Förlåtelse: Att förlåta, betyder det att glömma?

Det finns sår som man inte glömmer. I vissa tragiska situationer verkar det som om vägen till helande går genom en fördjupad medvetenhet om det onda snarare än genom glömska. Man tar inte bort det onda – det finns kvar i alla fall – men man kan avstå från att älta det och lite i taget sänka ner det kärlekens djup så att det förvandlas. Om Gamla Testamentet talar om Guds vrede så är det för att säga att det gör ont i Gud när han ser det onda, och att hans kärlek till Isreal blivit sårad genom folkets otrohet.

Men det mest fantastiska med den bibliska historien – och det är profeternas upptäckt – är det faktum att Gud av kärlek går förbi sin egen vrede: « Ju mer jag kallar på dem,
desto mer går de bort från mig. (...) Mitt hjärta är i uppror, all min medkänsla väcks. Jag skall inte låta min flammande vrede få utlopp(...) ty jag är Gud och inte människa (...) »(Hosea 11:3-9). För den som förlåter är förlåtelsen en kamp mot sin egen vrede. Ilskan leder inte längre till våldsam handling utan blir en inre kamp: man avstår från sitt behov av rättvisa och tar ett vänligt steg mot den som har syndat.

Profeten Jesaja går ännu längre när han beskriver en mystisk person som är känd som den lidande tjänaren: « Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom (...) Han var föraktad, utan värde i våra ögon. Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led (...) hans sår gav oss bot » (Jes 53:4-5).

Vi kristna kan i denna text känna igen Jesus som skulle komma och ge sitt liv. Jesu tålamod gentemot sina motståndare och hans lidande i Jerusalem hjälper oss att inse att han inte försökte fly från lidandet, inte heller från dem som försökte lägga ut en fälla för honom. I stället för att rusta sig inför attackerna accepterade han vad som hände honom utan att sätta sig i säkerhet och utan att tänka på revansch. Om han på korset kan säga: « Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör » (Luk 23:34), så är det därför att han gått så långt man kan i öppenhet och kärlek och accepterade att bli angripen t o m av dens hand som han älskade.

När man ser på korset på detta sätt får det en existensiell dimension som vi alla konfronteras med, även de som inte tror: Vi lider på djupet bara när vi såras av dem som vi älskar. Om min fiende plågar mig så är det på sätt och vis normalt, men hur skulle man kunna acceptera att bli sårad av sin egen vän (se Psalt 53:13-15)? Varje sann kärleksrelation lämnar dörren öppen för sårbarhet. Om man kommer ihåg detta och inte flyr denna sårbarhet, så förbereder man sig redan på att förlåta.

Printed from: https://www.taize.fr/sv_article6840.html - 25 September 2021
Copyright © 2021 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France