Broder Roger skrev dessa rader av vördnad för moder Teresa vid tiden för hennes saligförklaring 2003.
Vi lever i en värld där ljus och mörker finns sida vid sida. Genom det liv moder Teresa levde, inbjöd hon människor att välja ljuset. På detta sätt öppnade hon vägen till helighet för många andra. St Augustinus levde på 400-talet e.Kr. Moder Teresa gjorde hans ord begripliga för oss: “Älska och säg det med ditt liv.” Att tro på Gud blir trovärdigt och gudomligt när tron levs ut.
Jag hade många tillfällen att samtala med moder Teresa. Ofta fick jag höra hennes tankar om Kristi helighet. Sommaren 1976 kom hon till Taizé. Vår kulle var full av unga människor från många olika länder. En dag skrev vi en bön tillsammans: “O, Gud, alla människors Fader, du vill att vi alla ska ge kärlek där fattiga blir förödmjukade, försoning där människor splittras, glädje där kyrkan skakas. Du öppnar väg för oss så att vi kan hjälpa till att ständigt öka gemenskapens genomströmning i den mänskliga familjen.”
Samma år åkte några av bröderna och jag för att en tid bo med de mycket fattiga i Calcutta. Vi bodde nära hennes hem i ett fattigt område, bullrigt, fullt av barn, där de flesta var muslimer. Vi blev gästfritt mottagna av en kristen familj, vars hem låg vid en gatukorsning med några små gator med affärer och enkla verkstäder. Moder Teresa kom ofta för att be med oss. På eftermiddagarna bad hon mig ibland att åka med henne för att besöka leprasjuka, som inte hade annat än döden att se fram emot. Hon försökte lugna deras oro.
Ibland kunde hon ta helt spontana initiativ. En dag t.ex. när vi var på väg hem från de leprasjuka, sa hon till mig i bilen: “Jag har något att be dig om. Säg ja!” Innan jag svarade försökte jag att få veta mer om vad hon ville, men hon bara upprepade: “Säg ja!” Till slut förklarade hon: “Säg att du från och med nu kommer att bära den vita dräkten hela dagen; detta tecken är så nödvändigt i dagens situation.” “Ja,” svarade jag, “jag ska tala med bröderna om detta och vi kommer att bära den så ofta som möjligt.” Så fick hon systrarna att göra en vit dräkt åt mig och hon insisterade på att själv sy vissa delar av den.
Hon var särskilt uppmärksam mot barn. Hon föreslog att jag och en av mina bröder, som var läkare, skulle gå till hemmet för döende barn varje morgon, för att ta hand om de sjukaste. Första dagen lade jag märke till en liten flicka, fyra månader gammal. Jag fick höra att hon inte var stark nog att stå emot vinterns virussjukdomar. Och moder Teresa föreslog: ”Ta henne med dig till Taizé; där kan du ta hand om henne.”
I flygplanet på återresan till Frankrike, mådde den lilla flickan, Marie, inte bra. När vi anlände till Taizé, började hon för första gången gurgla, som ett lyckligt småbarn. Under de första veckorna sov hon ofta i mina armar när jag arbetade. Långsamt återvände hennes krafter. Sedan flyttade hon till byn, till ett hus nära vårt. Min syster Geneviève, som åratal tidigare i Taizé hade tagit emot barn och uppfostrat dem som sina egna, välkomnade henne i sitt hem. När hon döptes blev jag hennes gudfar och jag älskar henne som en far.
Några år senare kom moder Teresa tillbaka till Taizé en söndag på hösten. Under bönen talade vi tillsammans om ett problem som är akut ännu i dag: ”I Calcutta finns synliga hem för de döende. Men i många delar av världen lever många unga människor i osynliga hem för döende. De är märkta av brustna relationer eller av oro för sin framtid. Separationer har sårat dem i barndomens eller ungdomens oskuld. Hos några leder detta till modlöshet: vad är det för idé med att existera, har livet fortfarande någon mening?”
Två av mina bröder och jag reste till Calcutta för att delta i moder Teresas begravning. Vi ville tacka Gud för hennes gåva av sitt liv, och sjunga tillsammans med hennes systrar i lovsångens ande. Vid hennes kropp mindes jag hur vi delat denna övertygelse: en kommunion i Gud driver oss att lindra mänskligt lidande på jorden. Ja, när vi mildrar andras prövningar, möter vi Kristus. Säger han det inte själv: ”Vad ni än gör för de minsta, gör ni för mig, Kristus.”