Profeter: En profet som tröstar (Jesaja 40-55)

Hur kan vi beskriva någon som förblir helt anonym? Kapitlen 40 till 55 i Jesaja-boken består av en kort samling profetiska texter, som utgör en klar litterär enhet, vars författare har trätt i bakgrunden för sitt budskap. Vi känner varken hans namn eller den plats där han talar. Allt vi vet är att hans budskap berör de händelser som ägde rum runt 538 fKr, när Cyrus, den persiske kungen, tillät de landsförvisade judarna i Babylon att återvända hem. Namnet ”andre Jesaja” gavs författaren till denna samling, för hans tänkande är inspirerat av en tradition som går tillbaka till den store 700-tals poeten Jesaja.

Denne andre Jesaja måste berätta om en absolut otänkbar händelse: en liten grupp människor, en ”återstod” som kan ha uppgått till blott 15,000, skulle korsa öknen i ett nytt slags Uttåg (43.16-21) och återvända till Jerusalem. Det är knappast överraskande att de som hörde honom inte blev övertygade. En deporterad nation var ofta dömd att gå under, och den sjuttioåriga exilen måste ha orsakat djup misströstan: folket förmodade att det förbund som Gud hade velat ingå med sitt folk var brutet, att Gud hade fått nog av dem.

Med vilka argument kunde denna besvikelse övervinnas? Om Gud är evig måste hans vishet också ha resurser bortom allt vi kan föreställa oss, och hans styrka måste bokstavligen vara outtömlig (40.27-31). Och profeten presenterade ännu kraftfullare bilder: kan en moder glömma bort sitt barn som hon fött (49.14-15), eller kan en man svika den kvinna som var hans ungdoms hustru (54.6-7)?

De första orden i denna samling upprepas ständigt: ”Trösta, trösta mitt folk, säger er Gud” (40.1). Efter en period av extrem tröstlöshet, behöver folket ”tröstas”, vilket betyder att kunna upphöra med sitt klagande, att stå rakryggad och få nytt mod. Fastän detta folk mycket väl kan ha kommit till vägs ände måste denna tröst visa att en framtid för dem öppnar sig ur Guds hjärta.

De troendes gudsbild renades genom de extrema prövningar som exilen innebar, något man också märker vid läsningen av Jobs bok. När den andre Jesaja talar om Gud hör vi inga vredesutbrott, inga hot, inga auktoritära påståenden. Gud älskar, och han gör det av ingen annan orsak än sin kärlek (43.4,25). Man kan säga att från och med nu kan Gud bara älska (54.7-10). Om han återför sitt folk till deras land och till deras stad, så får den återupprättelsen följder för alla länder (45.22; 52.10), för Gud är en universell Gud (51.4). I det ytterst fria valet av en nation, och i den förlåtelse som ligger i hemkomsten från exilen, ett nästan ännu friare val, går Gud längre än sitt eget förbund med detta folk. Persernas konung kan därför få titeln ”Smord”, Messias (45.1), och det officiella medlingsuppdraget mellan Gud och människorna anförtros en ödmjuk Tjänare.

Den Tjänaren ska spegla sin Guds egenskaper. Han vill inte tränga sig på (42.1-5), men är också sårbar inför andras modlöshet (49.4-6). Han besvarar inte med hårda ord dem som skymfar honom (50.5-6). När han fortsätter att lyssna till Gud som den ödmjukaste av troende (50.4) går han så långt att han tar på sig själv all otro som omger honom (53.12), och följer så Guds exempel som har burit sitt folk genom hela deras historia (46.3-4).

Printed from: https://www.taize.fr/sv_article8165.html - 25 June 2022
Copyright © 2022 - Ateliers et Presses de Taizé, Taizé Community, 71250 France