broder Alois 2009

Brev från Kenya

Från 26 till 30 november 2008 möttes i Nairobi 7000 unga människor, från olika områden i Kenya så väl som från andra afrikanska länder. Mötet, inspirerat av Taizé-kommuniteten, som en etapp på Pilgrimsfärden för tillit på jorden, leddes av mer än åttio församlingar från de olika kyrkorna i Nairobi.
 
Målet var att åstadkomma mer broderliga relationer, och att överge felaktiga föreställningar om andra, något som ständigt återkommer pga. både bristande kontakter med andra folk och historiens sår.
 
Taizé-kommuniteten har varit närvarande i 55 år på den afrikanska kontinenten, genom smågrupper av bröder som delar de fattigas liv. Under dessa år har bröder bott i Algeriet, Elfenbenskusten, Niger, Ruanda och Kenya. I sexton år har nu en del bröder bott i Senegal, i ett huvudsakligen muslimskt område i Dakar.
 
Desmond Tutu, anglikansk ärkebiskop emeritus i Kapstaden, Sydafrika, skriver: ”Afrika är en plats där korsfästelse och uppståndelse finner sin djupaste mening, och där uppbyggandet av förtroende och försoning är en fortgående daglig verklighet. Vi är alla Guds barn, och i Kristus finns inget Ruanda-folk, inga kongoleser, inga burundier, inga kenyaner, inga nigerier eller sydafrikaner: vi är alla ett i Kristus Jesus. Jag vet att detta är det budskap som Taizé-kommuniteten proklamerar, och att de är solidariska med oss, då vi driver denna förkunnelse i Sydafrika, över hela den afrikanska kontinenten och i resten av världen, där ’främlingsrädslan’ fortfarande behöver förändras till vänskap och försoning och tillit.”
 
I Afrika är det inte så att prövningarna tar bort känslan av värdighet, som man så ofta lägger märke till hos de fattiga. Livets svårigheter jagar inte bort glädjen; allvaret utesluter inte dans. Det är många som vägrar ge upp. Kvinnorna går ofta i främsta ledet; med fantasi och uthållighet tar de på sig en massa uppgifter i familjen och samhället.
 
Inför allt som splittrar kontinenten är det ändå många som modigt verkar för försoning och fred. De kristna är kallade att hålla fast vid detta hopp: dopet i Kristus är ett kitt som är starkare än stridigheterna. Det finns afrikanska kristna som fått betala med sitt liv för den övertygelsen.
 
Detta “Brev från Kenya”, skrivet av Broder Alois för 2009, blir offentligt under ungdomarnas europeiska möte i Bryssel i slutet av december 2008.

Över hela världen sker snabba förändringar av samhället och människors beteenden. Medan helt nya möjligheter till utveckling snabbt ökar, tilltar också osäkerheten, och bekymmer för framtiden blir allt tydligare. [1]

Om tekniska och ekonomiska framsteg ska gå hand i hand med större humanitet är det nödvändigt att söka en djupare mening med livet. Inför den trötthet och hjälplöshet som många människor känner infinner sig frågan: var har vi källan till liv?

Redan århundraden före Kristus antydde profeten Jesaja en källa när han skrev: “De som litar till Herren får ny kraft; de springer utan att bli trötta, vandrar utan att mattas”. [2]

Många fler människor än förr är oförmögna att hitta denna källa. Till och med Guds namn fylls av missförstånd eller glöms helt bort. Kan det finnas en koppling mellan trons upplösning och förlusten av livsglädjen?

Hur kan vi få källan att rinna i oss? Är det inte genom att vara uppmärksam på Guds närvaro? Där kan vi hämta hopp och glädje.

Då börjar källan rinna igen, och vårt liv blir meningsfullt. Vi klarar att ta ansvar för vårt liv – och ta emot det som en gåva och ge det i vår tur för dem som anförtrotts oss. Genom att öppna hjärtats port för Gud banar vi väg för hans ankomst till många andra också.

Även om vi har mycket lite tro sker en kursändring, och vi lever inte längre centrerade på oss själva. När vi öppnar dörrarna till vårt eget hjärta för Gud, bereder vi samtidigt väg för honom till många andra människor också.

