedla detta nya liv till oss när han säger till oss: « Låt din själ leva! »
En vag optimism kan inte leda oss särskilt långt. Det kan inte heller den attityd som vi ibland ser omkring oss, och ibland i oss själva, och som innebär att vi helt enkelt vill springa bort från det onda, blunda för att överleva. När vi riktar vår tillit till den uppståndne Kristus så befriar det oss och öppnar våra ögon så att vi kan bemöta besvärliga situationer med klarsynthet.
Nyligen mötte jag i Taizé en ung man vars obotliga sjukdom höll på att förvärras. Hans lidande är ohyggligt. Många möjligheter att leva ett tillfredsställande liv håller på att försvinna. Men trots detta är hans blick och hela hans attityd otroligt öppen. Han sa följande till mej: « Nu vet jag vad tillit är. Tidigare behövde jag det inte, men nu gör jag det. » Och han tillade i ett brev som han skrev till mej nyligen: « Jag får inte låta min sjukdom uppta hela min uppmärksamhet. » Och jag sa till mej själv: Om denne unge man visste hur mycket hans ord hjälper mej att gå framåt, och hur mycket hans attityd hjälper andra...Det var som en spegelbild, ödmjuk men sann, om uppståndelsens mysterium.
Vi har just hört evangeliet som talar om Jesus möte med en samarisk kvinna. Vi är alla lite som den där kvinnan; vi har kommit hit med vår tomma kruka för att ösa upp lite hopp. Och Jesus säger till oss, precis som till den där kvinnan: « Ge mej lite att dricka. » Det är som om han sa till oss: « Jag behöver dej här i världen; ge mej vad du har, då kommer du att upptäcka att en källa väller upp i ditt inre. Om du visste vilken gåva Gud har gett dej... Ja, Gud fyller dej med den heliga Andens närvaro som jag ger dej utan gräns. »
Liksom Kristus ledsagade den där samariska kvinnan, vill han leda oss till ny öppenhet gentemot andra. Tidigare höll hon sej på avstånd från andra, och nu sätter hon hela staden i rörelse. För att kunna leva i större öppenhet för andra måste vi ha den inre dialog som kallas bön. Även om vår bön är mycket enkel, om den ibland består av bara tystnad och inget verkar hända, så är ändå vår kropps blotta närvaro ett uttryck för att vi vill tillhöra Kristus. Var och en av oss kan leva i direkt kontakt med Gud. Om vi bereder plats för denna enkla sanning i enkel bön, så ska vi bli fria, så att vårt liv kan bidra till att förnya jordens ansikte. På så sätt kan vi välja att älska och välja att hoppas.
Den som har skrivit evangeliet visar oss Guds ödmjukhet på ett imponerande sätt. Gud sände Kristus för att han skulle rädda hela världen. Guds handling omspänner hela universum, och ändå dröjer evangeliet kvar en lång stund vid detta möte mellan Jesus och en annan människa. Enkla händelser i livet kan bära en kärlek som kan förvandla världen.
Idag har vi blivit mycket medvetna om hur komplex världen är, och vi känner oss ibland förlamade inför alla snabba förändringar i vårt samhälle. Men Gud gör så att nytt liv växer fram. Det är vår uppgift att urskilja tecken på detta nya liv. På så sätt kommer vi att gå framåt på hoppets väg. Och dessa ord kommer hela tiden att förnya vår energi. Låt din själ leva – välj att älska, välj att hoppas!
Fredag kväll 4 maj, 2007
När vi är samlade till bön, eller till ett möte som det här, så skulle vi alltid vilja påminna oss själva om att Gud har en kallelse för var och en av oss. Vi vill vara vakna, uppmärksamma på denna kallelse, och svara på den genom vårt sätt att leva.
I var och en av oss finns det en längtan, en törst efter kärlek, som till och med den innerligaste intimitet med en annan person inte kan fylla helt och hållet. Vi upplever denna längtan ibland som saknad eller tomhet. Denna längtan är inte alls onormal, den är helt och hållet en del av vårt väsen. Det är en törst efter något som är absolut; det är en gåva; denna längtan är besläktad med Guds kallelse att gå bortom oss själva.
