Cochabamba

Cochabamba dag för dag

En av bröderna berättar om « försoningsdagarna » som just ägt rum i Bolivia

JPEG - 36 ko

Tisdag den 9 oktober

I går och idag har vi verkligen haft mycket att göra. Bland annat flyttade vi vår arbetsplats till utställningshallen. Över 100 personer från andra länder, från Europa och Sydamerika, har anlänt i förväg för att hjälpa till. Det är otroligt att se med vilka förväntningar de kommer och hur hjärtligt de blir välkomnade av cochabambaborna.

Detta är utan tvekan ett folk som har förmågan att få alla som kommer, från vilket land det vara må, att känna sig hemma. Deras förmåga att improvisera är häpnadsväckande. Det är bäst att inte planera för mycket i förväg utan att se efterhand hur situationen utvecklas. I går t ex var ankomsttiderna hemskt komplicerade: flera grupper var försende och det uppstod en del missförstånd, men här räcker det att ringa till två eller tre personer så ordnar sig allt. Folks förmåga att reagera snabbt är förbluffande.

Idag var vi tre personer som talade om mötet samtidigt på tre olika tv-kanaler. På så sätt kunde vi nå alla i Cochabamba som tittar på teve innan de går till arbetet eller till skolan. Resultatet var att de två telefonerna hos välkomstteamet ringde hela förmiddagen. Folk erbjöd sig att hjälpa till att ta emot dem som ska komma på onsdag eller att härbärgera mötesdeltagare i sina hem. Vi har fortfarande en mängd detaljer att ordna med, och vi undrar förstås lite hur det ska gå när alla kommer på onsdag, men när vi tänker på allt som redan har hänt så vet vi att vi inte behöver vara oroliga. Vi ska försöka att liksom människorna i Cochabamba bara öppna famnen och ta emot... och improvisera!

Onsdag den 10 oktober

Mottagandet började tidigt. Kl 6.30 var det redan 300 nyanlända som stod i kö, de flesta av dem från Peru, Chile och Argentina. Under förmiddagen anlände folk hela tiden i en jämn ström, men efter några timmar så var det en väldig flod. I början av eftermiddagen började ungdomar från Cochabamba att komma och sedan från trakten omkring staden. De hade rest hemifrån på morgonen. Då började färgfesten, framför allt med ungdomarna från landsbygden som alla var klädda i sina traditionella dräkter. Ärkebiskopen blev förvånad när han såg ungdomar från en viss trakt nära Cochabamba. För en månad sen var han tvungen att resa dit efter att ha fått ett telefonsamtal från prästen där. Folk hade tagit fast en tjuv. Eftersom denne redan hade begått flera brott utan att ha blivit straffad av myndigheterna, så ville man lyncha honom. Prästen hade lyckats övertala folkhopen att vänta lite, men han hade bara några timmar på sig att göra något. När så ärkebiskopen kom kunde han lugna de uppretade ledarna av hopen så att de avstod från att egenhändigt straffa den skyldige. Idag var det en överraskning för ärkebiskopen att få se nästan alla ungdomarna från denna trakt fyllda av stor glädje och beredda att delta i försoningsdagarna.

Kl 5 på eftermiddagen var det två köer som började gå i varandra: kön till ankomstbyrån och den till ett mellanmål. Det var naturligtvis den som gick till mellanmålet som tog överhanden.

Den mest « latinska » av dagens händelser tilldrog sig under kvällsbönen: fem minuter innan allt skulle börja bröts den elekriska strömmen. Man gjorde några fruktlösa försök att reparera systemet, sedan inbjöd vi ungdomarna med hjälp av en batteridriven högtalare att komma in i hallen där bönen skulle äga rum. Under tiden sjöng kören så högt de kunde. De tusentals ungdomar som redan kommit in i hallen var redan försjukna i bön. Trots vår upprördhet och våra försök att få det hela att fungera kunde vi alla efter en stund låta oss själva bli uppfyllda av en djup törst efter bön och gemenskap. Det visade sig som så ofta att det är möjligt att göra mycket med nästan ingenting.

Vi fick också improvisera i ankomstbyrån när det blivit mörkt. Fem bilar lyste upp de fem borden med sina lyktor så att vi kunde fortsätta att ta emot dem som kom.

Torsdag den 11 oktober

Kyrkorna har förvandlats: bänkarna har försvunnit, ljuset är mer dämpat, det står några ikoner omkring altaret, och många ungdomar har kommit tidigt för att delta i morgonbönen. Bönen är enkel, ödmjuk, det är ungdomar som har förberett den, som leder den och som ser till att allting flyter.

Sedan berättar några av dem kort om församlingen och om deltagarna som är närvarande, man samtalar en stund med varandra, och så beger sig alla av till « Campo Ferial » där middagsbönen äger rum. Elektricitetsspöket följer oss... men det går bra trots allt och middagsbönen kan äga rum. Det finns inte tillräckligt med plats i lokalen, så en del ungdomar blir stående utanför. De deltar ändå i sången och lyssnar uppmärksamt till evangelietexten. Under tystnaden som följer är stämningen förtätad. Vem kunde tro att dessa ungdomar som är så gladlynta och festliga skulle ha en sådan förmåga bli stilla. Det är tydligt att de äger ett inre djup.