Säga ja till att vi existerar

Ja, Gud finns i varje människa, i troende liksom i icke troende. Redan på bibelns första sida beskrivs med stor poetisk skönhet hur Gud ger liv åt människan. Gud blåser in sin livsande i varje människa. [3]

Genom sitt liv på jorden uppenbarade Jesus Guds gränslösa kärlek till varje människa. Genom att ge sig själv till det yttersta skriver han in Guds ja till människan i vårt innersta djup. [4] Sedan Kristus uppstod kan vi inte mer säga att livet i världen eller vårt eget liv är hopplöst.

Sedan dess har vi fått ta emot Guds andedräkt, den heliga Anden, för alltid. [5] Genom hans Ande som bor i våra hjärtan säger Gud ja till oss sådana som vi är. Vi tröttnar inte på att lyssna till profeten Jesajas ord: «Herren har dig kär och ditt land skall äktas av honom.» [6]

Därför kan vi acceptera oss själva sådana som vi är och sådana som vi inte är, vi kan försöka säga ja till allt som vi inte har valt själva men som ändå är en del av vårt liv. [7] Vi kan våga skapa något t o m med det som inte är perfekt i oss. Då kommer vi att finna en frihet. Då kommer vi, även om vi är tyngda av bördor, att ta emot vårt liv som en gåva, och ta emot varje dag som en gåva från Gud. [8]

Vi får hjälp att gå utöver oss själva

Gud finns i oss, men han finns också framför oss. [9] Han accepterar oss sådana som vi är, men han drar oss också framåt, utöver oss själva. Ibland kommer han och rör till det för oss, vänder upp och ner på våra planer och projekt. [10] Jesus drar oss genom sitt liv med sig i samma riktning som han själv går.

Jesus lät den heliga Anden leda honom. Han upphörde aldrig att anknyta till Guds, Faderns, osynliga närvaro. Det var det som var grunden till hans frihet, som ledde honom att ge sitt liv av kärlek. När vi lever i gemenskap med honom uppstår det aldrig någon konflikt mellan relationen till Gud och vår frihet. Tvärtom, gudsrelationen och friheten förstärker varandra. [11]

Det finns i oss en längtan efter något absolut, och vi dras av denna längtan i hela vår varelse, till kropp, själ och förnuft. En törst efter kärlek brinner i var och en av oss, från spädbarnsåldern tills vi blir gamla. Inte ens den djupast möjliga mänskliga relation kan helt släcka denna törst.

Hur upplever vi denna törst? Ofta som att vi saknar något, vi känner en tomhet. Detta kan driva oss att söka i många olika riktningar. Och detta är inte något som är onormalt, sådana är vi. Denna längtan är en gåva, i den finns Gud som kallar på oss, kallar oss att öppna oss.

Var och en kan ställa sig frågan: på vilket sätt kan jag gå utöver mig själv just nu? Det handlar inte nödvändigtvis om att «göra mer». Vad vi är kallade till, det är att älska mer. Och eftersom kärleken behöver ta hela vår varelse i anspråk för att komma till uttryck, kan var och en av oss tänka efter, utan att vänta en minut till, på vilket sätt vi kan vara uppmärksamma på våra medmänniskor.

Vi bör göra det lilla vi kan

Vi kan hjälpas åt att fördjupa oss i tron:

Alltför många ungdomar känner sig ensamma när det gäller det inre livet. Om man är två eller tre så blir det lättare, för då kan man stödja varandra, prata och be tillsammans, även med dem som säger sig stå närmare tvivel än tro. [12]

Om man delar med varandra på detta sätt så får man ännu mer stöd om man är integrerad i den lokala kyrkan. [13] Kyrkan förenar de olika små grupperna, i henne träffas man över generationsgränser och man umgås inte bara med dem som man har valt själv. Kyrkan är Guds familj: en gemenskap som hjälper oss att inte bli isolerade. Dit är vi välkomna, det är där som Guds ja till vårt liv kommer till uttryck, där kan Gud ge oss den tröst vi ibland behöver. [14]

Om församlingarna och ungdomsgrupperna i första hand kunde vara ställen där hjärtlig godhet och förtroende råder, platser där vi känner oss välkomna och där vi är extra uppmärksamma på de svaga!