Den evangelietext som vi har läst i kväll talar om den första personen som trodde att Kristi kärlek, tvärt emot det intryck man kunde få, är starkare än hat och död. Den personen var en kvinna, Maria Magdalena. Hon grät utanför den tomma graven där Jesus hade legat, som om Jesus död bevisade att hans liv var misslyckat. Då kom Jesus, som hade uppstått, till henne. Och han kom på ett helt oväntat sätt, inte triumferande, utan så ödmjukt att hon inte kände igen honom; hon trodde att han var trädgårdsmästaren.
Jesus sa ett ord till henne som skulle förändra allt; han kallade henne vid hennes namn: «Maria.» Och då hände något storartat: Maria kände i sitt hjärta igen Jesus på rösten. Hon vände sej mot honom och talade till honom i sin tur: «Rabbouni, Herre.» Ett nytt liv började i henne; hon litade på att Guds kärlek var nära. Då skickade Jesus iväg henne med orden: «Gå till mina lärjungar!» Ja, hon fick en uppgift som gav mening åt hennes liv.
Maria Magdalenas mod stimulerar oss. Hon var en ensam kvinna, och hon vågade gå till lärjungarna för att berätta om det oerhörda: « Kristus har uppstått! » Hon kunde förmedla Kristus kärlek genom sitt liv.
Kristus kallar oss också vid våra namn. När han talar till oss säger han inte vad vi ska göra; han dikterar inte för oss vilka val vi ska göra. Hans tilltal är ett möte. När vi låter honom välkomna oss, upptäcker vi vilken väg vi ska gå. Och han välkomnar oss sådana som vi är, med både det som är bra och det som är motsägelsefullt i oss, och till och med våra fel.
När han kallar oss inbjuder Gud oss till frihet. Han gör oss inte till passiva varelser. Tvärtom, han väcker krafter till liv i oss, oväntade krafter. Ja, hans kallelse är en kallelse till frihet. Var och en av oss får själv välja sin väg och på den vägen lita på att Gud ska leda oss framåt. Augustinus sa: « Vandra, för din väg finns bara när du vandrar på den. »
I Maria Magdalens spår och i sällskap med alla Kristus vittnen skulle vi vilja uttrycka genom vårt liv vilket hopp Kristus uppståndelse öppnar för oss.
Jag kan säga att broder Roger var uppfylld av ett sådant hopp på uppståndelse, det enda hopp som, trots vår inre kamp, verkligen kan leda oss ut ur missmod. Han upprepade ofta: «Kristus är förenad med varje människa utan undantag.» Broder Roger ville följa Kristus som en fattig man; han blev lik honom till och med i sin död, och i hoppet på uppståndelse, så som vår tro säger oss. Han brukade säga till oss bröder i vår lilla kommunitet: «Om Kristus inte hade uppstått så skulle vi inte vara här.»
Jag skulle vilja säga några ord till dem av er som är unga. Idag är det framför allt ni som kan förmedla tillit till Gud till dem som ni har omkring er; och ni kan göra det genom ert livssätt lika mycket som genom några ord. Låt er inte hållas tillbaka av tvivel eller intrycket att ni saknar utbildning eller kunskap. Allt sådant är normalt i ett liv i Kristus spår.
Eftersom Gud litar på oss kan vi alltid börja om på nytt. Och ni kommer att få se att någonting oväntat sker: när vi förmedlar denna tillit till Gud är det vi som allt bättre förstår mysteriet med Kristus uppståndelse. Han försäkrar oss: « Jag är med er varje dag till tidens slut. »
Lördag kväll 5 maj, 2007
Vi närmar oss redan slutet på vårt vackra möte, och jag vill uttrycka hjärtliga tack för den gästfrihet som vi har mötts av. Vi vill särskilt tacka alla familjer som öppnat dörrarna till sina hem för att ta emot oss. I kväll vill vi särskilt hälsa biskop Carolin, biskop av Stockholms stift, biskop Anders, biskop av det katolska stiftet i Sverige, och Helen Friberg, distriktsföreståndare i Svenska Missionskyrkan. Tack för ert stöd under de gångna månaderna.