I kväll talar broder Alois och uppmuntrar alla att « kämpa med ett försonat hjärta ».

Efter lunchen blir lusten att prata tydlig och utspinner sig bl a i olika workshops som är välbesökta. Ingen tycks vilja gå miste om detta. Man känner att det finns en törst efter att dela och att fördjupa sin tro. När kyrkklockorna kallar till kvällsbön kommer sången igång lite trevande men blir så småningom en lågande eld: « Nada te turbe, nada te espante... solo Dios basta. » Sången genljuder som aldrig förr i hallen. Vi skulle ha kunnat sjunga hela natten...

Lördag den 13 oktober

Mångfalden bland deltagarna i mötet gör intryck på alla. I går, när vi hade en samling då vi berättade om vilka som är med på mötet, bröt stor glädje ut när man fick veta att 32 länder var representerade på mötet, och alla län i Bolivia. Det blev långvariga applåder.

Idag var middagsbönen mycket vacker. Något som alla tycks ta till sitt hjärta är tystnaden. När vi gick ut från bönen och ställde oss i matkön kunde vi höra ungdomar som gnolade olika sånger: « Dios es amor... » « Nada te turbe... ». Vad man får höra allra mest, det är utan tvekan Halleluja. Varje gång man läser ett avsnitt ur evangeliet eller någon annan bibeltext under bönen, så sjunger alla Halleluja så att det ekar. Man märker att också förbönen är något viktigt när vi ber tillsammans. Här i Latinamerika är förbönen för andra något som ligger i hjärtat av varje gudstjänst. Ungdomarna här sjunger Kyrie eleison med samma styrka som Halleluja. Ingen tvekan om att Gud hör vår bön!

Den här eftermiddagen samlades vi landsvis. Träffen för dem från Bolivia leddes av två bröder tillsammans med några personer som arbetar med kyrkans ungdomsverksamhet på nationalplanet. Det handlade om att hitta sätt att fortsätta på något sätt med det som påbörjats här. Chilenarna som var nära 300 hade sin egen träff. Mot slutet av träffen kom de överens om att påbörja en försoning med det samma genom en gest: de lämnade alla sin lokal och gick in och avbröt bolivianerna under deras träff för att omfamna dem och ge dem en fredskyss. Det var ett sätt att tacka dem men framför allt att be om förlåtelse för alla problem som finns i relationerna mellan de två folken.

Under dessa nationsträffar kunde man reflektera över tre frågor: « Hur kan bönen få en central plats i min verksamhet i församlingen? »; « Kan vi ge mer plats åt att lyssna på varandra och tänka oss in i andra människors situation? »; « Kan vi gå till de fattiga trots att vi har väldigt lite att komma med? »
På kvällen talade broder Alois om den vänskap som Gud erbjuder oss och gav en « vänskapens ikon » åt varje latinamerikanskt land som var representerat, och åt varje län i Bolivia: « Denna ikon kan hjälpa er att företa små ‘pilgrimsresor för tillit’ till ställen där ungdomar samlas, från en stad till en annan stad, till ett sjukhus, till ett hem för föräldralösa barn eller till andra platser där människor lider. På detta enkla sätt kan ni sprida den goda nyhet som evangeliet är och leva ut den missionerande sidan av vår tro. »

Söndag den 14 oktober

Dags för avresa. Nu står det packning överallt igen! Högmässan började kl 11.00. Än en gång får vi uppleva den djupa stillhet som detta « turbulenta » folk kan gå in i. Biskopen av Cochabamba, Tito Solari, predikade. Han talade om tre saker som vi reflekterat kring under mötet: först Jesus som guide, följeslagare på vägen, bönen och tystnaden som de viktigaste mötesplatserna med honom. Sedan föreslog han ungdomarna att skapa « mikroklimat av försoning » på sina hemorter. Och till sist sa han vänligt men bestämt att ungdomar inte kan gå genom livet, genom historien, utan att lämna spår, utan att märka ut en väg.

Vid slutet av gudstjänsten ville chilenarna ge biskopen ett brev. Det var ett öppet brev från ungdomarna från Chile i vilket de ber ungdomarna från Bolivia om förlåtelse. Det var det mest rörande ögonblicket på hela mötet. Man kan inte säga att folk applåderade särskilt mycket, för de hade fullt upp med att torka glädjetårarna ur ögonen.

Som avslutning gav vi varandra fridshälsningen. Vi hade sparat den till sist så att man gav varandra den efter välsignelsen. Det var bra att mötet slutade med detta. Det sista många sa till oss innan de reste var: « Frid vare med dig! »

Printed from: https://www.taize.fr/sv_article5452.html - 22 September 2021
Copyright © 2021 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France