Början
Allt började 1940 när broder Roger, 25 år gammal, lämnade sitt hemland Schweiz för att slå sej ner i Frankrike, som hans mor kom ifrån. Han hade i flera år levat med begränsad rörelsefrihet på grund av att han hade tuberkulos. Under den långdragna sjukdomen hade han funderat mycket på att starta en kommunitet som skulle kännetecknas av enkelhet och hjärtlig godhet, så som man läser om livet i evangelierna. Detta kände han mer och mer som en kallelse.
När det Andra Världskriget började tänkte han också på sin mormor, som under Första Världskriget hade hjälpt nödställda, och kände sig nu manad att göra något liknande. Den lilla byn Taizé, där han slog sig ner, låg inte långt från gränsen mellan den ockuperade delen av Frankrike och den fria. Den låg alltså bra till för att ta emot människor som flydde från kriget. Några vänner i Lyon var tacksamma över att kunna ge adressen i Taizé åt personer som behövde sätta sig i säkerhet.
I Taizé hade broder Roger tack vare ett litet lån kunnat köpa ett hus som stått tomt i många år. Till det hörde en lagård och några andra uthus. Han frågade en av sina systrar som hette Geneviève om hon kunde komma och hjälpa honom att ta emot flyktingar. Bland de flyende som de tog emot tillsammans fanns flera judar. De materiella tillgångarna var knappa. De hade inte rinnande vatten i huset utan fick gå till en brunn i byn för att hämta dricksvatten. Maten var enkel och bestod ofta av soppa tillagad av majsmjöl som de kunde köpa billigt i en kvarn i närheten.
Broder Roger bad för sig själv. Han ville inte att hans gäster skulle känna sej tvungna att vara med på hans böner. Därför gick han ofta ut i skogen och sjöng. Geneviève förklarade för de inneboende att eftersom vissa av dem var judar eller agnostiker så var det bästa att de som ville be bad för sig själva i sina rum, så att inte de andra skulle känna sig besvärade.
Broder Rogers föräldrar var medvetna om att deras son och dotter befann sig i ett riskfyllt läge och bad därför en vän till familjen, en pensionerad fransk officer, att vaka över dem. På hösten 1942 meddelade han dem att de hade blivit upptäckta, och att alla i huset måste resa därifrån så snart som möjligt. På så sätt kom broder Roger att bo i Genève fram till krigets slut, och det var där som han och några andra unga män började ett gemenskapsliv. År 1944 kunde de resa tillbaka till Taizé.
De första brödernas liv
År 1945 startade en ung man från trakten en förening som skulle ta hand om barn som blivit föräldralösa under kriget. Han föreslog bröderna att ta emot några sådana barn i Taizé. Men en kommunitet bestående av män kunde inte ta emot barn. Därför frågade broder Roger sin syster Geneviève om hon kunde komma tillbaka till Taizé för att ta hand om barnen och bli deras mamma. Hon gick med på det och kom och bodde i Taizé i många år. På söndagarna tog bröderna också emot tyska krigsfångar som hölls fängslade i ett läger i närheten av Taizé.
Medan åren gick kom det fler unga män som ville bli bröder, och på påsk 1949 bestämde sig sju av dem högtidligt för att leva tillsammans hela sitt liv i celibat, gemenskapsliv och enkel livsföring.
På vintern 1952-1953 gick Broder Roger in i en lång retreat, och då skrev han som brödraskapets grundare en Regel i vilken han formulerade det viktigaste man behöver tänka på om man vill leva i gemenskap.