TAIZÉVi sitter på två vulkaner som kan vakna vilket ögonblick som helst. Den ena är Nyragongo, som har förstört staden två gånger på trettio år. På nätterna reflekteras den glödande lavan i kratern på himlen; på dagarna sprids röken kilometervis. Den andra är de rebellgrupper som har härjat i Norra Kivu-provinsen i flera år. I november 2008 var två miljoner människor på flykt här. Fortfarande finns sju flyktingläger kvar runt staden.
Goma ligger på gränsen mellan Rwanda och Demokratiska Republiken Kongo, vid norra stranden av Lake Kivu. Med en snabb kanot kan man ta sig till Bukavo, som är Södra Kivu-provinsens huvudstad, på två timmar. Goma, som har egen flygplats, är ett epicentrum för problemen i det område som kallas Great Lakes. Människor här minns den koleraepidemi som skördade många offer bland flyktingarna under massflykten från Rwanda 1994.
Huvudgatan
Grupper av soldater på FN-uppdrag i Kongo, försedda med blå hjälmar, har byggt befästa läger på olika utsatta ställen i staden. Soldaterna kommer från Indien, Bangladesh, Uruguay ... De rör sig i konvoj eller i helikopter. "De ser, men de är maktlösa när det gäller att få slut på problemen", säger människor sorgset ... Hjälporganisationernas fyrhjulingar kör omkring i staden med flaggor som smattrar i vinden. Några hastighetsbegränsningar behövs inte på den enda asfalterade vägen genom detta område som har byggts upp av över 600 000 invånare — groparna räcker.
På andra håll får man köra på den lava som täcker stora områden och som är flera meter tjock. Marken är full av vassa utskjutande formationer, och på en del håll förvandlar de vägen till en trappa. Det hindrar inte tchugudus från att arbeta — tonåringarna kör stora sparkcyklar av trä med de varor som måste fram för att kunna säljas i staden. De kan ta upp till 400 kilo, matvaror eller de mest skilda saker. Vilket mod det krävs för att köra så mitt i den hetsiga trafiken, i taximotorcyklarnas svärmar, bland lastbilarna ...
Samhällsledningens brister har stimulerat människors överlevnadsstrategier. Motsägelserna mellan tecken på rikedom och tecken på nöd är iögonenfallande här ännu mer än på andra platser. Stranden är kantad med byggtomter där det kommer att bli väl skyddade lyxvillor. Flygplan kommer med last av ädelmetaller som har tagits fram tio mil bort. El och vatten saknas ofta i husen. Men det svåraste är osäkerheten. Berättelser om överfall hörs dagligen, och skottlossning nattetid förvånar inte våra värdar — "De grillar jordnötter!" skämtar de innan de ringer ett par grannar för att höra så att allt är i sin ordning hos dem ...
Ett flyktingläger
"Om vi kunde kombinera det sociala draget hos människorna i Kongo med den organisationsförmåga som människorna från Rwanda har, då skulle vi kunna komma långt, och livet skulle bli lättare", förklarar en av våra värdar. I flyktinglägret Makunda II sover 14 000 människor under plastskynken som har spänts upp över valv av trädgrenar. Väggarna är av halm. De lagar sin mat över vedeldar framför ingången. "När en hydda fattar eld förstörs tjugo runtomkring", förklarar Blaise som är projektkoordinator för Jesuitordens flyktinghjälp.
World Food Programme har just minskat sina mjölransoner till hälften: inte mer än sex kilo per person och månad. Detta ska uppmuntra människorna att återvända till sina byar. En del reser tillbaka regelbundet för att ta hand om sina jordbruk, ibland flera timmars väg. Men de bestämmer sig inte för att flytta tillbaka dit, eftersom rebellgrupperna rör sig i området och eftersom deras ställning och förbindelser har kastats omkull. Det är svårt att se klart: "Oroligheterna förstoras upp väldigt mycket", säger en person som kommer tillbaka efter att ha evangeliserat i Rutchuru-regionen över en helg. "Det rapporteras om kolonner av människor med packningen på huvudet på flykt från de nya oroligheterna i Masisi", förklarar en syster.
Salesianerna driver en teknisk skola i stadens norra del. 3000 elever får utbildning i snickeri, mureri, el, rörmokeri, sömnad ... 300 av dem är före detta gatubarn eller har förlorat sina föräldrar. Hundra barn som har varit barnsoldater och tagits omhand av UNO utgör en separat grupp. De måste genomgå ett program med förberedelser för social återintegration innan de får de papper som är nödvändiga för att de ska kunna röra sig fritt. De barnen är de svåraste att ha att göra med, och de mest utsatta. I morse gick de till attack mot snickarna och kastade stenar mot verkstadsfönstren. När ungdomarna från staden fick höra det kom de springande med stänger och machetes och ville straffa dem. Det krävdes ett hot om att militären skulle kallas in för att lugnet skulle kunna återställas.
De tidigare barnsoldaterna får inte lämna centret — de riskerar att bli lynchade av lokalbefolkningen. Eftersom de inte är välkomna när de återvänder till sina byar, och eftersom de har blivit av med den prestige som vapnen tidigare gav dem och inte har någon möjlighet att försörja sig, kommer en del av dem tillbaka till centret och ber att få gå en yrkesutbildning — men de kan också lätt bli tagna av rebellgrupperna igen.
Delar av den ungdomsdelegation från Goma som kom till Nairobi
Glädjen och känslorna hos de ungdomar som tog emot oss är lika stora som den isolering de känner efter allt vad deras land har fått gå igenom. "Vår region har drabbats av så mycket att det är svårt för unga människor att tro på en framtid", säger en hjälparbetare.
Ett dussin unga reste till Nairobi i november 2008 för att ta del i "Pilgrimsfärd för tillit på jorden". De unga ledarna i stadens olika församlingar samlades sedan till en söndag med bön och samtal, och efteråt sammanfattade deras unga kvinnliga samordnare dagen i ett tre sidor långt brev. Hon refererade till mötet i Nairobi: "... Vi var inte längre ungdomar från Kongo, Rwanda, Tanzania, Sydafrika, Kina, Europa ... vi var allihop döttrar och söner till samma Far, Han som genom Sin Son har förenat det splittrade. Denna enhet i mångfalden gjorde det möjligt för oss att se en annan framtid för världen — genom tron. Bara Evangeliet kan förena människor på det här sättet, bortom socio-politiska sprickor, och göra dem till ett folk som talar ett och samma språk, kärlekens språk."
Hon avslutade med att inbjuda oss att komma tillbaka, att bjuda in till möten i deras land, och att hålla en nära kontakt med dem ...