Många initiativ till delande finns inom räckhåll för oss ...

Michael (Tyskland) lämnade Taizé i juni efter ett år som volontär

I juni lämnade jag Taizé efter att ha arbetat där som volontär i elva månader. Jag tänkte mycket, och det var mycket som distraherade mig när jag hade kommit hem, men efter en tid upptäckte jag mer och mer den enorma skatt jag bar med mig: minnena av livet i Taizé. Och ett liv i Taizé betyder ett liv i gemenskap, att möta andra, utbyta erfarenheter och tankar, dela det vi har.

Tidigare när jag tänkte på begreppet ”att dela” associerade jag oftast till något materiellt. Efter mina upplevelser i Taizé, där man arbetar och lever ihop med andra volontärer från hela världen, upptäckte jag att ”att dela” kan sträcka sig långt bortom det.

Vi kan dela glädje och lidande, vår kulturella bakgrund, minnen, tvivel, förtroende, tillit och tro. Ofta gör vi det omedvetet, men det är underbart när vi upptäcker stunder av enkelt delande i det vardagliga livet.

I ett liv i gemenskap kan vi finna stunder av skapande som kommer av att vi delar med oss och som också kan hjälpa oss att förstå nattvardens mysterium. Bara när vi ger och delar med oss av oss själva kan vi skapa något nytt och oväntat, något unikt. De stunderna av enkelt delande kan förvandlas, skapa en djup kommunikation med andra. Vad annars är gemenskap i den delade och givna Kristi kropp!? Stunder av delade — av vad vi än har — kan bli ett nattvardsmysterium i vårt dagliga liv.

Dessa stunder dröjer kvar i våra minnen, oförglömliga, och väntar på att få bli delade igen.

… att utveckla stödnätverk, arbeta för

utbyten mellan städer, byar eller församlingar, att hjälpa

dem som är behövande ...

Barbara (Chile) kommer från stiftet Concepción, där unga från olika församlingar varje sommar arbetar med "landsbygdsmission".

Varje församling åtar sig att under två somrar besöka en specifik del av sitt område. De platserna ligger långt från storstäderna; en del av dem som bor där har sina hem på fälten, arbetar med jordbruk och saknar ännu rinnande vatten och elektricitet. Familjerna känner varandra, men husen ligger långt ifrån varandra, vägarna är dåliga och folk tar sig fram till fots, till häst eller med cykel. De här människorna har långt till närmaste kyrka, men de har ordnat små kapell. På grund av avstånden och tidsbrist kommer en präst och firar mässan med dem bara en gång i månaden.

Detta är en verklighet som jag och min församling upptäckte när vi besökte familjerna i området. Vi förberedde oss för att kunna lägga upp kristendomsundervisningen för barnen och de vuxna. Varje dag under vårt besök hälsade vi på i familjer på morgonen och möttes för att tala om trosfrågor på eftermiddagen.

Jag blev förvånad när jag förstod hur mycket människor hade väntat på att vi skulle komma och när jag såg hur de välkomnade oss med kärlek och alltid ville dela med sig. Jag trodde att jag skulle ha en massa att ge, men det blev jag själv som fick ta emot mest. Jag mötte en gammal kvinna som lever mycket isolerad. Hon hade ägnat hela sitt liv åt att ta hand om sina föräldrar, och när de dog blev hon alldeles ensam. Hon bor i ett litet hus; de närmaste grannarna finns några kilometer bort. Första gången jag hälsade på hos henne bad hon mig att titta i hennes bönbok. Hon förklarade att varje dag tog hon en bibeltext och valde en vers för sin bön. När jag började läsa upptäckte jag att hon tackade Gud för allt som hände under dagen.

Det är otroligt, men när man kallar en främlig för bror kommer Gud själv och går på ens väg. Små gester som ofta verkar meningslösa hjälper oss att plantera hoppets frön och att se att det alltid finns saker som vi kan tacka Gud för.

...att resa för att förstå andra kulturer och andra mänskliga livsformer inifrån...

Amanda (Sverige) deltog i det möte som hölls i Manilla i våras.

Jag älskar att resa. Jag tycker så mycket om att träffa människor som är beredda att dela med sig av sitt liv lite grand. Att se hur andra lever, se hur annorlunda, och ibland på samma gång, hur lika vi är i vårt sätt att leva. Det är en gåva att få dela en annan människas liv, särskilt när vi lever i så olika miljöer.

Jag deltog i det möte som Taizé organiserade på Filippinerna, och på något sätt kände jag mig mer hemma på Filippinerna än jag någonsin gjort i Sverige. På mitt gymnasium var vi 1400 elever men vi var bara omkring 25 som sa att vi var troende. På Filippinerna fanns det överallt affischer och skyltar med orden ”Jesus älskar dig!” eller ”Vi litar på Gud”, och detta var så överraskande för mig att se, ett folk som lever i tron!

Vad jag upplever under mina resor liknar det jag upplever när jag tillbringar en vecka i Taizé. Människor är öppna, ärligt intresserade av vad du har att säga och vem du är. Det gäller bara att ta vara på de ögonblick vi får. När man samlar människor med olika bakgrund så skapar man en konkret plats där din tro och din personlighet kan växa. När man besöker olika länder i Taizés anda blir man övertygad om att varje god relation som du är beredd att satsa på bidrar till att göra världen lite bättre.

... använda den nya teknologin till att skapa vägar för ömsesidig hjälp....

Guna Anna (Lettland) försöker förena sin tro med sitt yrkesmässiga ansvar.

Tack Gud för alla de gåvor som du har gett oss. Tack Gud för att du fick mig att ställa mig själv några tuffa frågor för ett tag sedan:
Ska jag fortsätta att använda de gåvor jag har fått av Gud till att uppmuntra den redan frodiga kapitalismen och bli en slav under min egen viljekraft, mina materiella mål och mitt tvång att bli ”miljonär”? Eller kanske skulle jag kunna använda mina erfarenheter och gåvor till att arbeta med 2000-talets goda kommunikationsteknologier och tekniker i min församling för att knyta samman, återkoppla och sprida Ordet vidare och djupare än tidigare? Men hur skulle jag kunna leva utan att tillbringa mina dagar på ett stiligt kontor, utan viktiga strategiska möten, brainstorming, fester, utan att känna mig som – och vara – en ”viktig” yrkesperson? Hur skulle jag kunna leva med mindre än jag redan har?
Tack och lov är mindre mer.
Efter att ha tagit det här beslutet och gjort den här radikala förändringen i mitt liv vet jag säkert att ju mindre jag har, desto mer måste jag dela. ”En man skördar vad han sår”, eller hur? Tack Gud, en gång till, för att du visar mig var jag ska så genom att använda de gåvor du gett.