Slå hål i de väggar som skiljer människor åt:

Om vi vill hjälpa till att bygga en mer enad mänsklighet, är då inte en av de mest brådskande uppgifterna att börja betrakta världen «underifrån»? [15] Om vi vill lära oss att se på det sättet behöver vi försöka leva enkelt.

Kommunikation blir i vår tid allt lättare men samtidigt förblir samhället uppdelat i fållor. Det finns en risk att vi alltmer lever i ömsesidig likgiltighet för varandra. Vi kan försöka komma över dessa hinder i våra samhällen! Vi kan uppsöka dem som lider! Vi kan göra besök hos människor som är isolerade, illa behandlade! Vi kan tänka på invandrarna som finns på så nära håll och ändå ibland står så långt ifrån oss! [16] På många ställen där mänskligt lidande ökar kan man också få se fler och fler konkreta hjälpinsatser som utgör tecken på hopp.

För att bekämpa orättvisa, hot och konflikter och uppmuntra till ett delande av materiell egendom är det nödvändigt att skaffa sig kompetens. Uthållighet i studier och yrkesutbildning kan också vara ett sätt att stödja andra.

Det finns en skandalös fattigdom och orättvisa som alla kan se, men det finns också fattigdom som inte märks så mycket. Ensamhet är ett exempel på det. [17]

Fördomar och missuppfattningar förmedlas ibland från generation till generation och kan leda till våldshandlingar. Det finns också former av våld som inte uppmärksammas tillräckligt, men som också sårar och förödmjukar människor. Man kan nämna hån och skymf. [18]

Var vi än befinner oss kan vi slå oss ihop några stycken och tänka ut handlingar som vi skulle kunna genomföra i situationer där människor lider. Då kommer vi att upptäcka Kristus närvaro på ställen där vi inte väntade oss att finna honom. Han, den uppståndne, är där, mitt bland människorna. Han går före oss på medlidandets väg. Och genom sin Ande förnyar han redan jordens ansikte.

[1I många länder blir slumområdena större i stället för mindre, trots den ekonomiska tillväxten i världen och hoppet om utveckling. Arbetslösheten påverkar många starkt, särskilt de unga. I Afrika hotar den snabba tekniska utvecklingen att kväva den långsammare tillväxten, av tradition så fruktbärande. Dessutom blir solidariteten inom familjer och de etniska grupperna allt svagare. Hur kan man få liv i den, och hur kan den nå längre än till familjen och den etniska gruppen? För det skulle minska utvandringen av så många unga, som lockas av länder med högre levnadsstandard, utan att kunna väga följderna av ett sådant beslut.

[2Jes 40.31. När dessa ord uttalades var tröttheten redan en verklighet. ”Jag tänkte: Förgäves har jag ansträngt mig; fruktlöst och fåfängt förött min kraft” (Jes 49.4). Och igen: ”Unga män kan bli trötta och mattas, ynglingar snava och falla” (Jes 40.30). Men profeten väcker hoppet på nytt: ”Herren är en evig Gud. Han ger den trötte kraft” (Jes 40.28-29).

[3Det är sant att det finns många hinder som kan kväva livet: orättvisa, våld omkring oss eller i oss, konkurrens, misstag som vi gör, rädsla eller motvilja mot det som är annorlunda, dåligt självförtroende...

[4I stora delar av Afrika, t ex hos Massajfolket i Kenya, betraktar man Kristus som en storebror. Det anknyter till ett uttryck som användes bland de första kristna: Kristus är «den förstfödde bland många bröder och systrar» (Rom 8:29). Genom sin död och sin uppståndelse ställer sig Jesus över all familjesolidaritet och all etnisk solidaritet (se Kolosserbrevet 1:18-20).

