Biskop Daucourt av Nanterre

Ekumeniken är framför allt ett utbyte av gåvor

Biskop Gérard Daucourt i Nanterres stift i Paris är medlem av det påvliga rådet för främjandet av enhet mellan de kristna och kände broder Roger väl. I en artikel som publicerades i tidningen « La Croix » den 16 augusti 2006, årsdagen av broder Rogers död, talar han om hur grundaren av Taizé-kommuniteten verkade för försoning.

« Priorn i Taizé bar på en längtan efter försoning som kom ur hjärtats djup och som drev honom till att öppna nya vägar. »

Den 16 augusti 2005 slog ett meningslöst våld till mot broder Roger när han bad tillsammans med sina bröder och tusentals ungdomar i den kyrka vars namn påminner om deras kallelse: Försoningskyrkan. Det var ett slag mitt i Taizés hjärta.

« När jag var ung », har broder Roger skrivit, « var jag förvånad att se kristna, som ändå lever i tron på en kärleksfull Gud, lägga ner så mycket energi på att försvara sitt avståndstagande från andra kristna. Då tänkte jag att det var viktigt att skapa en kommunitet i vilken alla försöker förstå varandra och alltid försöker försona sig. På så vis skulle man kunna vara en liknelse som visar på gemenskap. » Vi vet vad som hände sen: kommuniteten tog form och tiotusentals ungdomar dras dit varje år av den enkla bönen, av gemenskapslivet och av det förtroende som bröderna visar dem. De kommer med sina frågor, ropar ut sin smärta, delar varandras hopp, lär känna Kristus som älskar dem, lär sig leva i Kyrkans gemenskap och blir människor som eftersträvar fred.

På det sättet försöker ungdomarna och bröderna tillsammans att förverkliga den försoning som Kristus kallar alla kristna till, en försoning som kan nå ut till alla medmänniskor. Bröderna vet att det samtidigt bedrivs en tungrodd teologisk dialog och att det förekommer officiella möten, som ofta är viktiga, mellan ledare för olika Kyrkor, men de känner sig främst manade att förmedla den Goda Nyheten till ungdomar och vuxna och hjälpa dem att uppleva Evangeliet.

Broder Roger bar på en längtan efter försoning som kom ur hans hjärtas djup och som drev honom att slå hål i de murar som delar upp kristna i olika läger. På ett diskret och personligt sätt talade han ödmjukt om hur han levde med denna övertygelse: « Jag fann min egen identitet som kristen genom att i mitt inre försona min ursprungliga tro med den Katolska Kyrkans tro och mystik utan att bryta med någon. » När vissa teologer läste eller hörde detta drog de ihop ögonbrynen, andra sa att broder Roger inte tänkte teologiskt. Vissa kyrkoledare krävde en officiell och tydligare kyrkotillhörighet.

Broder Roger älskade hela Kristi Kropp, och det sa han hela sitt liv. Han tog inte avstånd från sitt ursprung, han var inte motståndare till någon utan ville integrera och i sitt inre försona allt som den ende Herren ger åt olika Kyrkor som tyvärr förblir splittrade. Han ansåg att det var nödvändigt med ett universellt ämbete som möjliggör gemenskap mellan alla, ett sådant som påven innehar. Han tog också till sig den Katolska Kyrkans tro om nattvarden liksom dess sätt att fira den och levde samtidigt av de rikedomar som Herren har begåvat de Ortodoxa och Protestantiska Kyrkorna med. Han levde denna försoning mellan Kyrkorna med hela sin varelse men inte utan spänningar och lidande. Skulle det räcka för oss att utan att döma notera denna inställning och säga att det utgjorde ett undantag och försöka visa att andra inte kan göra på samma sätt?

Accepterar vi åtminstone att fundera på saken? Accepterar vi att ställa oss frågan om detta « undantag » inte så småningom kommer att bli mindre undantag utan kommer att öppna vägen åt många andra? När vi lyssnar till broder Roger så kan vi komma ihåg att vår splittring är emot Kristus vilja, att ekumeniken är ett utbyte av gåvor, att vi behöver varandra, att försoningen inte bara handlar om att leva i fred med varandra utan också ska leda till ömsesidigt förtroende, att den innebär att vi berikar varandra och samarbetar. Om vi lever så kommer vi kanske att hjälpa våra Kyrkor att inte sitta lika fast i gamla vanor och försvarställningar. Jag talar bara för mig själv, för Taizébröderna har aldrig velat säga till andra vad de ska göra och ännu mindre vara några andliga mästare, inte ens när det gäller ekumenik. När påven Johannes-Paulus II besökte bröderna 1986 sa han till dem att deras kallelse « på sätt och vis är provisorisk ». Professorn Olivier Clément skriver i sin vackra bok om Taizé att brödraskapet « håller på att bli grundat hela tiden ».