När vi återvänder hem till vårt vardagsliv, så skulle vi vilja komma ihåg att var och en av oss har fått gåvan att leva med Kristus som vän. Det är inte utan anledning som han säger till oss i evangeliet: « Jag kallar er inte längre tjänare; jag kallar er vänner. » Ja, Gud längtar efter vår vänskap.
Det finns en ikon här som uttrycker detta, vänskapens ikon. Den kommer från Egypten; den målades på 500-talet. Att titta på den här ikonen är redan det en bön som förenar oss med Gud. Vi ser Kristus lägga sin hand på sin väns axel och vandra bredvid honom. Som uppstånden från de döda följer Kristus varje människa. Han tränger sej inte på, utan han kommer och håller sej ödmjukt vid vår sida. Det är hans ödmjukhet som lyfter upp oss i värdighet. På det sättet gör han det möjligt för oss att leva i sann frihet.
Vi lever också i en sådan vänskap med varandra. Kristus samlar oss i en gemenskap, Kyrkans gemenskap. Låt oss därför vidga denna vänskap och finna vägar genom de murar som fortfarande skiljer oss åt! Om vi bara kunde göra allt som står i vår makt för att göra det tydligt att Kyrkan är en plats för vänskap för alla, särskilt för dem som är bräckliga eller ensamma!
För fyra månader sen, när vi hade ett europamöte i Zagreb, fick ungdomar från varje land som var representerat där, inklusive Sverige, en sådan här ikon. Under den del av året som nu har gått har denna ikon hjälpt en del av er att göra små pilgrimsresor för tillit till platser där ungdomar möts, från en stad till en annan, från en församling till en annan, till ett sjukhus eller ett hem för föräldralösa barn eller till andra ställen där människor lider. Ikonen kommer nu att färdas från Stockholm till Linköping där pilgrimsfärden kommer att fotsätta.
När vi lever i vänskap med Kristus så kan vi umgås med folk som är mycket olika: vid första blicken kan vi ibland tycka att det skulle vara svårt att ha dem som vänner. Men ändå skapas genom Kristus en vänskap som är djupare än spontana känslor av samhörighet. I vår kommunitet i Taizé är vi hela tiden förundrade över att tillhöra så många olika kulturer, och ändå kunna hålla ut i ett gemenskapsliv i vilket vi försöker att dela allt.
Att leva som Kristi vänner! Det blir något som sprider fred och försoning i hela mänskligheten. Om detta vill jag säga något mer personligt. För två veckor sen reste en av våra bröder till Afrika. Han är själv från Togo och besöker nu kristna i sitt hemland och i grannländerna. När jag sa adjö till honom i mitt rum, kände jag en djup tacksamhet och beundran för denne broder. Han är så djupt rotad i sitt hemland, och ändå tog han det jättestora steget att komma och delta i vårt liv i Europa.
Genom sin närvaro mitt ibland oss visar denne afrikanske broder oss att Kristus förenar oss. Broder Roger ville att vårt brödraskap skulle vara en liknelse som visar på gemenskap. Det år han dog blev fem nya pojkar medlemmar i vårt brödraskap. De kommer från fyra olika världsdelar. Vilken glädje det var att se att kort efter hans död blev broder Rogers djupaste önskan förverkligad, och detta kommer att fortsätta i framtiden.
Och så kan vi bröder fortsätta på vår « pilgrimsfärd för tillit » som vår lilla kommunitet lever i sedan så många år. Många människor över hela jorden deltar i den i sitt dagliga liv. Då och då för oss denna pilgrimsfärd samman, i Taizé eller på andra ställen: förra helgen var det i Montreal i Kanada, och dessa dagar här i Stockholm, och sen i oktober i Cochabamba i Bolivia, och vid årsslutet till europamötet i Genève.
Ja, ibland behöver vi gå mot andra horisonter, långt bort eller i närheten, för att upptäcka det hopp som evangeliet ger oss om och om igen. I vår värld, där så mycket lidande skapar oreda, behövs det kvinnor och män som utstrålar Guds frid genom sitt sätt att leva. Så låt oss fatta djärva beslut att gå framåt på kärlekens och tillitens väg. Låt oss välja att älska loch välja att hoppas.