[5På de bibliska språken är «vind» och «ande» ett och samma ord. Profeterna förkunnade att Gud själv, genom den heliga Anden, skulle bli mänsklig (Hesekiel 36:26-27). Genom Kristus ankomst, genom hans död och uppståndelse, skulle den helga Anden «ges utan att mäta» (Joh 3:34). Sedan dess är Guds vind, Guds heliga Ande, oupphörligt verksam i mänskligheten, som en dag ska bli en enda Kropp i Kristus.

[6Jesaja 62:1-4

[7Att säga ja till allt betyder inte att acceptera allt eller att ta emot alla händelser passivt. Vi kan drivas att göra motstånd när vi konfronteras med orättvisa och kritisera den.

[8En av broder Rogers första böcker hade titeln Vivre l’aujourd’hui de Dieu (1958) Leva Guds idag. Broder Roger var övertygad om att det är viktigt för troende i vår tid att vara närvarande i vår tids samhälle snarare än att drömma om en förgången tid eller om en orealistisk framtid. Det är bara i nuet som vi kan möta Gud och leva av honom.

[9En kristen afrikan, Augustinus, skrev på 300-talet följande bön: «Du fanns djupare i mitt inre än mitt djupaste jag, och du fanns högre än det högsta i mig.» (Bekännelser bok III, 6:11)

[10«Mina planer är inte era planer, säger Herren» (Jes 55:8) Även jungfru Maria accepterade något som övergick hennes förstånd, t o m hennes sons död, i tron att Gud är trogen det löfte om liv som han gett.

[11Under biskopssynoden i Rom i oktober 2008 sa cardinal Danneels, ärkebiskop av Malines-Bryssel: «Om man tror på ordets kraft, så innebär det att man ger frihet åt den som lyssnar att svara. Det är just den kraften som finns i Guds ord. Den utesluter inte åhörarens frihet utan understryker den.»

[12Jesus sa: «Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.» (Matteus 18:20)

[13De första kristna «deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna.» (Apostlagärningarna 2:42) I Afrika liksom i Latinamerika och i vissa länder i Asien träffas de kristna inte bara som församlingar utan också granner emellan, som invånare i samma by eller som basgrupper. De ber tillsammans och stöder varandra. I dessa grupper finns det ofta en mänsklig värme och ett personligt ansvarstagande hos var och en som gör att kyrkan verkligen blir en gemenskap.

[14I Afrika betraktas kyrkan ofta som Guds familj, och Gud ser man ofta som en tröstande mamma. Redan profeten Jesaja skrev: Gud säger: «Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er.» (Jesaja 66:13) Se också Jesaja 49:13-15. När vi ser på kyrkan på detta sätt stimuleras vi att söka enhet mellan kristna. Man kan inte resignerat och passivt acceptera att Guds familj är uppdelad i en rad olika kyrkor och samfund.

[15Den tyske teologen Dietrich Bonhöffer tillhörde en ganska privilegierad miljö, men under andra världskriget engagerade han sig i motståndsrörelsen, något som gjorde honom utarmad och till slut ledde till att han fängslades och avrättades. Han skrev 1943: «Det är en oerhört värdefull upplevelse att plötsligt få lära sig att se på världshistoriens viktiga händelser nerifrån, i de utstöttas, de misstänktas, de misshandlades, de maktlösas, de förtrycktas, de förkastades perspektiv, med andra ord i de lidandes perspektiv.»

[16Idag görs det lyckligtvis en del för att stödja kulturer som är utrotningshotade, men samtidigt är det ju så att ingen kultur kan existera helt isolerad från andra kulturer. Nu i globaliseringens dagar är det oundvikligt att kulturer blandas, och detta innebär framsteg i vårt samhälle.

[17Ett kenyanskt ordspråk säger: «Det finns ingen som inte kan bli föräldralös.»

[18Broder Roger skrev i La Règle de Taizé (1954): «Att förlöjliga någon kan vara ett gift i gemenskapslivet. Ord som förlöjligar någon annan är lömska, för genom dem uttrycks något som kan verka sant, men som man inte vågar säga på tu man hand. Den som talar så är feg, för han förnedrar en av bröderna inför de andra.»

Printed from: https://www.taize.fr/sv_article7874.html - 3 March 2021
Copyright © 2021 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France