Broder Rogers brutala död för ett år sen slog till mitt i hjärtat av Taizés kallelse. Det uppstod en situation som ingen hade räknat med, och detta blev en illustration av tanken att « provisoriska inrättningar medför en dynamik ».. Genom sin nye priors röst säger taizébröderna att de inte betraktar sig själva som de enda som lever i en sådan dynamik: « Vi är enkla människor som behöver Kyrkans gemenskap för att kunna gå framåt i tron». Broder Alois och hans bröder fortsätter att gå framåt på den väg som broder Roger visat. De lever redan på sätt och vis i Kyrkans synliga enhet och drar med sig ungdomar för att tillsammans med dem gå till trons källor.

I en artikel i tidningen Le Monde påstod någon att broder Roger hade konverterat till katolicismen. Biskop Daucourt svarade med följande insändare:

Broder Roger skulle ha konverterat till katolicismen. Påvarna och biskoparna i Autun (det katolska stift som Taizé ligger i) skulle ha vetat om det men inte sagt något. (Le Monde 6/9/2006). I sina officiella dokument om redan döpta personer säger den Katolska Kyrkan inget om konversion till katolicismen utan säger att dessa tagits emot i full gemenskap med Katolska Kyrkan. Det finns flera olika sätt att gå in i denna fulla gemenskap, men man skriver alltid ut ett dokument som signeras. Det finns inget sådant dokument angående broder Roger. Broder Roger erkände liksom alla de andra bröderna att påven har ett ämbete som går ut på att stimulera gemenskapen i den världsvida Kyrkan. Han accepterade den katolska trons syn på ämbeten och på nattvarden. Han vördade Jungfru Maria. Och han ville leva med detta utan att bryta med någon. Han försökte leva på detta sätt – inte utan inre spänningar – i hopp om att alla kristna snart skulle kunna enas på ett synligt sätt. Man kan uppskatta eller ifrågasätta denna attityd, men hur kan man insinuera att broder Roger fuskade genom att hemlighålla att han konverterat till katolicismen i uttryckets vanliga bemärkelse?

Tog han emot nattvarden ur Johannes-Paulus II och ur kardinal Ratzingers händer? För mer än trettio år sen tog han emot den av kardinal Wojtila i Krakow (som senare blev påve) och av biskopen av Autun (det stift som byn Taizé tillhör). Detta är inte så märkvärdigt. Enligt den katolska Kyrkans lag ansvarar varje biskop för vem som får ta emot nattvarden, regelbundet eller tillfälligt, en nydöpt person eller en döpt person som tillhör en annan kyrka. Jag är själv en vän till Taizé sedan fyrtio år, har haft kontakt med den dåvarande biskopen i Autun Le Bourgeois angående ekumeniken ända sedan han blev biskop, och fick i uppdrag av det påvliga rådet för kristen enhet att ta hand om relationerna mellan Vatikanen och Taizé och har kunnat konstatera att biskop Le Bourgeois, påvarna Paulus VI och Johannes-Paulus II, kardinalerna Ratzinger och Kasper erkände att broder Rogers gemenskap i tron med den katolska Kyrkan var objektiv och ganska allmänt känd. De ville respektera hans andliga utveckling och ställde inga andra fordringar på honom utan fortsatte med kontakt och regelbunden dialog med honom och hans kommunitet.

Hur kan man tala om en « gåta » (Le Monde 6 september 2006)? Denne man citerar visserligen vittnesbörd som han tagit emot men har inte förmågan att tyda dem rätt eftersom han inte tycks veta något om broder Rogers person eller om Taizés historia och relation med olika Kyrkor. Biskop Séguy talar om « tvetydighet » därför att broder Rogers attityd förbryllade honom. Men så länge han var biskop i Autun respekterade han broder Roger lika mycket som man gjorde det i Rom.

Broder Roger visade en väg och öppnade dörren för miljontals ungdomar och vuxna som ledde dem till att se ekumeniken som ett utbyte av gåvor. Om det finns somliga som vägrar att fundera över hans ovanliga, krävande och kanske irriterande inställning eller argumenterar mot den, så har man ändå rätt att vänta sig att de tar reda på vad de yttrar sig om.

Den 7 september 2006
+Gérard Daucourt, biskop av Nanterre
och medlem i påvens råd för främjandet av enhet mellan de kristna.

Printed from: http://www.taize.fr/sv_article6867.html - 24 November 2020
Copyright © 2020 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France